Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

33 år sedan

Skrivet av din lillasyster
Du dog vid 6 månader. Du var mina föräldrars första och efterlängtade barn. Men en sjukdom tog dej ifrån dem så fort. Det är 30 år sedan och tiderna var annorlunda då. Föräldrar manades att glömma. Man tog inga kort. Klädde inte sitt barn en sista gång eller ens om de fick ta farväl i stillhet.
Jag vet därför ingenting om min bror. Ingen berättar men jag vet att du för alltid bor i min mamma och pappas hjärtan. Jag sörger dej och att jag inget vet om dej då ingen vågar tala och släppa fram så smärtsamma minnen som blev manade att glömmas!

Märkligt nog är jag för alltid din lillasyster...
Svar på tråden: 33 år sedan

för 4 månader sedan

dog min son endast tre dagar gammal. Vi blev uppmanade att ta många kort och tillbringa mycket tid med honom. Och det har vi gjort. Vi är så glada för det idag. Tänk vad tiderna förändras. Vi kommer aldrig glömma honom och han kommer alltid att fattas vår familj. Din storebror är nog stolt uppe i himlen över att ha en så fin lillasyster som tänker på honom. Kram
Skrivet av    Linda med Axel och *Isak

känner precis som du

Min tvillingbror dog vid födseln och mina föräldrar blev även de rådda att gå vidare o glömma så fort de bara kunde... I alla år som barn kunde jag känna mig arg o ledsen för att han bara var borta...min bror Johan.... Tur att det är annorlunda nu!!!
Skrivet av    mia

Om sorg...

Jag har en änglasyster som heter Jeanne. Jag har aldrig träffat henne, hon dog i en trafikolycka innan jag föddes. 10 år gammal. Hon skulle ha levt längre. Det är orättvist. Jag har sett min syster på kort. Jag är ruskigt lik henne. Jag sörjer en människa jag aldrig har träffat och på något sätt skäms jag ibland över det. Hon är tabu att prata om och ingen förstår mina känslor. När jag har det svårt i livet så pratar jag med henne. Inte för att jag tror att hon hör men det känns lättare inombords. Min mormor förlorade sin son Berndt i cancer när han var 3 år. På 40-talet... Hon fick inte ens gå in till honom på sjukhuset medan han ännu levde. Hon fick titta på honom genom en glasruta. Han skrek och grät efter henne varje gång och tillslut orkade hon inte längre gå dit. Han dog ensam på en brits på sjukhuset. *mår illa vid tanken* De uppmanades att glömma men de glömmer aldrig. De kommer inte ens över. Jag vet att både pappa (Jeanne var min halvsyster) och min mormor (nu 91) fortfarande sörjer sina förluster djupt, drömmer om dem, gråter efter dem... Man önskar kanske att man kunde glömma ibland. Men det kan man inte. Tur är väll det eftersom man då också skulle glömma det fina. Det som man lever på :) *kramar om*
Skrivet av    Louise med William f. 040213

Artiklar från Familjeliv