att lämna för mycket ansvar på barnen

Forumarkiv I Forumarkiv II

Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

att lämna för mycket ansvar på barnen
Skrivet av	filur72
jag har funderat på CC och att få barnen att följa med utan tjafs. Men jag känner att jag då går ifrån ett barn som redan är rädd för att bli lämnat. Är ett barns uppgift verkligen att vara så fokuserad på förälderna och följa föräldern så att de inte försvinner?
Svar på tråden: att lämna för mycket ansvar på barnen

skillnad i vårt samhälle
Nej, jag tror inte att det är bra. För i ett mer \"ursprungligt\" samhälle finns oftast andra som barnet känner väl där, så barnet kan stanna utan att vara själv, om det vill det. För det mesta i vårt samhälle är det väl omöjligt att lämna barnet hemma, eller ute. För det är ensamt och farligt - precis som barnet känner. Däremot funkar det säkert bra om man är flera hemma och en går iväg, att låta barnet komma om det vill komma med och stanna hemma om det vill stanna hemma. Så det Liedloff beskriver i CC är ju inte att barnet måste hålla koll på föräldern, annars blir det övergivet, utan att barnet har viss koll på föräldern, men bestämmer själv om det ska följa med. Eller i alla fall är det så i de allra flesta fall. Ibland är det nog så att barnet måste följa med eller bli ensamt (när man ska hem från djungeln igen), men då vet vi ju inte om föräldern sa till, för då var ju inte heller Liedloff med.
Skrivet av Veronika
Men man överger ingen
i dagens samhälle, inte ens i Cc. Allt handlar om att ta vissa tankesätt och omvandla det till vad som passar dig själv bäst i din livssituation. Just detta fall, att gå åt andra hållet med barn gjorde jag med min son så fort han började krypa. Ungefär som man gör med en hund, går barnet/hunden åt fel håll så gömmer jag mig tills barnet/hunden kommer och letar efter mig men JAG har full koll på vad barnet/hunden gör under tiden. När barnet/hunden kommer tillbaka så får den belöning (bus och lek) och på så vis blir det roligare att vara i närheten av föräldern/ledaren än att gå iväg själv. Min son springer aldrig iväg, han kommer när jag ropar och går oftast vid min sida hand i hand. Att börja med detta när barnet är 2 år eller 3 år och redan lärt sig att mamma springer efter om jag sticker åt mitt håll fungerar inte, då överger du barnet medans om du gör detta från första början så blir det ett inlärt beteende hos barnet. Nä föresten, om du står kvar där barnet lämnade dig så är det DU som blir övergivet, inte barnet... Hmmm!? Cc (som jag uppfattat det) handlar om livets gilla gång och barnet \"hänger med\" i det som händer och sker (en blandning av Anna Wahlgren (hon har vissa poänger som hon ska ha kredit för) och AP), alltså allt annat än barncentrering. Barnets behov tas om hand men viljan är något man diskuterar och förhandlar om. På sätt och viss väldigt akturitärt synsätt.
Skrivet av Sterna m R -02 o R -05

men känner du då inte
att ditt barn måste ha dig under fullkommlig uppsikt och aldrig kunna slappna av eller helt uppfyllas/uppslukas in i en fantasivärld av rädsla för att tappa kornet på dig? Varför jag skriver så här är för att jag har en femtonmånaders som överhuvudtaget inte vill lämna mig ur uppsikt och det känns lite tråkigt för honom tycker jag, även om han är inne i något och jag går iväg om än bara några steg så släpper han allt och rusar efter. jag känner inte att jag vill uppmuntra detta.
Skrivet av *Filur
Där kommer samspelet in
Respekt för varandra är a och o i alla relationer. Jag säger alltid till några minuter innan vi ska gå. Går jag i väg och han kan stanna kvar så talar jag om det för honom. Protesterar han och vill stanna kvar även om jag inte vill stanna så pratar vi om saken, resonerar och jag får ta mig en funderare på om det värkligen är sååå viktigt att gå just _nu_. Oftast så följer han mig utan protester och de få gånger han verkligen protesterar så vet jag att det är superviktigt för honom att få avsluta det han håller på med på sitt sätt utan stress. På samma sätt så vet han vikten när jag säger att vi måste skynda oss och inte hinner. För oss är det här ett väldigt avslappnat förhållningssätt med ett fåtal konflikter.
Skrivet av Sterna m R -02 o Rebecca 050405

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv