mor-dotter-relationen?

Forumarkiv I Forumarkiv II

Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

mor-dotter-relationen?
Skrivet av	LillaHon
Min och mammas relation har blivit bättre/lugnare sedan jag fick barn. Tidigare rök vi ihop om minsta lilla. Jag fräste och blängde mest (även efter att jag alltså passerat 30 år haha) Hon kan ha endel åsikter om barnuppfostran och annat i vårat liv (jobb, hem, bilköp osv) men jag klarar att låta det vi är oense om passera mej. Jag känner så oerhört starkt att jag gör ett bättre jobb som mamma/maka än hon gjort. Jag känner att min familj är mycket öppnare och varmare och visar en oerhörd respekt än den hon "skapat". Jag känner så innerligt att jag och min man stöttar varandra och präglar våra barn till oerhört trygga små personer. Jag vet nu i efterhand när jag själv på distans kunnat analysera min egen uppväxt och framförallt stormiga och respektlösa tonårstid varför vi aldrig haft en fungerande och förtrolig mor-dotter-relation. Nu vill jag så gärna "konfrontera" henne med mina teorier....men jag kommer aldrig att våga det. Och samtidigt - vad skulle en sådan "konfrontation" ge? Det gäller ju mkt kritik till mamma och pappa... Ngn här som gjort upp med sina föräldrar? Varför, vad blev resultatet och var det värt det för dej personligen mer än för eran relation till varandra???
Svar på tråden: mor-dotter-relationen?

Jag vill...
inte råda dig till varken det ena eller det andra, men jag vill berätta om mig själv! Mina föräldrar skildes när jag var 7 år och min pappa valde att bli en frånvarande pappa, han tog inga egna initiativ när det gällde mig och ja, kort sagt, han har aldrig förstått mig. Det finns så klart mycket mer att berätta och under min uppväxt led jag svårt av bristen på kontakt med min pappa och att, i mitt tycke, sket i mig men inte min bror. Han har dessutom alltid använt mig, såsom varande det äldre syskonet och mer förståndigt, att ta ut sin ilska gentemot mamma genom mig. Min mamma däremot har aldrig yppat ett ont ord om min pappa, trots vad han gjorde mot mig, utan jag har helt själv fått bygga mig en bild av honom. I yngre vuxen ålder, kände jag också ett stort behov av att konfrontera min pappa med vad han gjort mig, men allteftersom åren har gått och jag själv bearbetat det i kombination med min pappas enormt goda vilja att vara en bättre morfar än han varit pappa - så kan jag inte längre se poängen i att riva upp så gamla sår. Själv skulle jag må pissdåligt (vilket jag inte gör längre över situationen) om jag drog upp det och jag skulle knäcka min pappa. Kort sagt - jag har inget att vinna på det, det skulle bara lämna förödelse efter sig, jag kan inte se vad för gott som skulle kunna komma ur det och mitt egensyfte med att få det ur mitt system känns som en väldigt självisk handling i så fall. Jag har istället valt att stänga dörren om det gamla och gå vidare. Jag kan inte leva på min barndom resten av mitt liv och jag mår inte dåligt av det längre och istället glädjs jagåt att jag har fått en pappa på äldre dar och mina barn en härlig morfar! Jag tycker du skall vara jättestolt över det du själv har åstadkommit och om du tror att det skulle föra dig och din mammas förhållande framåt så tycker jag du skall göra det - de kanske inte alls vet hur du har känt och mått? Jag har själv blivit tuffare i mitt förhållande till min mamma, men jag har varit mycket hårt bunden till henne i många, många år men jag har äntligen lärt mig att säga ifrån och det har i mitt fall inte varit så himla farligt, men vi har pratat om det i lugn och ro och aldrig skrikit eller bråkat om det. Jag har mer frågat mamma hur det kom sig och varför. Det är min historia och mitt val - kanske kan det ge dig något att läsa om det eller så kanske det får dig att agera istället =) Lycka till vilket som!
Skrivet av Vardis
Varför konfrontera?
Varför inte släppa gammalt groll och gå vidare. Det bästa sättet är att inte upprepa sina föräldrars misstag utan se till att försöka skapa de förutsättningar man tycker är bra. För mig känns det helt onödigt att försöka få min gamla mamma att stå till svars för att hon upprepade de mönster hon hade med sig hemifrån. Visst önskar jag ibland att det hade varit annorlunda men jag är vuxen nu och inget jag säger kommer att förändra något. Kommer något av ditt liv att ändras för att du konfronterar din mamma? Kommer något att bli bättre? Kommer din mamma att må bättre? Om svaret är nej så kan du väl nöja dig med att du trots allt lyckats skapa bättre förutsättningar för din familj. (Sedan vet man ju inte vad ens egna barn tycker när de blir vuxna, eller hur?)
Skrivet av Hervor

jag har
gjort upp med min mamma.Hon är extremt dominant och inte lätt att \"sätta på plats\",men det var här av nöden tvunget.Min sambo och jag fick göra gemensam sak och tala med henne. Tycker faktiskt att det blivit mycket bättre och att hon visar respekt nu!Delvis kanske för att hon är rädd att jag ska bryta kontakten med henne så hon inte får träffa barnbarnen,men what the heck...det hjälpte iallafall. Att älta det förflutna kan nog bara väcka en massa agg,så försök koncentrera er på nuet och er framtida relation utan att analysera barndom och tonår alltför mycket.Även om det är frestande att ta upp hur det var förr.
Skrivet av Cecilia m fem+bf april

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv