Första årsdagen idag

Första årsdagen idag
Skrivet av	Tullsan
min pappa dog 30 september i fjol. Jag har precis kommit hem från kyrkan där jag tänt ljus och använt upp ett helt paket pappersnäsdukar. Jag är inte särskilt kyrklig av mig annars, går bara dit på bröllop, dop och begravningar. Men det är ett bra ställe att gråta ut på. Det kändes fint när jag gick därifrån. Nu när jag vet att ljusen brinner så fint därinne och att pappa inte blev bortglömd idag känns det som om jag kommer att klara av att ta mig igenom den här dagen, trots allt. Men åh, vad ont saknaden gör.
Svar på tråden: Första årsdagen idag

Visst gör det ont
att sakna en älskad förälder. Tiden går så fort, känns som en evighet sen pappa dog(4½ mån). Hur tycker du det känns nu efter 1år? Man tänker på honom nästan varje dag, men man gråter inte lika mkt nu,men visst känns det tungt ibland. Vad skönt det är att ibland bara sitta ner i lugn och ro och bara tänka eller titta rakt ut på något. Man behöver det i en sådan situation som vi är. Tänker på dig! Kram Ann
Skrivet av Ann
Åhh..
Får direkt tårar i ögonen och en stor klump i halsen.... Min pappa dog i maj i år.Livet efter att pappa gått bort, går ju givetvis vidare och jag har så mkt att glädjas åt. Men så kommer stunder då jag liksom fastnar i sorgen igen. Häromkvällen tänkte jag på hur det var för några år sen när jag kom hem till mina föräldrars hus och pappa stod och lagade egna köttbullar. Kommer ihåg vissa stunder som man ofta var med om och kan höra hans röst, ord, känna hans stora kram, miner jag allt! Att sen tänka på att jag aldrig nånsin mer får se honom igen gör så ont! En STOR VARM kram till både Tullsan och Ann! Jag tror och hoppas att våra pappor har det bra och vet att vi saknar dem så.
Skrivet av bambini

Tack för omtanken.
En viktig fråga du ställer, hur det känns efter 1 år. Jag frågade mig själv samma sak och fick nästan skuldkänslor (på något konstigt sätt) för att det redan hunnit gå ett helt år, att jag inte märkt hur fort tiden gått. Ibland känns det som om han gick bort igår och ibland som något som hände för länge sedan. Det som känns bättre är att jag känner att jag kommit ur den första omtumlande chockfasen. Nu kan jag acceptera och se hur livet går vidare. I början var jag konstant ledsen och sorgen tog över mitt vanliga liv väldigt mycket (alla praktiska saker som skulle göras också naturligtvis). Jag levde I sorgen väldigt mycket, nu är den mer som en skugga bredvid mig...om du förstår hur jag menar. Men visst, saknaden slår omkull en när man minst anar det. Jag blir påmind av något och då väller det över mig. Just saknaden, jag saknar min pappa så oerhört ofattbart mycket. Våra samtal, hans godhet och värme. Hans kärlek till barnbarnen. Jag har fortfarande svårt att se fotografier av honom för då kommer tårarna. Vi stod varandra så nära och då blir livet futtigare, helt klart. Den tomhetskänslan kommer att finnas där resten av mitt liv, helt klart. Jag förstår dig så väl, fyra- fem månader är inte lång tid. Det viktiga är att tillåta sig att vara ledsen, din pappa är värd dina tårar och tankar. Tänk mycket på honom också (för vi vill ju inte glömma dem heller) Kram Tullsan
Skrivet av Tullsan
Jag tror också våra pappor
har det bra och att de vet...på något sätt vet de och känner det som vi känner. Jag vägrar att tro något annat. Och jag håller med om just det där med alla minnen, varje gång jag kliver in i mina föräldrars hem så blir man så påmind. Det sitter t.o.m i väggarna. Tänk min mamma som bor kvar i ensamhet och tomhet med alla minnen runt sig (men hon vill ha det så)...mitt liv rullar ju på som vanligt med barnen, maken, dagis och jobb. Mamma blev lämnad kvar ensam på ett annat sätt. En del av sorgen för mig är ju att känna att jag inte räcker till för henne. Tack för din fina omtanke och kramen, det känns så bra att veta att någon förstår precis hur man känner det och hur jobbigt det kan vara. Hoppas du förstår att det gäller omvänt, till dig, också. Kram Tullsan
Skrivet av Tullsan
Jag tackar dig med
för dina ord o din omtanke. Jag tror som med allt annat att tiden bara rusar förbi, men att detta är en annorlunda och jobbig sak att ha med sig framöver. Vissa dagar känns tyngre än andra, men jag har insett att vi får ha såna dagar.Man måste inte alltid göra ngt hela tiden.Innan var det viktigt att när man var ledig så hade man så mkt måsten, men nu får det ta den tid det tar. Vill jag \"sappa\" framför tv:n och skippar allt annat,så gör jag det. Jag har rätt till det nu när man sörjer och mår dåligt. Man ska ju faktiskt orka leva hela livet. Kämpa på och ta en slödag om ni behöver!
Skrivet av Ann

Tack för den
stora varma kramen. Den var go, den!
Skrivet av Ann

Första årsdagen idag

Visst gör det ont

Åhh..

Tack för omtanken.

Jag tror också våra pappor

Jag tackar dig med

Tack för den

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information