Åsikter om uppfostran...

Åsikter om uppfostran...
Skrivet av	icke-auktoritär förälder
När vi och dagisfröken har helt olika åsikter om barnuppfostran, vad gör man då? Fick kritik av nya förskolläraren på sonens dagis då hon ej tycker att jag och pappan sätter upp tillräckligt med regler för vår tvååring. Vi har dock rakt motsatta filosofin, att lära vår son ifrågasätta onödiga regler, inte lyda blint utan lita på sitt eget omdöme. Vid tillfället hade jag bråttom till jobbet, han bara mumla fram "jajaja" och jäkta iväg. Sedan har jag haft en klump i magen hela dagen pga att hon verkade tycka att vi bara var slarviga och dåliga föräldrar. Och med hennes åsikter får ju sonen en i våra ögon helt felaktig uppfostran då han befinner sig på dagis. Vad gör man nu? Läge för extrainsatt utvecklingssamtal? Hur mycket får hon lägga sig i och komma med pekpinnar på vår uppfostran av sonen egentligen?
Svar på tråden: Åsikter om uppfostran...

Ingen aning
Det beror väl lite på vad det är som hon anser brister. Om barnet itne fungerar i gruppen utan beteer sig mycket störande eller knepigt kan jag iofs förstå att hon undrar om uppfostran och försöker påpeka detta. I ditt inlägg framgår itne på vilket sätt er uppfostran skiljer sig ifrån det man förväntar sig eller vad barnet gjort som fått förskolan att reagera. Men ett extra utvecklings samtal låter som ett bra första steg. Tycker du sedan att personalen agerat fel så får ni ha ett samtal med föreståndaren och reda ut detta.
Skrivet av Emma
Hm...
Läste ditt inlägg och försökte föreställa mig en stor grupp av tvååringar på säkerligen ett underbemannat dagis, där ingen lyder och alla ifrågasätter reglerna hela tiden. Skulle du vilja jobba där varje dag??? Hur funkar det på ditt jobb?
Skrivet av Funderande anti-auktoritet

nope
Nej, de har aldrig klagat på sonens uppträdande och han har aldrig varit något problem för någon av personalen. Denna lärare är ny, har bara arbetat på förskolan en månad. Vi uppfostrar naturligtvis vår son till att ta hänsyn till andra människor men vi anser att det är viktigt att han inte gör det för reglernas skull utan för människornas. Det som denna lärare reagerat på är att vi ibland stannar kvar ute på gården och leker en stund för att sonen inte lekt färdigt än när vi kommer och hämtar. Sedan att vi inte tvingar på honom ytterkläderna med våld utan lirkar och övertalar istället för att tvinga. Det är alltså ingenting i resultatet av vår uppfostran som hon anser brister utan snarare själva metoden.
Skrivet av icke-auktoritär förälder
uppfattade nog mig fel...
Jag kanske uttryckte mig luddigt. Men vad gäller mitt arbete, jag skulle inte sätta min fot på ett ställe där jag inte har möjlighet att påverka mina arbetsuppgifter eller ifrågasätta chefen. Och visst uppfostrar vi vår son till att man gör vissa saker, t.ex tvättar händerna före maten, visar respekt mot andra osv, MEN vi förklarar varför, berättar vad som skulle hända annars, frågar om han har några synpunkter, diskuterar så gott det går med en tvååring. Det slutar så gott som alltid med att han gör som vi säger, och det för att han inser att det är det bästa alternativet, inte för att han måste göra som vi säger för att vi är vuxna. Men bortsett från våra egna åsikter om uppfostran, om du skulle hamna i samma situation som vi, vad skulle du göra?
Skrivet av icke-auktoritär förälder
låter ganska normalt i mina öron
Jag brukar peppa mina barn till att ta på sig kläderna istället för att bara dra med mig dem. Dock har jag inte haft några större problem med att de inte lekt klart mina brukar följa med rätt bra. Nä om det inte vållar något problem för dem på förskolan tycker jag nog att ni klarat ert barns uppfostran helt okej och då har de väl inget att säga till om egentligen. Fråga fröken i vad problemet ligger vad det är som är jobbigt för dem. Är det att du stannar kvar en stund och barnet får leka färdigt som är en jobbig situation så får ni jobba på att försöka avsluta leken på ett bra sätt och göra det till en ny rutin om detta inte stör heller så tycker jag det är blaha att ifråga sätta uppfostran på ett barn som fungerar bra i samhället.. hade varit annat om barnet betett sig konstigt ju :)
Skrivet av Emma

Jag skulle
berätta det precis som du skriver här för personalen och sedan höra varför de tycker att din sons beteende skapar problem i gruppen:)
Skrivet av Funderande anti-auktoritet
tack
känns bra att få respons här, nu ska jag samla ihop mig och ta en diskussion med personalen.
Skrivet av icke-auktoritär förälder
tack för svar
det ska jag göra också!
Skrivet av icke-auktoritär förälder

Min tanke
Är att en tvååring är för liten för att diskutera såna saker med, som att ifrågasätta regler på ett sunt sätt, låter övermabitiöst.
Skrivet av Moa med Ella
Det låter
jättebra, tycker jag, att ni lär er son ifrågasätta regler och att han får förklarat för sig varför reglerna finns. Så gjorde vi mycket med äldsta dottern. Hon är nu en mogen och förståndig 12-åring, som vi sällan eller aldrig har problem med. Önskar bara att jag hade samma tid och ork med mina små. Men jag är inte helt säker på att det skulle fungera med dom heller. Det funkade toppenbra med äldsta dottern, men hon var ensambarn, och inte alls lika livlig härjig och sprallig som dom två minsta som gärna trissar upp varandra, och som behöver mer fasthet för att det ska bli någon ordning och reda. Vad gäller den dagisfröken som \"klagade\" skulle jag absolut ta upp det med henne på ett extra utvecklingssamtal och fråga vari problemet ligger, så att ni får prata om det i lugn och ro. Och du får chansen att förklara för henne på vilket sätt ni uppfostrare sonen och varför. Hoppas det ordnar sig!
Skrivet av Pyttan1
Precis min tanke med... imt
,
Skrivet av Lindis

Kanske har de upplevt
det som de upplever på vår förskola. Vår grannes barn har väldigt få regler och de tycker också att deras tvååring ska få lita på sitt eget omdöme. Det innebär att grannens brevlåda blivit sönderriven, att en annan grannes post försvann, att deras gästers bil blev repad, att grannens rabatt blev massakrerad. Och så vidare. Inte så kul för omgivningen. Jag tycker faktiskt att det är lite taskigt mot en tvååring att förvänta sig att han/hon ska ha eget omdöme. En tvååring behöver föredömen och förebilder och varsamt pekande i rätt riktning. Man måste också våga vara förälder och ta konflikt med sitt barn genom att med sin röst visa vad som inte är OK. Vår granne skryter med att hon aldrig höjt rösten åt sin son - vilket i och för sig är jättebra - däremot är det inte bra att aldrig ändra tonfall och aldrig visa vem det är som är den vuxne.
Skrivet av Hervor
bra skrivet!!!
omdöme lär man sig genom att vuxna talar om! Inte genom att själv få testa utan att få reaktioner på det som är fel... låter helt obegripligt för mig hur man kan tro att de lär sig av det? Eller du kanske inte menade så \"icke-auktoritär förälder\"?
Skrivet av -AT-
beror väl på
Det beror väl på hur man gör det. Såklart lär vi honom inte att strunta i dagis regler (eller våra) och göra precis som han själv vill. Däremot vill vi lära honom att lita på sitt eget omdöme. I de situationer vi har möjlighet brukar vi diskutera med honom för att han ska få pröva att tänka själv. Naturligtvis går det inte alltid med en tvååring och då får man försöka på andra sätt. Vårt mål är inte att få honom att strunta i alla regler och vara respektlös mot människor, däremot att han aldrig, aldrig någonsin ska tveka om att ifrågasätta något eller lägga fram sin egen åsikt. Ett exempel på hur vi uppfostrar vår son är följande: Vi brukar ha tända ljus påbordet när familjen äter middag tillsammans, vilket både sonen och vi tycker mycket om. Ställer han sig upp i stolen under måltiden eller försökerklättra upp på bordet, kasta mat eller liknande blåser vi genast ut ljusen.Står han upp säger vi till honom att sätta sig ned, slänger han mat på golvet får han gå ner och plocka upp maten med en gång. Givetvis gör han inte alltid det utan protest. Då förklarar vi lugnt varför man inte kan kasta mat eller klättra på bordet när där finns levande ljus: det kan börja brinna om man råkar välta ljusen, kastar man mat blir det kladdigt osv... \"vill du att vi ska lägga hela kvällen på att torka upp på golvet istället för att mysa\" kan vi säga och svaret blir alltid \"näääe...\" \"vill du att vi ska tända ljusen?\" \"Jaaa...\" \"men då är det bäst att du plockar upp maten igen då\" säger vi i trevlig ton och då brukar det sluta med att sonen plockar upp maten med gott humör, dock inte alla gånger utan en extra vända protester. På så sätt brukar vi förklara varför han bör/inte bör göra något, han får inte bara höra en order rakt av. Vi tycker inte att det känns överambitiöst utan detta sätt är det som fungerar bäst för oss. Och det är helt klart det sätt som får både oss föräldrar och vår son att må bäst.
Skrivet av icke-auktoritär förälder

så gör inte vi...
Nog kan vi höja rösten till vår son, nog skriker vi och bråkar som alla andra föräldrar. Visst skulle det bli konsekvenser om han skulle slå någon, förstöra grannens brevlåda eller liknande. Visst vill vi vara föredömen och förebilder och visa honom hur man bör göra. Men det viktiga är, när allt har lugnat ned sig attvi tar en diskussion där alla får komma till tals, säga förlåt och förklara hur det blev som det blev. Och det viktiga är att vi inte har reglr för reglernas skull. Han får vara med och bestämma vilken tröja han vill ha på sig på morgonen men han får inte bestämma att han ska slå sin kompis. Han får vara med och diskutera om middagsmaten även om hans förslag alltid blir pannkaka. Då kan vi säga \"men vi åt ju pannkaka i fredags. Vad tycker du om soppa istället, det är ju gott?\" Så brukar vi diskutera fram tills alla är nöjda. Sen ställer vi naturligtvis krav påatt han ska äta när han väl godkänt maten. Vi anser att det finns en stor skillnad mellan att lyda en regel på grund av att det är en regel eller att lyda en regel för att man förstår orsakerna bakom regeln. Naturligtvis kan inte vår son seorsakerna bakom alla regler, men som vi skrivit tidigare: någonstans måste man börja.
Skrivet av icke-auktoritär förälder
Men så funkar det inte i verkliga livet
Tänk om det vore så på alla arbetsplatser, tänk om man skulle behöva diskutera allt som ni gör. Du får ursäkta, jag tycker ni lägger ett alldeles för stort ansvar på ett alldeles för litet barn och de exempel jag sett på ett sådant förhållningssätt är tyvärr de där barnen som är ganska gulliga när föräldrarna ser på men som får alla andra i sin omgivning att sätta upp stora stängsel kring sina tomter för att slippa, eller som man absolut inte vill ha på samma förskoleavdelning som sina egna barn. Förstår du inte att om man väljer en kollektiv barnomsorgsform så måste man faktiskt anpassa sig till att det är just det det är. Vill du att tvååringen ska få förhandla och diskutera får du nog faktiskt diskutera med din partner om vem av er som ska stanna hemma från sitt jobb och ta hand om er chef.
Skrivet av Hervor

Åsikter om uppfostran...

Ingen aning

Hm...

nope

uppfattade nog mig fel...

låter ganska normalt i mina öron

Jag skulle

tack

tack för svar

Min tanke

Det låter

Precis min tanke med... imt

Kanske har de upplevt

bra skrivet!!!

beror väl på

så gör inte vi...

Men så funkar det inte i verkliga livet

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information