Skriver av mig - kanske ni känner igen er...

Skriver av mig - kanske ni känner igen er...
Skrivet av	2much
Här ett inlägg om hur det kan kännas när det är som värst. Kanske lite väl mörkt, jag vet. Jag fick varningar om det från början. Om att ge mig in i ett förhållande med barn. Jag trodde inte på varningarna, trodde att de kom från bittra personer utan den energi och kärlek vi hade. Nu förstår jag. Och det blev värre. Visst är det jobbigt att vara tonårsförälder. Men en tonårsförälder vet att även om tonåringen säger jag hatar dej, menar de det inte. Kanske just då. Men inte alltid. Om din partners barn hoppas att det ska ta slut mellan er menar de det. Om de säger att de inte vill att du ska finnas över huvud taget, menar de det. Alltid. Så länge du betalar räkningarna som de inte har en aning om att du betalar skjutsar till träningarna, hjälper med läxorna, gullar och smickrar är allt okej. Men aldrig mer. Och om du tillstår dej att säga emot dem eller kräva att de beter sig på samma sätt i hushållet som du själv gör, då är du inte vatten värd. Till syvende och sist är du i vägen. Du är den som stulit deras mamma eller pappa ifrån dem. Att deras mamma eller pappa mår mycket bättre nu än när de var ensamma kan de naturligtvis aldrig begripa. Hur ska jag någonsin kunna kräva det? Kräva?! Kan man över huvud taget göra det i den här sortens förhållande? Jag vet inte. Gett har jag gjort. Utan att kräva något tillbaka. Men, det är klart. Ska jag vara ärlig hade jag faktiskt i min inkompetenta enfald hoppats att få något igen. Nu är jag lycklig om de beter sig anständigt. Om jag får ett leende eller en normalt glad kommentar eller svar på en konversation kan jag vara lycklig i flera dagar. Ändå är det inte mig det är synd om, även om jag känner så just nu. Jag är lycklig. Jag har en underbar partner, ett underbart liv i det stora hela och många saker att se fram emot. De är för alltid utanför även om jag gjort allt som står i min makt för att de inte ska känna så. Och de har förmodligen för all framtid tappat tron på ett långvarigt och lycklig förhållande. Så om jag så bara får det som belöning om tjugo år eller så att de ser på vårt förhållande som någonting att se upp till och mig som person som en förebild att leta efter en som ställer upp för sin familj utan att kräva något tillbaka då finns det inte ord för hur lycklig jag skulle bli. Då skulle plötsligt mitt liv få mening. Det har det inte när det är som mörkast. Men jag har ju min lillkille, som jag för mitt liv inte får prioritera framför de två krävande tonårstjejerna, för då tar det hus i h-e... Ändå är han min stora tröst! Vad jag skulle säga om någon kompis var på väg in i ett förhållande med barn? Ja, om barnen är under fem eller över tjugo...
Svar på tråden: Skriver av mig - kanske ni känner igen er...

Ja du... om det kan vara till nån tröst
så känner man lika när det är ens egna biosar som blivit tonåringar. Man vet inte vad som rör sig i deras huvuden eg men fullblodsegoister det ÄR de. De flesta :-) Ducka och håll dig undan när de är där, det ÄR en förmån man har som bonus. Man _får_ gå undan, och det BLIR bättre. kramar om
Skrivet av marib
Tror dessvärre inte att
föräldrar får några tack heller. Tvärtom så tycker jag att förvånansvärt många människor går runt och är lite småbittra på sina föräldrar som säkert gjorde sitt bästa efter sin förmåga. Kanske känns det lättare om man istället fokuserar på vad man själv har fått av att haft förmånen att lära känna sina styvbarn. Kanske har de gjort dig lite bättre rustad att möta sonens tonår? Jag tror att man blir väldigt utlämnad om man lägger sin lycka i väntan på bekräftelse från andra. Om man istället vänder på det och säger att du har ställt upp som du har gjort för att du tyckte att det var det rätta att göra. Du ville göra rätt för dig, tack eller inte spelar ingen roll. Du kan i alla fall vara nöjd med dig själv och din insats? Sedan så blev jag lite fundersam över varför styvbarnen skulle vara \"för alltid utanför\"? Om du skulle separera från din man och träffa en ny man, skulle din son då vara \"för alltid utanför\"? Jag kan känna att jag kommer alltid i första hand att vara familj med min son. Oavsett partner så är det ju endast barnen som man har en helt villkorslös kärlek till. Min son kommer alltså aldrig att vara \"utanför\" i min familj. Jag kan dock förstå att din son kommer i första hand för dig. Men barnen borde känna att de \"för alltid hör ihop\" med pappan?
Skrivet av Ingela

suck nu igen
ännu en styvmamma som är dörrmatta åt tonåriga styvbarn. Uppriktig hur gamla är styvbarnen. Om de är 16 eller äldre hyr ett rum ute på stan åt dem. Betala hyran och låt de sitta och tjura där.
Skrivet av eller nåt
Tonåringar:(
Dom är rikigt jobbiga även för en bioförälder kan jag trösta dig med. Dom vill ha dyra kläder, mycket pengar, vara ute sent, sk-ter i att städa, kommer för sent, orkar inte prata med en, tycker att man som vuxen är helt körd i kolan typ, snor ens kläder & smink..........ja listan kan göras lång. Om jag hade styvtonåringar skulle jag nog tycka att det var snäppet värre. Det egna blodet är ju trots allt tjockare........du vet:). Kram och försök stå ut.
Skrivet av ~Trixie~
Klokt svar, men jag är faktiskt pappa...
Först ett förtydligande, även om det kanske inte borde spela någon roll. Jag är pappa, inte mamma... Och ikväll har de varit alldeles underbara, förstås... Du har helt rätt i att det borde räcka med att känna att jag gör det rätta. Och det är så jag känner när allt är bra. Varför skulle jag annars engagera mig så mycket för dem? Visst är jag en bekräftelsesvamp, men all min lycka ligger inte där, tack och lov... Sedan vad gäller utanförskapet så är det helt olika med de två tjejerna. Den yngsta (13) kommer nog aldrig att känna så. Hon trivs med att ha många människor omkring sig och har lättare tagit till sig oss bonusföräldrar. Den äldsta (14) är precis tvärtom. Hon har extremt svårt att komma vidare, på något sätt. Jag vet inte om man kan säga att hon har \"valt\" utanförskapet, men hon lever i alla fall i det. Det är komplicerat och kräver väl lång tid att förklara hela relationen - allt ifrån en frånvarande pappa till svårighet att släppa in någon annan över huvud taget, utom mamma. Mest av allt är jag nog arg på deras pappa - min frus ex. Han är en skitstövel rätt och slätt och att mitt liv ska behöva påverkas så mycket av en sådan tär på mig ibland. Det händer att jag faktiskt inte vet hur jag ska förhindra att han tar energi ifrån mig. Jag försöker absolut inte ta hans plats, det varken kan eller vill jag. Men mitt sätt att engagera mig blir på något sätt ett hot mot tjejernas pappabild. Och om jag bara skulle engagera mig i lillkillen blir de ännu mer avundsjuka på sin lillebror, som har båda föräldrarna hela tiden - och dessutom en pappa som bryr sig. Suck! Hur man än vänder sig har man rumpan bak, fast det är väl tur det...
Skrivet av 2much

Hehe...
...visst väntar jag på att de ska flyga ut ibland, men de är bara 13 och 14... Och jag känner mig varken som styvmamma (jag är ju faktiskt styvpappa) eller dörrmatta, men tack för sympatierna! ;)
Skrivet av 2much
Tack! imt
...
Skrivet av 2much
En fjortis är en fjortis...
Styvis eller bio, det är lika svårt när de fastnat där. Säkra kännetecken: 1. Ingen, INGEN har det så jävligt som hon. Tungsinne, bortförklaringar, elände, svart själ, stackars lilla skiljsmässobarn. Att man får en ny hoper kloka vuxna och att de allra flesta faktiskt mår bättre i situationen går fjortisen totalt förbi. Hon har det eländigt. Och vill gärna stanna där och ynka sig ett tag. Stå ut. Le milt och få henne att inse utan ord hur urbota fånig hon verkar. Shit happens. Deal with it, är ett av mina budord. Hela livet är fullt av skithändelser, det gäller bara att kunna ta sig genom dom utan att spela stackars offer i varje situation. 2. En fjortis är själva solen kring vilken planeterna (ni då) förväntas snurra. Hon har det tungt förstår ni. Kanske ska hon skära en liten rispa i armen för att få er att förstå EXAKT hur tungt det egentligen ÄR.. Återigen, le milt och lirka sakta in i hennes medvetande att det här är en fas som går över. Och hur bra hon har det egentligen som kan frottera sig med fler kloka vuxna än normalfamiljen.. 3. Fjortisars kompisars kommentarer är lag. Vänd dig inte direkt till henne, men försök återge exempel när DU burit dig åt som en fjortis i DIN ungdom så att hon hör i förbifarten. Berätta hur du tyckte Bengans styvpappa var hemsk och led med Bengan som hade det så svårt. Och att Bengan och du kan skratta åt det där idag 20 år senare och skämmas lite.. Eller lättare exempel som när du slutade äta fisk (ÄÄÄÄCKLIGT!!) för att coolingen i klassen gjorde så, och man vill ju vara likadan. Det är fjortisars första budord. Var likadan! Fem år senare kom du på hur gott fisk är och sörjde lite över all läcker fisk du missat.. Ibland måste man ta ett steg bakåt och begrunda situationen, och le. För visst är den absurd? Man ger och ger av energi och tid och en vacker dag får man betalt i en trygg ungdom som landat. Jag lovar!!
Skrivet av Sajilije/Lotta

Härligt skrivet!
En sådan fantastisk beskrivning på hur det verkligen är!
Skrivet av Charlotte
Underbart!
Klockrent beskrivet och det var skönt att få le en smula åt det hela!
Skrivet av 2much
Tack...:)
Många års träning på fjortishantering....S
Skrivet av Sajilije/Lotta

Galghumor...
är ett underbart sätt att få fnissa ur sig lite stresshormoner! :)
Skrivet av Sajilije/Lotta
He, jag förutsatte friskt att
du var en mamma förstås... Fördomsfullt av mig! Kanske för att det är ganska ovanligt med män som skriver här inne? Har själv varit styvbarn och tror inte att min styvpappa på något sätt skulle kunnat hotat min pappas roll. I mitt fall berodde detta på att jag hade en väldigt engagerad pappa. Men jag tänker att det är ett ansvar som pappan måste ta själv. Om han inte är tillräckligt engagerad så måste det bli destruktivt för dig att behöva \"lägga band\" på din roll för att inte ta över hans roll. Det innebär ju isåfall att du liksom bär på hans börda...? Så länge du och mamman är tydliga med att ni respekterar pappans roll så tycker åtminstone jag att du ska få ta så mycket plats du vill. Jag hoppas att jag hade skrivit samma svar till en styvmamma, jag får nog sätta mig och fundera över det...;) Det är förstås mer ovanligt med en frånvarande biomamma än en frånvarande biopappa. Annars ser ju problematiken lite annorlunda ut. En liten parantes (som kanske inte gäller i ert fall?) är att barn som avskärmar sig ofta behöver ännu mer bekräftelse på att de är en del av familjen. Hon kanske förekommer risken av att inte känna sig som en riktig del av familjen genom att självmant ställa sig utanför? Bara spekulerar, vet inte om det gäller i er familj, men det kan vara värt att åtminstone tänka över?
Skrivet av Ingela
Så är det nog
Att hon ställer sig utanför självmant är nog för att hon är extremt rädd att bli avvisad. Likadant hennes fasta tag om mamman, nästan så att hon avskärmar sig från kompisar ibland. Det JAG försöker göra är, förutom allt det vardagliga, att hitta saker som VI har gemensamt, så att hon känner att jag ställer upp utan att konkurrera med pappan. Vi gör lite musik ihop vid datorn, till exempel, det tycker vi båda är SKITKUL! På senare tid har hon börjat prata illa om sin pappa inför oss, och även med mig ensam - typ i bilen när jag hämtar henne. Då gäller det att hålla balansen och försvara honom så gott jag kan, men ändå bekräfta det hon ser. Men det är svårt... Jag vill ju dels att hon ska förstå att alla karlar inte är som hennes pappa, annars riskerar hon att aldrig släppa in någon. Dels vill man att hon ska kunna ha en så bra relation med pappan som möjligt. Det behöver hon ju. Jojo, nog lär man sig mycket, både om sig själv och om relationer. Diplomati, inte minst...
Skrivet av 2much

Håller inte med på en punkt,
nämligen att styvtonåringar är snäppet värre än egna diton. I mitt fall får jag enbart krupp på de egna telingarna, blir så besviken på hela föräldraskapet mellan varven. Jag menar; här har man älskat, vårdat och fått tillbaka så mycket i åratal o så helt plötsligt är man inte vatten värd liksom. Måste erkänna att jag läääängtar efter att de får eget boende och man kan träffas o äta \"söndagsmiddagar\" ihop och kanske umgås som vuxna människor. Nå, styvtonåringen har jag inga förväntningar på, inga ingrodda roller som exploderar i tonåren. Vi har faktiskt bara trevligt ihop (vilket ju retar mina biobarn ). Jag bryr mig ju inte så mycket om honom eller han om mig, vi behöver inte reta oss på varandra. En trevlig stund är inte förväntad liksom, utan blir bara bonus. De otrevliga överlåter jag glatt på hans föräldrar......
Skrivet av Majacilla

Skriver av mig - kanske ni känner igen er...

Ja du... om det kan vara till nån tröst

Tror dessvärre inte att

suck nu igen

Tonåringar:(

Klokt svar, men jag är faktiskt pappa...

Hehe...

Tack! imt

En fjortis är en fjortis...

Härligt skrivet!

Underbart!

Tack...:)

Galghumor...

He, jag förutsatte friskt att

Så är det nog

Håller inte med på en punkt,

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information