Snälla hjälp mig ni som vet!!!!

Snälla hjälp mig ni som vet!!!!
Skrivet av	Linda, inte mamma än!!
Är gravid för första gången (endast i vecka 15) och är helt PANIKRÄDD av blotta tanken på att föda normalt. Sanningen är i princip att jag alltid tänkt att jag inte ska ha några barn bara för att jag är så rädd för att gå igenom det, varför är många andledningar!!! Är det fel av mig att välja planerat kejsarsnitt när jag är så rädd som jag är??? Folk runt om mig reagerar inte direkt positivt över att jag vill göra kejsarsnitt utan berättar istället att jag kommer gå miste om mitt livs upplevelse, att jag kommer att var helt borta i 2 månader efter o.s.v Är det någon som har någon erfarenhet av det ena eller andra som snälla vill ge mig råd!!! Från en som är helt ovetande och skiträdd rent ut sagt!!!, Tacksam för svar
Svar på tråden: Snälla hjälp mig ni som vet!!!!

Har ingen erfarenhet
av att välja snitt pga förlossningsrädsla, men vill bara säga att det är inte FEL av dig att att vara rädd - och därför vilja ha snitt! Jag tycker att du snarast ska prata med din BM (om du inte redan gjort det) och få tid för samtal, främst för att reda ut VAD du är rädd för... kanske det blir planerat snitt för dig, kanske du i slutändan väljer vaginalt - men du behöver prata med någon om detta. Kram
Skrivet av Siv m. D&S
Det finns mycket hjälp att få
Jag undrar främst VAD är du rädd för inför din förlossning? Är det smärtan? Att tappa kontrollen? Att du ska känna dig utlämnad? Att det ska hända ngt med dig eller barnet? Har du hört talas om andra som haft hemska förlossningsupplevelser? Du är i vecka 15 och har gott om tid att förbereda dig inför något som kan bli en av ditt livs största händelser - att föda ditt eget barn! Jag tycker att du ska prata med din barnmorska på MVC och berätta hur det ligger till. Du kan få massor av stöd och hjälp. Nog vore det väl synd om du inte kunde ge det en chans? Hur är det med barnets pappa, kommer han att vara med vid förlossningen? I så fall har du ju ännu ett stöd där. Man brukar också ta stor hänsyn till förlossningsrädda kvinnor som kommer in för att föda, jag har träffat på en hel del och det har gått jättebra och de har varit otroligt duktiga. Det tror jag du också kan vara bara du får bearbeta din rädsla och börja NU! Kejsarsnitt är en stor bukoperation som alltid innebär en viss risk för mor och barn. Är du frisk för övrigt och bebisen mår bra önskar jag att du verkligen får det stöd du behöver så du kan föda ditt barn vaginalt på \"vanligt\" vis. Lycka till och skriv gärna igen.
Skrivet av Mia, barnmorskstud.

Dels så måste du ha hjälp med rädslan
vad tror du om en förlossningsplan? Där du själv får avbryta och begära snitt om du känner lika när det väl kört igång. Kände nog lite som du inför min etta men jag läste massor. B la föda barn utan smärta av... ja just det. Tränade efter deras teknik också och DEN förlossningen var min bästa. Frågade fortfarande BM om det var \"på riktigt\" när jag var helt öppen :-) Tvåans förlossning gick inte lika bra så efet den hade jag förlossningsskräck. Nackdelen för dig kan vara att du inte vet hur många barn du vill ha i framtiden. Väljer man snitt så _kan_ man få restriktioner. Men prata i första hand med din BM. och gör det nu så du kan få hjälp.
Skrivet av marib
Jag har bara positivt att säga om snitt
Jag upplevde aldrig någon direkt smärta vid mitt planerade snitt och tyckte inte att jag var handikappad efteråt. Jag hade läst så mycket hemskt så jag var inställd på något mycket värre! Fick heller inga komplikationer eller hade några andra problem. Jag var ju inställd på snitt så jag kände inte heller att jag missade någon upplevelse. Vadå? Jag födde ju också barn och ut kom världens underbaraste bebis! Det var mitt livs upplevelse!! Jag ska snart ha barn igen och har idag blivit övertalad av läkare och BM på Specialmödravården att försöka mig på en vaginal förlossning och går det vägen så får vi se sedan vad jag tycker. Men jag ångrar inte mitt snitt ett dugg och skulle gärna göra om det. Det var en fantastisk upplevelse och folk som bara har fött vaginalt uttalar sig ibland väldigt klumpigt om snitt. Jag har skrivit massor här om mitt kejsarsnitt så du får gärna gå in och söka bland mina gamla inlägg.
Skrivet av Sophie m Lucas&Emmie
Oavsett vad du väljer
så måste du söka hjälp för att försöka bena ut din rädsla och komma tillrätta med den. De samtalen är dessutom jättebra att tacka ja till. Det spelar ingen roll vad folk i din omgivning tycker, det är din graviditet och ditt barn. Huruvida du missar något vet jag inte men jag vet att man inte är borta i två månader efteråt. Själv har jag inte valt snitt pga rädsla utan pga bäckenträngsel, ja mitt första var i och för sig ett akutsnitt men mitt andra snitt var planerat (dock var det meningen att jag skulle föda vaginalt med extra övervakning men eftersom bäckenet är för trångt...). För mig har det varit bra och fina upplevelser och jag har fått mina barn - det är huvudsaken. Inte att jag fött på ett visst sätt. Lycka till
Skrivet av Anna K med Flipp & Vendela

Man blir...
...inte automatiskt sämre efter ett snitt än efter en vaginal förlossning. Jag har gjort båda delarna och den vaginala var mer brutal mot min kropp än vad kejsarsnittet var. M-y-c-k-e-t mer!
Skrivet av Linda med 3:an (snitt 5/12)
Sanning med modifiation..
ag säge så här. Om du kan bearbeta din förlossningsrädsla: gör det! (Har du hört den förr? ;O)) Anledningen att jg skriver så är itne alla risker, de kan du få höra av andra, sat komme få dem uppradade av läkarna. Och de stämmer förvisso, så ja säger inte emot. Det är heller inte pga upplevelsen, för du kommer inte alls missa något. Du kommer föda ditt barn och det kommer vara ditt livs ögonblick vare sig du föder vaginalt eller med kejsarsnitt. MEN! Du kan bli barnbegränsad. Det finns mammor som blivit avrådda från fler graviditeter efter två kejsarsnitt. Det är svårt att i förhand veta hur många barn man vill ha, och har man oturen att som jag vilja ha _många_ barn, kan det bli en obehaglig överraskning när läkaren säger att din livmoder är för tunn för fler graviditeter, eller att du har så mycket sammanväxningar att läkarna inte vill se dig på operationsbordet igen. Jag säger inte detta för att skrämmas, utan för att be dig söka hjälp att bearbeta din rädsla. Hade någon berättat detta för mig då jag skulle föda mitt första barn, hade en del saker i mitt liv kanske sett annorlunda ut. Just nu bearbetar jag att jag itne kan få fler barn (det var egentlgien stopp efter fyran, men men...) och det är tungt när man inte vill det själv. Måste man förlösas med snitt är det en fantastisk möjlighet, men har man en valmöjlighet att undvika det. Ta den. Inte för att du missar förlossningen, inte för att du får gå på morfin efteråt. Utan för att du kanske inte kan välja hur din familj skall se ut i framtiden. Berätta gärna hur det går, om du får hjälp osv. Om du undrar något om snitt får du gärna fråga. Jättestort lycka till!! :O) Och GRATTIS till bebismagen förståss!! :O) :O)
Skrivet av Pilla 5 snitt
Jag förstår inte..
Att man MÅSTE ta itu med rädslan, att man inte får \"sitt livs upplevelse\" om man snittas, att det ska pratas så otroligt mycket om alla dessa risker mm mm. Säg att du vill ha 1-3 barn (kanske fler men jag tar det som ett exempel). Du har läst på ordentligt om snitt/vag förlossning och känner att snitt är det enda du kan tänka dig. Du känner inte att du kommer känna dig snuvad på en \"riktig\" förlossning, eller \"misslyckad\" som valde snitt, att du ser fram emot en förlossning med kejsarsnitt, utan stor skräck och fasa och att du vill kunna njuta av fortsättningen av din graviditet utan att vara orolig dag och natt. Då förstår jag inte varför man MÅSTE ta itu med rädslan??! Annat vore väl om man vore jätterädd men ändå verkligen VILL försöka vaginalt och det vore en sorg om man inte gjorde det. Eller om skräcken hade gällt något som man ofta utsätts för eller måste upprepa massor av gånger under sitt liv, då kan det absolut vara värt att försöka kämpa för. Mina 2 snitt har helt igenom varit helt underbara upplevelser som jag, om jag ska vara helt ärlig, verkar vara ensam om bland mina vänner (som fött vaginalt). Förlossningar som helt igenom är underbara upplevelser alltså... Den ångest och rädsla jag kände innan jag blev beviljad snitt vill jag inte önska min värsta fiende. Jag hade inga som helst planer på att försöka ta mig ur rädslan, det fanns ingen ork, kraft eller vilja till det. Jag vet att det kan verka provocerande för många men så var det. För det första, ta reda på så mycket du kan om kejsarsnitt OCH vaginala förlossningar. Prata med din bm och förklara hur stark din rädsla är. Min bm förstod inte hur rädd jag var förrän i v 35 tror jag och det berodde nog på att jag ville vara \"duktig\" och hålla masken, dumt!! Begär att få komma till Indigo/Aurora eller vad du det kan heta där du bor. Där får du information, stöd och förhoppningsvis en lite \"bättre grund\" att stå på än du gör nu. Det är tyvärr inte alla bm som är förstående och stöttar i det här läget, känner du så är det bara att byta! Min bm andra graviditeten sa att hon skulle stötta mig hur jag än valde att föda, om så \"hängande i gardinerna\", vilket kändes enormt skönt. Tyvärr var den läkare jag fick träffa andra gången för snittsamtal helt okänslig, otroligt motvillig till att bevilja snitt och nästan direkt otrevlig men jag stod på mig. De läkare och bm jag har träffat har medgett att ingen kan tvingas till vaginal förlossning och är du bara tillräckligt påläst och bestämd så kommer du att få snitt! Jag var INTE \"borta\" i 2 månader. Visst kan det göra ordentligt ont efteråt men det finns smärtstillande så du ska inte behöva lida alltför mycket. Man blir begränsad en tid efter snittet men det kan man ju även bli efter en vaginal förlossning och jag tror inte att det är vanligt att ha jätteont i 2 månader. Strunta i vad folk säger och tycker! Det är din kropp och din förlossning. Ett tips kan vara att inte berätta för alla varför du vill snittas eftersom det tyvärr finns ganska dålig förståelse för detta hos en del människor. Huvudsaken är väl ändå att du känner att du mår bra och att du kan glädjas åt ditt barn i förväg! Hoppas att allt går bra för dig och skriv gärna här igen!
Skrivet av Ina

Men snälla Ina
Vem har sagt att det är fel att vara rädd eller att man är en sämre kvinna om man föder sitt barn med kejsarsnitt? Att jag tog upp riskerna med snitt beror på att jag tycker att man ska vara ärlig och att mamman ska vara medveten om detta. Och varför är det fel att bearbeta sin rädsla och kanske få kraft och mod att genomgå en vaginal förlossning? Eller åtminstone försöka - det finns ju planerad förlossning också som någon ovan nämnde.
Skrivet av Mia barnmorskstud
Jag har provat båda...
.. varianterna och måste säga att jag klart föredrar att föda vaginalt. Det var däremot inte någon fantastisk upplevelse som jag inte klarat mig utan och man blir precis lika mycket mamma om man föder med snitt! För din egen del så tycker jag att du ska försöka bearbeta din skräck (auroraBM, psykoterapeut eller liknande) så att du kan förstå varför du är så rädd. Om du fortfarande när det är dags vill föda med snitt så har jag full respekt för det. En liten parentes: Visst är det konstigt att rädsla för spindlar är helt accepterat, medan rädsla för förlossning inte är det?? Min vaginala förlossning var helt OK. Men samtidigt vet jag att om jag varit rädd, så hade jag spänt mig, och ahde jag spänt mig hade det gjort onödigt ont och då hade jag spänt mig ännu mer.... Det var INTE mitt livs upplevelse, men -som sagt- helt OK. Mitt planerade snitt var däremot gräsligt. Jag mådde dåligt, höll på att kräkas osv så när operationen var över och jag var på uppvaket skickade jag bort min man och nyfödde son för jag ville bara sova. Det tog längre tid att komma på benen efter snittet, men när jag kom hem efter en vecka på BB mådde jag helt OK. Det är väldigt olika hur man uppfattar ett snitt, så även hur man uppfattar en vaginal förlossning. Känner man sig som en urmoder med överkraft vid en vaginal förlossning vill man antagligen inte att någon ska missa den känslan i onödan. Om man -som jag- kände sig som en uppsprättad strömming vid snittet så vill man inte att någon ska utsätta sig för det i onödan. Men det kan lika väl vara tvärsom! Så mitt bästa råd är att du så snart som möjligt söker hjälp! Din BM på MVC kan säkert skicka dig vidare till rätt person. KRAM
Skrivet av Nissa, R-02 och M-04
Men hallå
Jag tycker du var glasklar med att hon inte borde gå miste om en vaginal födsel, precis som Ina uppfattade det.
Skrivet av TG

hej linda
Jag snittades med min första pga av att jag var livrädd för en vaginal förlossning ( av olika anledningar) Fick höra det ena efter det andra, vilken fin upplevelse jag missar, hur fjantig jag är osv osv, men vet du jag lyssnade inte och det blev planerad snitt ändå. Och jag är såå glad att det blev så. Pga av det jag kände tänkte jag aldrig skaffa barn, som tur är blev jag erbjuden snitt ( efter många samtal såklart) Mitt råd, tänk inte på omgivningen, tänk på vad du känner. Du ska inte föda vaginalt för att glädja andra, du ska tänka på dig själv och vad som är bäst för dig. Lycka till!
Skrivet av silvie
oj vad jag håller med dig (långt)
jag födde mitt första barn vaginalt och sa som många andra precis efteråt att det här gör jag aldrig om men skillnaden var att jag menade verkligen det. I våras (2,5 år senare) fick jag mitt andra barn via planerat snitt. Jag har ända sen första barnets förlossning gått hos en kurator men jag kunde inte riktigt få fram vad det var som gjorde mig så rädd utan det var bara allting. När jag blev gravid igen hamnade jag hos aurora och efter första besöket förstod jag att det måste bli ett planerat snitt annars kommer jag aldrig överleva den här graviditeten. Det var aldrig någon diskussion om jag skulle få det beviljat eller ej, de såg ju hur dåligt jag mådde. Bara att gå in i sjukhusentrén var pest och kunde förstöra min dag och dagarna innan och efteråt. Mitt snitt blev en underbar upplevelse och jag skulle lätt kunna göra om det många gånger. När jag födde första barnet var jag helt borta när han väl kom ut och hela förlossningen är som ett töcken med många minnesluckor och den här gången var jag verkligen med. Den här gången var jag uppe på benen 1 dygn senare och duschade och åt, med första barnet låg jag i sängen i 2 dygn innan jag ens orkade gå upp. Ok, jag ska inte sticka under stol med att det är klart att det gjorde ont men fysiskt och speciellt psykiskt mådde jag mycket bättre den här gången. Jag tror inte att jag bearbetade klart förlossning nummer 1 men du ska veta att jag försökte, önskade flera gånger att det fanns något piller som kunde göra mig frisk. Men nu när jag är klar (?) med barnafödandet kan jag äntligen slå igen boken. Jag blir så trött på alla som sa till mig att det går alltid bättre med tvåan och att jag borde testa att föda vaginalt, enligt mig så vet de som säger det ingenting om hur det är att vara riktigt förlossningsrädd. Jag kan ha fel men jag har blivit osams med många ang det här. Usch, jag blir alldeles tårögd när jag tänker på det.. Linda - fråga gärna mer om du vill.
Skrivet av Kajsa
Jag kan förstå
Jag har fyra barn. De två första föddes med helt underbara PN (normalförlossn) men på trean hakade det upp sig i en fruktansvärd mardröm som slutade med katastrofsnitt. Följden av detta blev - förlossningsrädsla Inför fyran fick jag prata med en \"förlossningspsykolog\" som kämpade för att övertala mig att föda vaginalt men jag grät och vägrade. Jag blev beviljad mitt planerade snitt.Det var en helt underbar upplevelse och dessutom - jag kunde gå lugn igenom min graviditet och slippa bära på ångest och rädsla. En förlossning och upplevelsen inför är alltid individuell. Därför är det så svårt att förespråka än det ena än det andra, men att gå rädd och orolig igenom hela sin graviditet är inte heller bra varken för mamma eller barnet. Skriv igen Linda, om du har frågor eller behöver prata.
Skrivet av En annan bmstud

Försöker svara
MÅNGA säger att det är \"fel\" (kanske annorlunda uttryckt men menats så), att man missar något stort, att man inte skulle känna sig somen \"riktig\" kvinna. Det har jag hört både från kvinnor som nyligen fött barn (både snitt och vaginalt) och även äldre. I mitt svar skrev till Linda skrev jag vid minst två tillfällen att hon ska reda på så mycket hon kan om både snitt och vaginal förlossning. I det ingår självklart även riskerna som gärna tas upp i samband med snitt men väldigt väldigt sällan vid vaginal förlossning. Jag har inte heller sagt att det är fel att bearbeta sin rädsla. Tvärtom skriver jag i mitt inlägg till Linda att hon asbolut ska försöka bearbeta om hon känner att hon orkar/vill föda vaginalt. Sen finns ju de som varken kan, vill eller ens orkar bearbeta eller försöka förstå sin rädsla . Min fråga var varför de ska behöva lida sig igenom en hel gravditiet med ångest och oro som kan vara överjävlig, innan de blir beviljade ett snitt? Man MÅSTE inte föda vaginalt till varje pris och även om många inte har förståelse för de som är förlossningsrädda så tycker jag inte att man ska pressa dem eller övertala dem till något som får dem att må SÅ dåligt. Inte skulle man övertala en människa som är rädd för höjder att balansera på ett stup bara för att \"övervinna\" rädslan och \"klara av det\"..eller hur? Hoppas du förstår vad jag menar. Allt jag vill är att stötta dem somär riktigt rädda för tyvärr finns det alldeles för lite förståelse kring detta, både inom sjukvården (på vissa håll) och bland människor i övrigt.
Skrivet av Ina
Tillägg
Vid alla mina samtal med läkare/bm/kuratorer har det pratats väldigt mycket om alla risker vid snitt men märklgit nog har det låtit helt annorlunda när jag väl gått igenom mina snitt. Tre läkare har uttryckligen sagt att det finns inget säkrare sätt att föda barn på än planerat snitt. Det kan ju knappast vara för att \"trösta\" eller peppa mig eftersom snitten då redan varit överstökade?
Skrivet av Ina
Jag tycker att..
... man ska bearbeta sin rädsla av den anledningen att det hjälper en att förstå varför man är rädd och hur man kan hantera liknande situationer. Om man konsekvent väljer att stänga in sina rädslor utan att analysera dem så kommer det svämma över till slut. Då har man inget verktyg som hjälper, eftersom man kört med \"slänga in i byrålådan och stänga om eländet\" förut och till slut är byrån full. Kanske man inte hinner med allt detta under graviditeten och då får man ta det alterntiv som funkar bäst i just det läge som råder då (snitt eller vaginalt med löfte om snitt vid minsta tvekan). Kanske man också kommer fram till att snitt är den bästa lösnignen, men att gå med obearbetat rädsla är inte ett bra alternativ.
Skrivet av Nissa, R-02 och M-04

Tveka inte att byta barnmorska!
Alla inlägg ovan har sagt det mesta. Det enda tillägg jag har är att det jag ångrar mest från första graviditeten är att jag inte bytte barnmorska på MVC. Hon avfärdade min rädsla och oro med att det var normalt att alla förstagångsgravida kände oro och nekade att skicka remiss till Aurora-kliniken. Jag kan efter bearbetning och denna graviditet känna att det hade varit mycket bättre för mig att byta barnmorska till någon jag kände förtroende för! Så ställ inte kravet på dig själv att du ska vara duktig och inte ställa till med besvär för bm - byt om du inte känner att den relationen fungerar.
Skrivet av Alifo bf +8

Snälla hjälp mig ni som vet!!!!

Har ingen erfarenhet

Det finns mycket hjälp att få

Dels så måste du ha hjälp med rädslan

Jag har bara positivt att säga om snitt

Oavsett vad du väljer

Man blir...

Sanning med modifiation..

Jag förstår inte..

Men snälla Ina

Jag har provat båda...

Men hallå

hej linda

oj vad jag håller med dig (långt)

Jag kan förstå

Försöker svara

Tillägg

Jag tycker att..

Tveka inte att byta barnmorska!

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information