Ber snällt er om synpunkter..

Ber snällt er om synpunkter..
Skrivet av	Mia
Hej svejs på er alla kloka härinne! Jag undrar över hur säker en diagnos som gjorts på Bup kan vara? Ska man våga lita på experterna?? Min systers son som går i 9:an har fått diagnos ADHD samt nån lättare autistisk grej.(minns ej vad det hette exakt tyvärr) Diagnosen fick han i förra veckan och min systers familj är lättade,säger de. Jag fattar dock inte varför inte vi andra omkring upplevt pojken som så problematisk. Han är ju lugn och jättetyst! Han har dock svårt med koncentrationen i skolan och han är väldigt rastlös-i skolan. Han har hittat på en del "hyss" genom åren men så är väl pojkar? Min syster säger att ALLA utvecklingssamtal genom åren varit väldigt nedslående för henne som mamma eftersom alla lärare har skrivit och lämnat negativa omdömen-sånt som att han är okoncentrerad,rastlös,"pillrig",inte får mycket gjort alls. Men jag vet att många kan vara skoltrötta,det var jag också,jag avskydde skolan. Han är väldigt tystlåten,pratar INTE med skolpersonalen.Men hemma pratar han mera. Visst,han _har_ svårt med vanligt socialt småprat. men hur många har inte det? Man kan ju vara blyg! Han är bara 15 år och jag undrar om inte sådant kan komma med åren? Alltså att man kan prata lättare "om ditt och datt". Han verka rju fullkomligt normal i mina ögon! Alla kan inte vara exemplariska i skolan ,och utmärkta på socialt samspel med andra. jag har läst nedanstående inlägg och jag kan tänka som henne som skrev.Varför "handikapp-förklara" så många ungdomar ,och hur VET man att en diagnos är korrekt? Tänk om barnet /ungdomen är så tyst och osäker att resultatet feltolkas?
Svar på tråden: Ber snällt er om synpunkter..

Hmm
jag tycker att man kan lita på diagnoserna som sätts, det är en omfattande apparat själva utredningen, det är många inblandade och genom det belyses hela barnets svårigheter och styrkor. Bokstavsbarnen _är_ fullkomligt normala, och att tala om att barnet har ett funktionshinder tycker inte jag är att stämpla. Att din syster och du uppfattar pojken olika är inte heller konstigt, hon har följt honom genom livet och sett alla hans sidor, du har inte sett honom i alla vardagssituationer som uppstår. Jag tycker du ska lita på BuP och din syster att de vet vad de gör och stötta din syster istället för att vara skeptisk.
Skrivet av Nettan
*Är de fullkomligt normala* verkligen?**
Jag ser det som att de _inte_ är helt som andra. Att de _inte_ är ointelligenta förstår jag men något måste väl vara \"onormalt\" om man utreder och finner dessa två diagnoser? Jag gillar den här killen,han är så fin-men ack så tyst! Det är förstås synd att andra kan se honom som en \"knäppis\" när han inte är det.Så sa vår bror för att han irriterades av killens väldigt korthuggna sätt att svara i telefonen.Han är också(brorsan) lite sur för att killen inte vill se honom i ögonen.Han har enligt vår bror aldrig gjort det under alla år. Förstår inte riktigt,så är ju många vuxna också.Jag känner dem som tittar lite överallt förutom i ens ögon.Vuxna alltså.Tack för ditt svar också! Men man är som man är,jag försvarar honom gärna.
Skrivet av Mia

Ah, den eviga filosofiska frågan...
Vad är normalt? Självklart är det en avvikelse i bland annat uppmärksamheten och för att denna avvikelse ska leda till diagnos är det en rätt stor avvikelse, så stor att det vållar problem. Min son _är_ onormalt lätt att avleda. Han _är_ onormalt snarstucken. Men frånsett ett par viktiga ssmåaker så är han ju en fullkomligt \"normal\" liten kille med behov av att bli sedd och älskad för den han är och glitter i ögonen. Så om vi ska prata om i fall barn med adhd-problem är normala eller inte måste vi vara överens om vad vi lägger in i ordet normal. Urbilden för ADHD är de barn (företrädesvis pojkar som heter Dennis, Emil eller Bill) som klättrar på väggarna, klipper av de andra barnens sytrådar i syslöjden, tänder eld på grejer och målar om katten. Och dessa barn finns inom ADHD-gruppen. De barn som är som din systerson, som sitter stilla och drömmer sig bort i stället för att räkna mattetalen, som inte klarar av att höra vad läraren berättar eftersom det kryper en spännande fluga på fönstret, som pillar sönder allt och inte får en chans att hänga med eftersom deras koncentratrionsspann är för dåligt, de märks inte. Det är vanligt att de aldrig får någon hjälp. Och då kan de få det som min kusin. Han är snart 30 år och hans obefintliga startmotor gör att han inte klarar av att ta itu med någonting - inte ens söka hjälp för sina problem. Han har ett jobb som ligger långt under vad hans intelektuella kapacitet \"säger\" att han ska klara (mer i nivå med hans betyg, som också ligger under hans kapacitet). Fast när han inte klarar av att gå till jobbet för att alla moment som krävs från att resa sig ur sängen till att öppna dörren blir för mycket, klarar han inte heller av att sjukanmäla sig, vilket gör att han håller på att straffa bort sig från sitt jobb. Att kontakta psykiatrin och se till att han får adekvat hhjälp, det är fullkomligt ogörligt. (Tack och lov har han en mamma som försöker hjälpa honom, men hon har ju ett eget liv också...) Självklart finns det människor som mognar senare än andra. Men någonstans blir de helt normala personlighetsdrag en människa har ett stort problem om man får för många drag som samverkar - och där behövs diagnosen! Du kan lugnt räkna med att det du ser av din systerson är att betrakta som toppen på ett isberg. Att leva med dessa barn 24 timmar om dygnet, sju dar i veckan _är_ frustrerande. Eftersom du verkar måna både om din syster och hennes familj så tycker jag att det viktigaste du kan göra är att fråga henne om det finns något du kan göra rent praktiskt för att underlätta för dem. Kanske ta den tystlåtne killen med på något som intresserar honom, för avlastning kan din syrra säkert behöva i bland!
Skrivet av Mammuten
Om du läser igenom några sidors inlägg
så ser du hur vanligt det är att vi föräldrar får höra just din fråga. -Men h*n so är så normal! (HADE varit lättare om de varit gröna eller nåt)inte kan väl h\'n ha _diagnos!!! DET måste vara fel! Lita du på BUP men framförallt på din syster. Hur nära ni än står varandra så ser du inte allt.
Skrivet av marib
Börja med att läsa "En riktig människa"...
...av Gunilla Gerland. Sedan förstår du nog mer om hur det som verkar \"normalt\" kan te sig från insidan. Det är helt normalt att många människor har olika varianter på autism, det har det alltid funnits. enda anledningen till att det är autism som anses \"inte normalt är att det är fler som inte har autism. Egentligen handlar det mer om olika sätt att uppleva världen och att tänka än om rätt eller fel.
Skrivet av Nilsfar

Rekommenderar "Vem var det du sa var normal?"
Vem var det du sa var normal? Psykiatri och rim av Susanne Bejerot Susanne Bejerot är överläkare vid en allmän psykiatrisk mottagning. Hon är också leg. psykoterapeut med kognitiv inriktning och har erfarenhet av barn- och ungdomspsykiatri. Hennes forskningsområde är tvångssyndrom och med denna roliga och lärorika bok ger hon många aha-upplevelser. Susanne råkar vara sonens läkare så jag läste hennes lilla bok. Lättläst och ändå informativt om alla diagnos.
Skrivet av mani
Vem är normal?
En \"perfekt\" människa är inte normal: alla kan vara överens om det. Är en människa med diabetes normal? Är en människa som saknas en hand, ett ben eller ett öga normal? Alla har vi våra bra och dåliga sidor.
Skrivet av mani
Så har vi det ibland..
Själv går vi på knäna o folk säger: JAmen han som är så söt. Eller när tandläkaren tyckte han satt så snällt i sin vagn, den undersökningen skulle ju gå så bra så bra. Gick inte alls, hon sa att hon aldrig varit med om nåt så jobbigt tidigare...Ja, se där! Det man ser utifrån är inte alltid det man ser inifrån. Det finns problem som man måste leva med för att uppmärksamma. Det är inte bara den fysiska biten av handikappet o då menar jag det som syns utåt o som ger för\'ldrarna \"bekymmer\", utan även den känslomässiga, omsorgsbiten som är nog så jobbig, för vi lever i den dygnet runt vilket fami,lj o vänner inte gör.
Skrivet av Ullet

Brukar vara dessa som inte märks som
inte får den hjälp som dom behöver. Så känner jag det iallafall. Bara för att barnen inte bråkar och skriker så kan det ändå vara så att dom kräver extra hjälp och att dom kan ha problem. Men oftast så bara för att dom är tysta och stilla så glöms dom bort. Vad jag dessutom har fått höra av min dotters psykolog är att diagnoser är färskvara. Alltså dom kan försvinna och dom kan ändras.
Skrivet av Anina & Steffen
Ja, det tycker jag de är
och var går gränsen för onormalt? Bara för att man inte följer genomsnittet så betyder ju inte det att man är onormal. Ja, man är som man är och får göra det bästa av den situationen. Och bara för att mina barn har svårigheter så betyder inte det att de inte är normala, tycker jag. Anser att mina barn är lika normala som alla andra.
Skrivet av Nettan
Sanningen med modifikation...
Jag ser att min son har samma problem men däremot han vet nu hur han ska handskas med det och kompenserar väldigt bra. Det tycker jag är en av de största vinster: han känner sig själv och det ger honom styrka.
Skrivet av mani

det är ingen
förklaring att det finns vuxna som inte tittar på ögonen mm. Så klart det finns tusentals vuxna som har dessa diagnoser utan att någon vet det, inte minst de själva! Men många vuxna utan diagnos mår väldigt dåligt på olika sätt: har svårt att hitta livskamrat, behöver hjälp av en psykolog kanske långa perioder, konsumerar för mycket alkohol.... För att de förstår att något är fel , men kan inte ta tag i \"DET\". Därför valde vi att söka hjälp med våran son, även om några i närheten säger att \"det inte är något fel på honom\" Vi vill att han ska ha en bra framtid och bra förståelse för sina specialiteter. Du som inte lever med pojken dygnet runt har ingen aning vilka kommentarer/diskussionsämnen man får vara med. Ex. många som träffan våran son tycker att de har haft en väldigt spännande samtal, när hon/han möten sonen och de pratar om hur mycket olika kepsar kostar och att sonen värkar ha mycket kuskaper om olika modeller, och \"det är så roligt att dagens ungdomar pratar även med vuxna\" Jo-visst, men om detta upprepas ständigt... att han pratar ALLTID om vad saker och ting kostar och garanterat tar reda på allt om det han är intresserad av, och att han gärna kan prata om vad som hälst hur länge som hälst, och nabbt så att det är ofta omöjligt att förstå vad han säger... Förstår att din systers son är inte pratig, men har andra specialiteter som du inte kan se . stödja dina släktingar.... det behövs!
Skrivet av Katah

Ber snällt er om synpunkter..

Hmm

**Är de fullkomligt normala verkligen?**

Ah, den eviga filosofiska frågan...

Om du läser igenom några sidors inlägg

Börja med att läsa "En riktig människa"...

Rekommenderar "Vem var det du sa var normal?"

Vem är normal?

Så har vi det ibland..

Brukar vara dessa som inte märks som

Ja, det tycker jag de är

Sanningen med modifikation...

det är ingen

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information