Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Nä nu räcker det.

Skrivet av lillans mamma
Jag har kontaktat haben ang lillans medicinering och försökt få tag på en läkare (alla har ju semester nu för tiden inklusive lillans ordinarie). Lillan har nyligen haft en till anfallsserie bara två veckor efter den förra... Och anfallen ändrar karaktär hela tiden. Hon har både grand mal anfall som går över på en minut och grand mal anfall som inte släpper om vi inte ger stesolid.

Sedan undrar jag om lillan kan ha haft frånvaroattacker under natten. Lillan vaknade under natten och var i riktig panik. Hon skrek och det såg ut som om hon hade rejäl ångest. Hon var inte kontaktbar men ändå vid medvetande. Kan hon ha haft frånvaroattacker och sedan vaknat upp och blivit rädd över att inte veta vad som hänt? Är det någon som någon av er känner igen? Det var verkligen obehagligt. Lillan har aldrig reagerat så tidigare utan alltid varit medvetslös under anfallen och somnat efter dem antingen av sig själv eller av stesolid.
Svar på tråden: Nä nu räcker det.

Ja sonen har haft några sådana!

Fruktansvärt obehagligt! Hans anfall förändras ju också ganska mycket över tiden och under en period hade han sådana där panikattacker. Jag fick aldrig någon bra förklaring till attackerna (förmodligen var det ingen som visste) men tack och lov försvann de igen. Hoppas de inte kommer tillbaka!
Skrivet av    Aase

Anton också

Min son Anton har en ganska nyupptäckt epilepsi, såg första troliga anfallet för ca 4 månader sedan. Då har han \"bara\" frånvaroattacker. Han är utredd och har nu medicin för detta. Men han har också sådana \"anfall\" på nätterna, han gallskriker, sträcker på sig så att han blir stel som en pinne, sedan blir han slö och somnar. Men vi har aldrig haft en tanke på att detta kan vara någon form av anfall. Skall ta upp det med läkaren på fredag. Hoppas att det snart blir bättre för er. Många kramar.
Skrivet av    Camilla med Anton-03

Vi får vänta

tills början av nästa vecka innan det finns någon neurolog som vågar titta på lillans medicinering. De vanliga barnläkarna aktar sig noga med att fatta några beslut ang lillans medicinering. (en av dem sprang ut i korridoren en gång och ropade efter en barnneurolog när vi låg inne på sjukhus och lillan krampade och krampade :(( ) Hoppas verkligen att dessa \"attacker\" försvinner. En annan fråga. Lillan har haft många anfallsserier på kort tid och oftast hamnar vi på sjukhus för övervakning då vi inte vågar ge hur mycket stesolid som helst hemma. Vi har sällan behövt sätta in en aktumedicin för att bryta anfallen. Nu är det ju sommar och man skulle vilja fara någonstans (inom Sverige) men eftersom lillan haft så många anfall så är jag lite skraj för att åka iväg. Hur är det med er som har barn med många anfall? Vågar ni åka? Har ni erfarenhet av att åka in till ett annat sjukhus än ert ordinarie? Har de i så fall kunnat ge bra vård? På vårt ordinarie känner de flesta på barnmedicin till lillan och det är tryggt. Men ep är kanske något som man kan få snabb och adekvat behandling för på varje sjukhus... eller?
Skrivet av    lillans mamma

Ha, ha! Det där känner jag igen!

Första gången vi skulle åka med yngsta sonen till Jämtland (från Sthlm) så tror jag att jag hade kollat upp vart enda sjukhus på vägen. Plus att jag tagit reda på att det finns en barnneurolog i Östersund :-). De på HS barnneurolog log överseeende och sa: -Barnneurologen i Östersund är bra! Idag kan jag skratta åt det men då var det INTE roligt. Idag är det väl så att alla journaler ligger på data så skulle ni tvingas åka in någon annanstans än \"hemma\" så kan det sjukhuset få tillgång till journalen. Men jag tror faktiskt att om ni tvingas åka in någonstans längs med vägen så tar det bara hand om akutläget och lägger henne sedan på observation tills de kan få tag i hennes ordinarie läkare (eller liknande). Det är iallafall vad man gör med vuxna patienter och jag har svårt att tro att man gör annorlunda med barn. Att man inte vill göra något med medicineringen tror jag beror på att man antar att behandlande neurolog har en handlingsplan (eller åtminstone en tanke) för vad som ska göras med medicineringen i ett akutläge. Vi har iof sig aldrig tvingats åka in akut till något annat sjukhus än HS (där sonen numera är inskriven) men vi har varit inlagda på KI (där sonen också är inskriven) och det är faktiskt lite jobbigt. För trots att han är inskriven på KI också, så känns HS mer som hemma. Det gör att man (tycker) måste förklara en massa saker på om sonen på KI som de på HS vet på ett helt annat sätt. De har ju trots allt kännt honom i snart sju år.
Skrivet av    Aase

min med....

Min dotter som är 7år har haft sådana anfall sedan hon var ca 1 1/2 år. Läkarna har kallat det en blandning av nattskräck som utlöst anfall, eller anfall som utlöst nattskräck. Hon har även haft \"ångestattack\" utan anfall. Hon har skrikit rakt ut och inte varit kontaktbar, när det gått över har hon bara somnat. Nu när hon blivit lite äldre så har det tack och lov blivit mer sällan. Nattskräck är mer vanligt hos mindre barn, men även större kan ha det men ej så ofta.
Skrivet av    Mona

Nattskräck...

Hej Jag känner igen det så väl...min yngsta son 5 år ( med epilepci ) har haft sådanna ångestattacker, men tror at dte är nattskräck men har bara haft det så att jag kan räkna det på en hand...han har haft det sedan han var 4 år...Men min nu ästa son han är nu 19 år...han hadde hemska attacker och han fick diagnosen nattskräck det startade när han var drygt 6 år..det är ju en kännslig ålder..då dom börjar förstå det där med döden att mamma eller pappa eller annan nära kan dö...och att dte kan ske kan vara en utlösande faktor...enligt min docktor som jag hade då...enligt henne var det vanligast att det dök upp i den åldern när räddslan för döden kommer...men at även mindre barn kan få det...sedan kan man få ha det kvar till 10-12 års åldern sa hon också..hon hadde rätt det försvann när min son var runt 11 år...men minns hans annfall än idag..okontaktbar..och skrek hysteriskt, han kunnde tom springa upp...så det var bara att hålla fast honom så han inte skadade sig själv..Det var jättejobbigt...Men dom minns inget av det dagen efter själva som tur är...Och han mår jättebra i dag....
Skrivet av    mamma till 3

Artiklar från Familjeliv