Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Hejsan!

Skrivet av *anonym idag*
Min pappa gick bort för ca 2 år sedan i lungcancer.
Vi stod varandra nära och jag saknar honom något fruktansvärt mycket men ändå känns det som om jag inte har sörjt honom som jag borde.

Jag har inte gråtit speciellt mycket (jag är i vanliga fall mkt känslig), efter begravningen så har jag inte gråtit någonting alls, på något sätt känns det som om jag inte kan acceptera.
Jag har fortfarande kvar hans mobil och hem nummer i mobilen, när jag har bytt mobil och skaffat adressböcker så skriver jag alltid in hans nummer och adress, jag hoppas ofta när det ringer att det är han som ringer osv.

Är det ovanligt att man är såhär så "länge efter"?
Jag vill inse men det känns som om jag inte har gjort det.
Jag pratar om pappa och om hans sjukdoms situation osv utan att bli ledsen, varför reagerar jag såhär?
Svar på tråden: Hejsan!

Alla

har olika reagera.. En del gråter, en del gråter inte.. Det är inte fel på dig. En vän till mig som hennes mamma dog hon reagerade inte så mkt och sen ca 8 månader senare åkte hon till Australien på en resa när hon kom hem så gick hon fram till telefonen o skulle ringa till hennes mamma så kom hon på att hennes mamma är död så började hon må jättedålig, grät och gjorde ingenting i en månad sedan började hon acceptera o leva vidare.
Skrivet av    Britth

Artiklar från Familjeliv