10 år på tisdag sedan mitt barns far dog

Forumarkiv I Forumarkiv II

Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

10 år på tisdag sedan mitt barns far dog
Skrivet av	cliogirl
Det var i 13 veckan under min graviditet som han dog så min son har aldrig fått se sin far. Många frågor har jag fått genom årens lopp, många berättelser och tröstande ord har han fått. Som tur är har vi under alla dess år haft jättebra kontakt med sonens farföräldrar, även om de bor 75 mil ifrån oss. Ingen har heller anklagat mej för att ha ett nytt förhållande utan vi är alltid välkomna allihop, när som helst. I januari dog så sonens farfar, naturligtvis blev ju sorgen dubbelt upp eftersom han aldrig sett sin far. Begravningen hade vi ingen chans att besöka, men urnedsättningen, familjegraven ligger på farfars uppväxtort, var vi med på, det är bara på halva vägen. När vi står där vid graven och tittar ner säger sonen. Farfar - pappa tar hand om dig nu!, Jag trodde mitt hjärta skulle brista vid dessa orden, men samtidigt förstod jag att min son sa det för att trösta farfar, så att han inte skall känna sig ensam nu när han inte har farmor jämte sig.
Svar på tråden: 10 år på tisdag sedan mitt barns far dog

jag
beklagar sorgen! Vilken fin tröst farfar (och ni) fick. Vet inte vad jag ska skriva, men vad bra att ni lyckas hantera det ofattbara och har bra kontakt med pappans familj. Det kommer att betyda mycket för din son när han växer upp.
Skrivet av Solen
Hej, hur har dagen varit?
Årsdagar är alltid jobbiga, men ofta är anspänningen innan värre än dagen själv. Jag har själv en dotter som nu är 4½, vars pappa dog för drygt 5 år sedan, så hon har aldrig sett honom. Själv tycker jag att det är lite svårt att hålla kontakten med pappans släktingar, vi har inte så mycket gemensamt käns det som. Och farföräldrarna är också döda, farfar sedan länge, farmor dog av sorgen när hennes son dog, i hjärnblödning. Men för dotterna skull försöker vi träffa farbröderan några gånger om året. Att det är en sorglig dag idag, det är naturligt. Men har ni lyckats göra något vacker av det, eller är det bara tungt och tomt? Senaste årdagen åkte vi till djurparken efter kyrkogården, jag är själv lite rädd för att dottern ska tycka kyrkogården är en för sorglig plats, så att hon inte vill gå dit. Så jag försöker att inte visa för mycket av min egen sorg där, vet inte om det är rätt att göra så. Sälvklart får både hon och jag vara ledsna, men det är svårt ibland att veta hur det är bästs att bete sej, för att stödja henne. Många kramar till dej och sonen.
Skrivet av Blå änkan

bortresta i år
på autism-läger i Skåne (sonen har aspergers syndrom) och det gjorde att vi inte tänkte så mycket i år på det. Precis som du säger är dagarna innan värst, det tog mig många år innan paniken en månads tid innan släppte helt. Inte förrän jag flyttat från vårt gemensamma hus, där han även dog försvann den. Sonen vill ibland med till kyrkogården, vi gör det till en liten utflykt och han får alltid välja blommor eller sak att sätta vid gravstenen, så till trots har det gått bra. Synd att du inte har lika tur med faderns släkt! Jag vet hur det känns för min egen far dog när jag var 7 månader gammal och jag har inte träffat min egen fars släkt, bortsett från en gammal man som kom på ett kort besök när jag var 6 - 8 år gammal, vet fortfarande inte vem det var mer än att han var släkt. Min sons faders släkt har blivit till min egen familj, trots att de bor halva Sverige bort och det är en härlig känsla att veta att vi finns för varandra, för min son är de de bästa människor han vet (förutom sin mamma såklart!). Det bästa du kan göra för din dotter är att svara på eventuella frågor som lär komma när hon blir äldre, det har jag lyckats med och sonen är nöjd medatt få se foton ibland på sin far, har även ett foto av honom vid sin säng och ett par minnessaker i sitt rum.
Skrivet av cliogirl

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv