Hur tröstar man någon som inte vill bli tröstad?

Forumarkiv I Forumarkiv II

Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Hur tröstar man någon som inte vill bli tröstad?
Skrivet av	Anonym om jag får
Hej! Min mans farmor dog för en vecka sedan ungefär. De stod varandra mycket nära eftersom hon var den enda i far- och morföräldragenerationen som funnits med i hans vuxna ålder och de har umgåtts mycket. Han är jätteledsen men visar knappt någonting. Jag förlorade min mormor för inte så länge sedan så jag vet hur ledsen man blir och vill trösta men det är svårt. Han vill inte prata om det överhuvudtaget eftersom han blir ledsnare då säger han. Det känns bara så skumt att fortsätta som vanligt, att diskutera vilken färg vi ska köpa på barnskedar eller något annat larvigt när jag vet att han är hur ledsen som helst. Någon som känner igen sig eller har råd? Det är inte så att jag VILL få honom att bryta ihop och börja gråta, det känns bara så konstigt just nu. Jag känner mig lite utestängd, och det är väl kanske rätt eftersom det är hans sorg och hans familj men jag vill veta hur han mår.
Svar på tråden: Hur tröstar man någon som inte vill bli tröstad?

ni har ju
pratat om det och han säger att han (ännu?) inte orkar prata om det. Du kan säga något i stilen \"jag känner med dig, säg till om du vill prata eller hur jag kan hjälpa dig på annat sätt\". Sen tycker jag inte du kan göra mycket mera utan att inte vara för krävanda i andra, dagliga situationer. Det kan hända att han inte orkar göra mycket i hemmet eller jämt agera rätt. Annars tycker jag du ska acceptera hur han känner, kanske han senare bryter ihop eller vill prata om det, kanske inte. Jag vet själv hur svårt det är när man bli \"utesluten\" från sorgen.
Skrivet av Solen
En sak....
Jag förlorade nyligen min mamma helt oväntat, jag och mamma stod varandra oerhört nära. Många tyckte nog att jag betedde mej konstigt, nästan lite för \"normalt\" skulle jag tro att de flesta ansåg. Men..... det var enda sättet för mej att överleva. Jag var TVUNGEN att fortsätta med vardagen annars hade jag fullständigt rasat ihop. Lite i små omgångar, kanske en kvart om dagen drog jag mej undan som ett skadat djur och grät och tittade på kort och riktigt tänkte. Men övrig tid var jag tvungen att låta sorgen \"ta en paus\" och försöka sysselsätta mej med vardagen, annars vet jag inte om jag överlevt. Nu är det två månader sedan och fortfarande är det lika, jag sätter min tid full med vardagliga saker men en stund varje dag stänger jag av och bara tänker på mamma, saknaden efter henne och låter sorgen komma fram. Alla människor sörjer på olika sätt och inget är fel, man gör vad man behöver för att överleva förlusten av en älskad. Det jag önskade av de runt mej (och det fick jag också) var, gör som jag. Vill jag prata om vardagliga grejer och göra såna så häng på. Men vill jag prata så lyssna. Och framför allt, ha förståelse om jag beter mej konstigt. Om mitt temperament svänger så ta det inte personligt. Det är de råd jag ger dej också. Du säger att du vill trösta, jag lovar att bara genom att finnas där och prata färgen på barnskedar med honom tröstar i detta läget. Det kommer upp och nedgångar och det kommer hålla på ett tag. Jag kan fortfarande inte riktigt känna igen mej själv i mitt humör och mina känslor. Jag svamlar nu men vill mest bara säga att din mans reaktion är normal. Kram till er
Skrivet av gitzie

Vi sörjer olika
Vi sörjer olika, precis som gitzie säger. Ska man generalisera, så kanske män är tystare, bär det inom sig själva, medan kvinnor prtar mer. Man talar ju ibland om grottmän, dvs att männen vill gå in i sin grotta, fundera i lugn och ro, och sedan komma ut - då är de färdiga.
Skrivet av Pinnen

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv