Finns det någon att få prata med?

Finns det någon att få prata med?
Skrivet av	Ledsna mamman
Finns det någon man kan prata med när man har det tufft som mamma utan att det registreras på något sätt så man får stämpeln "Dålig Mamma"? Har det fruktansvärt jobbigt med min snart 3-åring. Vi bråkar varje dag, och så mycket. Det varierar från småtjaffs ca var 5:e minut till stora bråk minst en gång per dag. Vi är väl inne på månad 7 av trots och jag har inte längre ork att vara pedagogisk jämt, det funkar ju ändå inte, så jag blir ARG och skriker i bland, bär in honom på hans rum osv. Har bara ingen ork längre och allt känns nattsvart. Jag måste göra något såå fel när han uppför sig som han gör - innerst inne har jag börjat undra om det verkligen är normalt... Jag har aldrig varit en "låt-gå"-mamma så jag trodde att jag skulle kunna ha i alla fall lite pli på honom när han är tre. Innan trotsåldern började tyckte jag att jag kunde resonera och lirka bra med honom, vi kunde bli irritearde på varandra men aldrig dessa otäcka gräl där man får gråten i halsen själv och bara vill lägga sig under täcket och aldrig kliva upp igen. Jag har en liten bebis också på ett halvår och den stora killen klänger på honom JÄMT. Lillen får aldrig vara i fred hur mycket man än fösöker säga att "nu räcker det, nu har du fått krama" osv. Börjar tycka att det också är maniskt på något sätt - är det verkligen vanligt att storebror klänger så på lillebror? Vi har även kämpat med potträningen sedan jul, det känns som att vi fortfarade står och stampar på samma fläck utan större framgång. Han går självmant och kissar och bajsar i bland men oftast får man tjata och fråga om han behöver - och nästan varje dag sker ännu både kiss- och bajsolyckor. Det som känns mest jobbigt för psyket är det ständiga TJATET, samma sak om och om igen, hundra gånger om dagen, munnen går hela tiden. Inte en tyst stund förutom när han sover. Inte en stillsam stund heller förutom när man läser åt honom eller han ser film - han rör sig hela tiden och verkar ha så mycket energi i kroppen... Han har alltid varit före sin tid med språk och motorik och är intelligent och duktig. Men trots att jag älskar honom börjar jag tappa glädjen med att vara mamma, vissa dagar har jag knappt stått ut tills min man kommit hem från jobbet. Jag längtar tills han börjar dagis igen och tycker det är så fruktansvärt tungt att känna så. På dagis har de aldrig upplevt honom som ett problem, där är han alltid glad och trevlig. Mot mig är han hemsk och inte så mycket bättre med sin pappa. Skulle vilja få prata med någon, få råd av någon - men var? Vill ej att det ska stå i några papper att jag inte klarar av mitt barn... Fast å andra sidan gör jag ju inte det heller, känner mig så djäkla dålig som mamma. Det är inte meningen att man ska behöva skrika åt sitt barn och jag vill inte göra det heller. Råd någon? Jag går under snart och vissa dagar känns det som att jag ska få en hjärtattack. Jag blir så knäckt.
Svar på tråden: Finns det någon att få prata med?

Hej!
Jag tycker inte man ska stämplas som en dålig mamma för att man känner att man inte orkar med sitt barn. Jag tycker snarare man är en bra förälder om man erkänner att man inte kan kontrollerar situationen och faktiskt söker hjälp. Det är inte lätt alla gånger. Jag hade det riktigt jobbigt med min äldsta när hon var 3 år, jag grät nästan varje kväll och undrade vad jag gjort för fel. Det var ständigt bråk och så rymde hon hela tiden. Även hon hade bebissyskon (lillebror kom strax innan hon fyllde 3) så det påverkar väl ganska mycket. Kanske behöver han mer uppmärksamhet, kanske hitta på nåt med dig själv ibland om det går. Sedan kanske du behöver lite avlasning för att orka med, få nya krafter. Om du blir så arg är det väl bra om du tar in honom på rummet tills du och han lugnat ner er. Så har jag gjort med min dotter. Det är bättre än att jag står och skriker på henne. Både hon och jag har temprament så jag brukar gå in och prata och kramas efter några minuter. Om du vill så får du gärna maila mig, min mailadress finns i infon. Jag har ensam tagit alla strider med mina barn så jag vet hur jobbigt det kan vara och är bra på att lyssna. Annars kan du kontakta BVC och träffa barnpsykologen där. det kan vara skönt att prata av sig och få råd hur man ska göra i vissa situationer. Sedan finns det också föräldratelefonen, dit du kan ringa anonymt.
Skrivet av -Sara-
Det finns hjälp att få!
Lägg bort tankarna om att du inte vill att det \"skall finnas i några papper att du inte kan ta hand om ditt barn\". För det första händer det de flesta att de står maktlösa inför sina barn och inför den enorma uppgift att fostra sina barn. Om du känner att situationen har blivit dig övermäktig så måste du för din egen och dina barns skull söka hjälp. Det är inget att skämmas för och det är inte dig det är fel på, det är relationerna i familjen. Ni är flera individer i er familj, ni påverkar varandra, och det är ert samspel som har hamnat i obalans. Det är inte ovanligt att få hjälp när man har kört fast relationsmässigt. Det är svårt att handskas med barn i treårsåldern, speciellt om man inte har någon tidigare erfarenhet och det är första barnet. En ökad förståelse för ditt barns beteende kan du få genom litteratur. \"Småbarnsliv\" av Alicia F. Lieberman är en bra bok som beskriver småbarns känslomässiga utveckling mellan ett och fyra år. Den ger även handfasta råd om hur man skall handskas med uppkomna situationer. Det finns säkert mycket litteratur som behandlar just detta ämne. Du har rätt att få hjälp genom ditt BVC, de brukar ha psykologer kopplade till verksamheten och dessa är vana vid problem som dina och glöm för all del att du inte är ensam, att ditt problem inte är unikt! Och sök hjälp, det är inget skamfyllt och inget misslyckande, snarare en styrka. Lycka till! För övrigt... Min starka tro är att barn inte skall fostras på egen hand, att när en förälder är hemma och en arbetar så läggs en grund för att den hemmavarande föräldern utsätts för ett alldeles för stort ansvarstagande och en mycket stressande situation. Vissa klarar detta smärtfritt andra mindre stresståliga individer drabbas av psykisk ohälsa. I många andra kulturer är den äldre generationen inte förvärvsarbetande och bor hemma hos den yngre genartionen, således är det de som tar hand om barnen. Man har även en närmre relation till övriga släktingar och det ger ett nätverk som kan hjälpa till med barnen. Här i vårt moderna Sverige har barnomsorgen tagit över denna tidigare familjens uppgift men problemet uppstår när modern får barn och blir föräldraledig, inom många kommuner erbjuds då bara barnomsorg på halvtid. Till detta kommer även all press utifrån, alla signaler om det perfekta familjelivet, alla krav som kvinnor och män har på sig vad det gäller utbildning, karriär, utseende, hälsa, socialt umgänge mm. Vi slits mellan familjeliv och yrkesliv, mellan självuppfyllelse och självuppoffrande. Detta är svårförenat och vi utsätts för svår psykisk stress. Vissa klarar det, andra inte. Det har att göra med hur stresskänslig man är. Mitt där i har vi barnen som drabbas minst lika hårt. Jag hoppas på en förändring, ett lugnare och tryggare liv i familjen och i samhället. Kanske når vi dit när vi ser de långtgående konsekvenserna hos de barn som växer upp och de föräldrar som blir sjuka och gamla i förtid. Frågan är hur mycket ansvar som ligger hos den enskilde respektive samhället? Hur mycket väljer vi själva?
Skrivet av Anonym

Kära vän!
ÅH jag känner igen mig jättemycket! Jag har också en son som snart är 3,5, och alla dessa bråk! Och jag som tappar mitt humör, skriker och gapar, blir jättearg... Försöker att lirka och avleda, förklara och vara pedagogisk, sätta gränser runt mig själv... men inget funkar. Min son är också intelligent, tidig i språket, men så energisk, rastlös, bråkig. Titta på film, det vill han göra JÄMT och när han väl får det håller han ju sig lugn. Har svårt att leka själv, vill ha in mig eller pappa i leken hela tiden. han har också en lillebror som är ett, det har varit MYCKET bråk med honom men det börjar dämpa sig lite... Jag känner exakt igen känslan av att man knappt står ut tills ens man kommer hem. Jag kan också gå och tänka \"nu är det bara två timmar till läggningsdags\" och liksom räkna ner. Samtidigt älskar jag min unge ofantligt mycket men vissa dagar är jag less på honom. Jag skriker OFTA och skäms sen när jag läser om folk som tycker att det är ett övergrepp att ryta åt sina barn. Ibland tror jag att de söker gränser, jag tror egentligen inte att det är jättefarligt att skrika ibland. Har inte direkt några råd men försök att vända dig till BVC om du har förtroende för dem. De har säkert en psykolog knuten till sig. Ville mest säga att jag känner igen mig och jag tycker att det är skönt att höra att fler har det ungefär likadant.
Skrivet av C
Tack så himla mycket för era svar!
Det värmer att få så snälla svar när man känner sig under isen! Vi ska till BVC i nästa vecka och så ska jag fråga om hur vi ska bära oss åt med allt. Jag hoppas innerligt att de har någon hjälp att ge. I dag har varit ännu en dag med gallskrik och elände så fort han ej fått som han vill - han skriker så högt att min lilla bebis blir alldeles rädd och ledsen... :-( Håll tummarna för att det går bra!!
Skrivet av Ledsna mamman
Hej du ledsna...
...är din pojke bara så här när ni är ensamma hemma eller även då ni är borta? Jag har tre tjejer och märker av liknande beteende då de blir lite uttråkade och rastlösa. Särskilt de första veckorna efter öppna förskolan har stängt. då är de ju vana att ha fått gå iväg och pyssla lite och träffa andra barn och vuxna än bara \"vanliga mamma\". nu är de ju tre så de tar ju ut mycket av sin energi på varann, med ständiga tjafs och regelrätta slagsmål. Vissa dagar känns det som om det är någon som har skrikit hela tiden. Är det inte någon av tjejerna så är det jag.... Brukar fundera på vad grannarna tänker då? När det känns som om man bara vill lägga sig ner och be någon skotta över brukar jag tvinga mig till att ge mig ut med dem. Åka iväg någonstans eller bara packa ner matsäck och gå på utflykt. Och oftast funkar det då utmärkt. Tror att det hänger ihop med att det varit för lugnt och stillsamt en period. Händer det inget hemma så kan man ju alltid sätta igång något...;) Hoppas att det lugnar ned sig för dig-det är inte alltid lätt att vara förälder eller hur?! Min erfarenhet är dock att just när man tänker att -Nej nu ger jag upp, jag står inte ut en dag till!- då vänder det plötsligt. Magi av den höga skolan! Men prata du med dem på BVC, ibland lättar det ju bara av att höra att det är normalt och attdet hör åldern till, eller hur?!
Skrivet av Mamma Mu

Finns det någon att få prata med?

Hej!

Det finns hjälp att få!

Kära vän!

Tack så himla mycket för era svar!

Hej du ledsna...

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information