Hjälplös och ledsen!!! (långt)

Hjälplös och ledsen!!! (långt)
Skrivet av	Anonym så klart (just nu i alla fall)
Jag är världens sämsta mamma! Jag har inget tålamod med min son som snart fyller 2 år. Blir arg, ryter och tjoar och förmanar och nejar och suckar och skriker och är allmänt elak mot honom. Det känns såååå tråkigt att alltid vara arg och irriterad på honom. Jag älskar ju honom så att det värker i mitt hjärta. Vi brukar prata efteråt och då säger jag att mamma vill ju inte vara arg och skrika och bråka. Vi ska ju vara sams, vi är ju bästisar du och jag. Mmmmm, säger sonen, inte bjåka och så klappar han mamma. Inte kasta säger han sen för det är en av sakerna som vi blir tokiga på. Allt flyger. Mat, leksaker hans händer i ansiktet på oss (hårt), och när han säger det så förstår jag ju att han inte riktigt förstår (förstås). Men, han verkar ju förstå så mycket att han förvånar oss. Han kan en massa saker och är rätt tidig i språket tror jag. Han kan t ex räkna mm. Jag försöker intala mig själv att all utveckling gör ont men är av godo (eller nåt liknande som jag har hört) och jag kan nu när jag sitter i lugn och ro och sonen sover inse att han faktiskt är ett barn! MEN, tålamodet tryter så fort och det känns fruktansvärt. Till saken hör att jag har haft nästan allt ansvar fram till nu. Han föredrar förstås sin mamma eftersom vi har varit som "klistrade" vid varandra sen han kom till oss. Det har också känts konstigt att han har ratat sin pappa men de har ju träffats sååå lite. Nu har vi semester (med en massa att fixa men renoveringar mm) och på bara några dagar efter att sonen och pappan har ägnat lite mer tid tillsammans så går det bra med pappa igen. Det känns bra men jag vill bara göra en massa andra saker för mig själv nu och det känns jättekonstigt. Som om att jag har tröttnat på att vara mamma till min son. Åh vad hemskt att skriva det! Så klart så har jag ju inte det på riktigt men jag kanske behöver pausa lite. Det blir ju inte bra för någon när jag hela tiden är på dåligt humör och inte orkar hitta på något med sonen och knappt det löpande. Puh, vilken urladdning det här blev. Jag älskar honom av hela mitt hjärta och vi kramas, pussas och gosar mycket också, men mer och mer av vår tid känns det som att vi bara gnäller och tjatar. Måste det vara så här? Han har också ett himla humör. När han t ex ska bygga med klossar och det rasar eller han inte får till en bit där han tänkt sig så blir det rena rama kalabaliken. Han slänger klossarna så det far överallt och skriker och kan sen sitta och gråta jättemycket. Är det frustartion eller vad kan det handla om? Det känns som om jag kanske har gjort så mycket fel som skrikit på honom och att han är "förstörd". Går det här att rätta till tror ni? Hjälp! Och snälla, säg inte att jag ska söka hjälp för det har jag redan och det här vill jag kunna lösa. Har inte hjälpt att prata med psykolog. De bara säger att barn och alla individer är olika och bla bla bla. Försök att inte vara för hårda mot mig. Känner mig tillräckligt urklig redan.
Svar på tråden: Hjälplös och ledsen!!! (långt)

Tillägg
Denna ständiga oron håller på att göra mig tokig! Nu på sommaren är det värre med alla \"jättfarliga\" insekter som getingar mm. Sen har vi huggormar, solsveda åska mm mm. Jag känner att jag inte kan njuta av sommaren fast vi har två underbara landställen att vara på. \"Vaktar\" sonen hela tiden och om någon annan har ansvaret så kan jag inte riktigt slappna av och lita på dem. Jag vill att de ska titta på honom varje sekund för tänk om det kommer en geting och sticker honom precis när de kanske tittar bort och om han reagerar på bettet och svullnar upp och oj så långt till sjukhuset. Ja, så där snurrar det runt i huvudet hela tiden. Det är lika bra att ständigt vara beredd och på sin vakt. Puh! Jag vill helst sitta i lägenheten i stan tills vintern kommer och det känns ju inte riktigt sunt förstås. Men den här oron gör mig såååå trött.
Skrivet av Anonym så klart (just nu i alla fall)
Hej
Först vill jag bara säga att du kanske skulle göra en del mellanrum mellan raderna, så det blir lättare att läsa:) Texten flyter ihop och det är jättesvårt att läsa när allt hänger ihop. Alla blir irriterade ibland, och småbarn är nyfikna och kanske testar ens tålamod ibland. Det är ingenting konstigt med det. Däremot kanske du skulle fundera på om du har för mycket regler och för många måsten. Försök att släpp lite på ordningen! Ordning får du inte förrän ditt barn flyttar hemifrån, det är lika bra du inser det. Jag var väl lite som du förut. Ville ha snyggt omkring mig trots att jag hade småbarn. Försökte lära dem att inte stöka till, kladda, slänga saker i golvet osv osv. Efter några år inser man att barn är barn. Man kommer att ha spagetti under köksbordet, youghurt i soffan, trasiga radioapparater, lera på golven, kiss på toagolvet mm mm i flera år, och det är ingenting konstigt med det. Visst kan man hålla på att städa och tjata och irritera sig tills man blir blå, men vem mår bra av det egentligen? Barnen blir ledsna, du blir ledsen och trött, och kommer inte ha någon ork kvar att leka, gosa, och skapa en underbar barndom till dina barn. Mitt råd är alltså att släppa lite på kraven, skratta när barnet spiller, ta bort saker som du är rädd om, och ha överseende med att barnet trots allt bara är 2 år. Med det inte sagt, att du inte samtidigt kan tillrättavisa barnet när han gör något som man inte ska göra. Men gör det utan att bli frustrerad. Spara energin till något annat väsentligare än städning och dylikt.
Skrivet av Fia

Och när det gäller oron
så är vi nog sådana allihop. Det är ytterst sällan som jag träffar på föräldrar som har attityden \"han/hon klarar sig\" i alla sammanhang. Personligen tycker jag att man inte kan vara nog försiktig. Fast även oron släpper ju äldre barnet blir, och ju mer man med egna ögon ser att han/hon klarar olika situationer.
Skrivet av Fia
det går över...
hej, jag förstår precis hur du känner dig. Jag har varit hemma i ett år med min nu ettårige son och storasyster, snart 3 år. Det är trots och bråk ofta men det har lugnat sig nu. Jag började med att hon fick gå och sätta sig i hallen vid trappan och lugna ner sig. Det var 10 gånger per dag till en början men nu är det kanske en gång varannan dag. Hon har ett himla humör. Sen så provade jag med att verkligen inte skrika utan prata lugnt och sansat eller bara lämna henne och gå ut på bron och skrika av mig. Det går över som sagt och jag tror inte att barn tar skada av att man skriker åt dem någon gång om man förklarar varför och visar att man älskar dem ändå.
Skrivet av Tuvas mamma
Vill inte vara hård alls...
Du anonyma! Jag vill först säga till dig att jag tycker att det är bra att du förstår att du inte behandlar din lillkille så bra just nu! Då har du ju en chans att rätta till det! Han är LITEN! En tvååring förstår inte fast man kanske kan tro det! Gick själv på samma bluff med mitt första barn. han var framåt som bara den och jag behandlade honom därefter... Inte fattade han vad jag babblade om. När du säger att du pratar med honom efter bråket så kan jag säga till dig att jag tror att det inte leder någon vart alls! Förutom till mer frustration hos dig! Du ska inte förmana honom alls! Du ska visa honom hur man gör rätt och avvärja honom så han inte får chasen att göra fel! Om du inte hinner stoppa honom ska du behandla hans misstag precis som det är - nämligen ett misstag som han inte förstod att han gjorde! De är så små och har inga tankar eller provokationer bakom sina handlingar! Min tvååring blir bara rädd och ledsen om jag höjer rösten mot honom! Träna på att bemöta honom med humor istället! Strunta i ordning och reda! Visa honom att man lägger ifrån sig saker - inte kastar. Gör det om igen och om igen tills han slutar kasta. OM han kastar säger du: HOPPSAN! Nu blev det ju fel! Du ska lägga ifrån dig saken! Och så visar du IGEN! Och så det där med oron: Jag tror faktiskt att man kan oroa sig för mycket för sin egen hälsa och att det kan leda till överbeskydd! Har en väninna som mått dåligt till och från under hela sitt liv och hon såg \"fel\" på sina barn hela tiden i form av sjukdomar, psykiska och fysiska... Hon oroar sig inte bara för sina barn men hon lever ständigt med ångest för att det ska hända dem någonting. Själv har jag tendenser för dylikt destruktivt tänkande och det blir värre när jag kommer in i perioder när jag inte mår bra. Då måste jag ta itu med mig själv och mota ut det onda ur tankarna! Min oro smittar definitivt av sig på mina barn och det kan aldrig vara bra! Man kommer i en negativ spiral när tålamodet tryter, tårarna rinner, oron växer i magen och paniken växer! Du måste försöka bryta trenden! Du kanske redan är på väg att göra det eftersom att du skriver här om ditt problem! Självklart har du inte tröttnat på att vara mamma till din son, du har bara grumlig blick just nu! Njut av de goda sidorna hos din kille istället och SLUTA tjata på honom - han förstår det inte!
Skrivet av Kakum

Tack alla snälla, kloka...
Vill börja med att säga att i dag har min son varit en solstråle! Det har fungerat såååå bra och det är sååå skönt. (Mellanrum) (Mellanrum) hi, hi Kakum, det ligger nog mycket i det som du skriver. Det gäller hela tiden att hitta nya vägar och har man lite stöt och är hyfsat utvilad och mår \"hyfsat\" bra så fungerar det mesta bra. Jag märker ju också att han går igenom faser. Det är väl utvecklingsfaser där han blir så hemskt frustrerad att han inte vet vad han ska ta vägen. MEN, det är ju faser för mig också. Jag har ett barn och det är han (min lilla gullunge) och jag vet ju inte heller vad allt betyder, fast jag är vuxen och ska förstå och föregå med gott exempel. Ja, det är inte lätt att vara förälder alltid men det finns ingenting och då menar jag INGENTING på denna jord som när han på morgonen säger: Hej mamma och pussar mig mitt på munnen och säger mmmmm. Tack ni alla för kloka svar och tröst och stöd. Det känns redan bättre och i dag har jag ju också märkt att dagarna kan vara fantastiska med honom. Jag märker också av vikten av att inte vara med honom hela hela tiden för vi nöter på varandra då. Sedan semestern har börjat har han och pappa haft värdefull egentid och kanske är det det som han har saknat. Eller, kanske är det här utvecklingsperioden som han har varit inne i över. Lycka till alla mammor och pappor.
Skrivet av Anonym (fortfarande)

Hjälplös och ledsen!!! (långt)

Tillägg

Hej

Och när det gäller oron

det går över...

Vill inte vara hård alls...

Tack alla snälla, kloka...

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information