kanske en idé för lärare eller t.om personalmöte?

kanske en idé för lärare eller t.om personalmöte?
Skrivet av	Anna
Too Busy for a Friend ... One day a teacher asked her students to list the names of the other students in the room on two sheets of paper, leaving a space between each name. Then she told them to think of the nicest thing they could say about each of their classmates and write it down. It took the remainder of the class period to finish their assignment, and as the students left the room, each one handed in the papers. That Saturday, the teacher wrote down the name of each student on a separate sheet of paper, and listed what everyone else had said about that individual. On Monday she gave each student his or her list. Before long, the entire class was smiling. "Really?" she heard whispered "I never knew that I meant anything to anyone!" and, "I didn\'t know others liked me so much." were most of the comments. No one ever mentioned those papers in class again. She never knew if they discussed them after class or with their parents, but it didn\'t matter. The exercise had accomplished its purpose. The students were happy with themselves and one another. That group of students moved on. Several years later, one of the students was killed. The church was packed with his friends. One by one those who loved him took a last walk by the coffin. The teacher was the last one to bless the coffin. As she stood there, one of the soldiers who acted as pallbearer came up to her. "Were you Mark\'s math teacher?" he asked. She nodded: "yes." Then he said: "Mark talked about you a lot." After the funeral, most of Mark\'s former classmates went together to a luncheon. Mark\'s mother and father were there, obviously waiting to speak with his teacher. "We want to show you something," his father said, taking a wallet out of his pocket. "They found this on Mark when he was killed. We thought you might recognize it." Opening the billfold, he carefully removed two worn pieces of notebook paper that had obviously been taped, folded and refolded many times. The teacher knew without looking that the papers were the ones on which she had listed all the good things each of Mark\'s classmates had said about him. "Thank you so much for doing that," Mark\'s mother said. "As you can see, Mark treasured it." All of Mark\'s former classmates started to gather around. Charlie smiled rather sheepishly and said, "I still have my list. It\'s in the top drawer of my desk at home." Chuck\'s wife said, "Chuck asked me to put his in our wedding album." "I have mine too," Marilyn said. "It\'s in my diary." Then Vicki, another classmate, reached into her pocketbook, took out her wallet and showed her worn and frazzled list to the group. "I carry this with me at all times," Vicki said and without batting an eyelash, she continued: "I think we all saved our lists." That\'s when the teacher finally sat down and cried. She cried for Mark and for all his friends who would never see him again. The density of people in society is so thick that we forget that life will end one day. And we don\'t know when that one day will be. So please, tell the people you love and care for, that they are special and important. Tell them, before it is too late.
Svar på tråden: kanske en idé för lärare eller t.om personalmöte?

Jag ryser...
Vilken härlig upplevelse.
Skrivet av Mia.Fskl
Jag har genomfört detta
på ett av våra personalmöten (var själv med om det under min utbildning då min dramalärare gjorde det med oss). Jag delade på A4 ark i två delar och gjorde hål i dem i ena kanten med ett hålslag. Därefter delade jag ut ett papper för varje arbetskamrat till alla i personalen och bad dem att sätta sig för sig själv och skriva ner fem bra egenskaper per arbetskamrat på varje papper (Det var lite trögt i början för en del, men sedan tog det fart). Jag deltog själv också. Man var självklart anonym. När vi var klara så delade vi ut pappren med baksidan upp till var och en man skrivit om. Jag delade ut framsidor till alla med texten \"Fem bra egenskaper om mig själv från mina arbetskamrater\". Så fick alla en påsklämma att sätta ihop sin bok. Detta uppskattades oerhört. Jag fick till och med en kram från en av mina arbetskamrater efteråt då hon tackade så mycket för detta initiativ. Jag rekommenderar verkligen detta till alla p-möten och kanske även till er som arbetar med de äldre barnen i skolan, med en varningsklocka: Läs igenom alla papper INNAN du delar ut dem, så att inte det står något negativt, eller ännu värre inget alls på någons elevs papper......
Skrivet av Irmelin fskl

vad gör man om
om det inte står något positivv eller inget alls om en personal eller elev, skriver dit något själv eller, förhoppningsvis händer inte detta men det är en risk man tar
Skrivet av lisa
Gör detta ofta i klasser...
Det blir mycket lyckat varje gång. Jag har förberett med en lista med alla namn och plats att skriva. Sedan skriver eleverna något om varje. Kan de absolut inte komma på något behöver de inte skriva. Sedan samlar jag in alla papperna och sammanställer till varje elev. Det brukar fungera bra. Någon gång har jag behövt ta bort något. Jag skriver också till en sak till varje elev. Jag säger till dem att jag gör det, men de kan inte se vilket jag har skrivit. Hur mycket var och en får skrivit om sig varierar. Har några skrivit samma sak skriver jag det bara en gång när jag sammanställer, det berättar jag för eleverna. En som är jätteduktig på något kan få det skrivet 10 gånger och då blir det ju inte så många andra saker. Men det brukar bli ungefär lika mycket till varje elev. Innan jag d
Skrivet av MaNo
Bra grej!
Det ska jag testa. Var har du hittat det?
Skrivet av Linda, M och twinsen

Jag skulle inte göra det.
Det är att ta en för stor risk. Man ska komma ihåg att det finns elaka barn/tonåringar som dessutom är j-ligt smarta. De kan skriva något som låter som en komplimang, men i själva verket är ironiskt menat. Det kan anspela på något som de andra eleverna känner till, men inte läraren.
Skrivet av Dåliga erfarenheter
Mina barn har gjort ngt liknande på förskolan
Pedagogerna har muntligen intervjuat alla barnen om deras kompisars positiva egenskaper, frågan löd ungefär \"Vad är x bra på?\". Svaren har varierat från \"Bygga torn\" till \"att kramas\". Sen har det sammanställts ett litet citatblock om kanske fem kommentarer om varje barn som de satt upp på väggen tillsammans med en fin bild på respektive barn. Mycket uppskattat!
Skrivet av Li--
Som jag skrev tidigare
så har jag själv varit med om detta och jag har fortfarande lapparna kvar från den gången och varje gång jag känner mig lite nere så tar jag upp dem och läser. Det står lite olika på mina lappar som ex: \"postiiv, hjälpsam, pysslig, kreativ, skrattar mycket, det går att göra bort sig inför dig utan att du skrattar\" bland annat. Det är en helt underbar idé.
Skrivet av Aurian

Muntligt...
På sonens fritids gjordes något liknande. Barnen - som då knappt kände varandra fick sitta i en ring och sedan säga en positiv sak om var och en. När det blev min sons tur att säga något positivt om den flicka som stod i tur kunde han inte den. Han totalvägrade med argumentet att \"jag känner ju inte henne och om jag bara hittar på något blir det ju ändå inte på riktigt\" Men fröken fortsatte att pressa honom och det hela resulterade i ett raseriutbrott från sonens sida och en ledsen liten flicka.... inte bra. När jag sedan på kvällen pratade med sonen om hur han kunnat göra - jag tyckte att hans argument var helt ok - sa jag att du kunde kanske sagt att hennes tröja var fin eller något. Då säger sonen \"Jag tänkte på det, men hon hade en ful ROSA klänning och långt fult lockigt hår och jag ville inte ljuga\" Jag tog mig ett snack med fröken också...
Skrivet av MaNo
Fick ett hemskt minne av ditt inlägg.
Det var i sjätte klass. Skolpsykologen hade blivit inkopplad för att försöka lösa problemen i klassen. Vi skulle sitta i ring, och jag hamnade bredvid klassens skräckflicka. Vi skulle säga något positivt om den som satt bredvid. Det _fanns_ inget positivt att säga om den flickan! Hon var genomusel. Jag hatade henne och hon föraktade mig. Minns inte hur det slutade. Kanske har jag förträngt det...
Skrivet av
Jo, men du vet ju inte vad de andra...
i din grupp fick för svar. Dom kanske fick väldigt krystade omdömen - som snarare\"rubbed it in\" att de inte var populära... Det är ju alltid så i skolan, att vissa klarar sig bra oavsett hur opsykologiska grejor lärarna tar sig för - medan det för andra kan bli ett förödmjukande minne för livet.
Skrivet av

också tveksam
Ja jag är också väldigt tveksam. Tvärtom vad som skrevs här uppe tror jag det är större risk med äldre skolelelever där en del verkligen kan trycka på ömma punkter som läraren kan ha svårt att genomskåda. Då tror jag det är lättare med mindre barn, där man kan vara bra på att bygga torn, klättra, spotta långt, göra roliga grimaser eller precis vad som helst. I alla fall bör man nog tänka över innan vad det kan få för konsekvenser, för gör man en sådan övning måste man ha kompetens och ork att ta hand om det som ev. kan uppstå också.
Skrivet av lisa
detta däremot
tycker jag verkar vara en bättre idee
Skrivet av lisa
Som jag skrev
så rekomenderade jag detta med ett kanske och en varningsklocka och tror också att ni har rätt. Det är bättre att avstå detta när det gäller elever. När det gäller vuxna där emot så tror jag att en arbetsledare som känner sina medarbetare (vilket jag tror mig göra) kan avgöra om detta är okej att genomföra på ett P-möte eller om man bör avstå. Som jag också skrev så blev detta mycket uppskattat.
Skrivet av Irmelin fskl

Ja, vad tokigt det kan bli
Jag skulle nog inte välja att göra det muntligt. Det blir så jobbigt för alla inblandade om man inte kan komma på nåt. Och så blir det ju jätteknäppt, för jag håller med om att din pojkes argument var bra. Och nu blev han ju istället som straffad för att han var ärlig, vilket är illa. Om man gör det skriftligt _kan_ man ju faktiskt hoppa över att skriva något om någon. Gör man som i ursprungsinlägget blir det ju så många positiva saker att om nån inte skrivit nåt så märks det inte så mycket. Fast jag förstår \"dåliga erfarenheters\" synpunkter också och skulle bara göra det i en ganska trygg grupp. Och _absolut_ inte som nån slags \"icebreaker\" eller för att skapa positiv stämning i en grupp som har det jobbigt med varandra.
Skrivet av maisy
Vi hade en person
som var den som samlade in alla svar och hade på sig att dela ut dem efter att han läst igenom vad alla fått för svar så självklart kom det inte med några idiotiska svar - vad du var negativt inställd då!
Skrivet av Aurian
gillar inte alls idén, själv varit utsatt
Under min socionomutbildning var denna övning en del i en studiegrupp som jag var med i. I klassen var jag en person som inte fått någon närmare relation till några av klasskamraterna, jag är ganska långsam på att öppna mig och det var en ganska nyligen sammansatt grupp. De flesta läste glatt upp sina lappar (för vi skulle givetvis också \"dela med oss\"!), och de flesta var nog ganska glada över sina lappar. Jag kände mig inte alls glad, tvärtom blev det tydligt vilken endimensionell syn mina klasskamrater hade på mig. De hade skrivit ungefär samma sak allihop, antingen \"verkar smart\" eller \"är nog snäll\". Jag kände mig så platt, och fattar att det berodde på att jag inte öppnat mig eller riktigt visat mina olika sidor för klasskamraterna.. men det var ändå ingen god erfarenhet. Det blev också väldigt tydligt vilka kvalitéer som uppskattas mest \"glad, social, rolig\", ingen hade skrivit något sådant om mig. Risken med denna övning är att de barn som inte har någon framträdande position i gruppen får liknande ensidiga omdömen som jag fick, eftersom ingen riktigt kommer på vad de ska skriva om såna som de inte lärt känna ordentligt. I en grupp vänner (som på möhippa eller liknande), där alla känner varandra hyfsat, skulle jag möjligen kunna tänka mig att genomföra denna övning men inte i en skolklass.
Skrivet av anonym socionom

har gjort i en år 2
och det gick jättebra. Det var en fantastiskt liten klass, med världens härligaste ungar! (Kommer minnas dem hela livet)De skrev positiva saker om alla i klassen, jag läste igenom den och sen skrev jag in dem på de vita silhuetter som de gjort på varandra. De valde bakgrundsfärg på sin silhuett och så skrev jag alla positiva saker om dem i samma färg som bakgrunden. Vi hade dem uppe på väggen i klassrummet och de älskade dem. Vi hade som uppgift den gången att komma på saker som verkligen var speciella för alla, inte bara skriva snäll. Detta var en uppgift av många som vi hade.
Skrivet av -jenna-
På mina dramalektioner
så har jag kört en variant. Alla elever får en pappersallrik i snöre som de hänger runt halsen på ryggen. Alla måste skriva något positivt på allas tallrikar. Alltså på Lisas tallrik som hon har på ryggen så skall alla i klassen skriva något positivt om henne. Kommer man inte på något så skriver man något neutralt som \"Snäll\". När alla har skrivit klart på allas tallrikar, så samlar jag ihop dem och läser upp tallrik för tallrik. Gruppen känner igen vems tallrik det är och ropar dennes namn varpå personen får sin tallrik. Jag har kört denna övning i årskurser från 4 till 9 ett antal gånger och det har ALDRIG blivit så att någon har varit utan positiva omdömen. Regeln är att du MÅSTE skriva något positivt, vilket gör att även om det finns någon i klassen som de andra inte gillar så mycket så tänker de till och hittar nånting som de finner positivt (de anstränger sig) med denna person. Jag kallar övningen Bekräftelsetallrikar och den är en total hit.
Skrivet av Lynxan
Huuuu....
En gång under högstadiet skulle vi skriva positiva saker om varandra i klassen. En kille vägrade att skriva ngt om mig och sade högt att \"det finns fn inget positivt att säga om henne\". Gissa hur det kändes...? Sedan fick jag kommentarer som \"fin tröja idag\" (aha, det finns inget annat positivt att säga om mig, inga personliga egenskaper att tycka om...?). Ngn annan fick spydiga kommentarer. \"Fin hy\" till en finnig tjej, \"otroligt bra på gympa\" fast personen alltid blev vald sist osv. En sån här grej är ett ypperligt tillfälle att djvlas, om man vill!
Skrivet av Med ens tonåring igen

Har nu läst alla emot-inlägg (långt)
Själva poängen med sådana här övningar är att vi till mans är väldigt duktiga på att finna fel eller på att ge negativa omdömen om våra medmänniskor. Det är lättare att kritisera än att ge beröm. Vad övningarna syftar till är att dels ge mottagande part bekräftelse/beröm, dels att lära eleverna att GE bekräftelse/beröm. Huvudsyftet är egentligen att lära eleverna att se sina medmänniskors positiva egenskaper. Den lille pojken som absolut inte kunde se någonting positivt hos en kamrat som han inte kände så väl behövde denna övning. Ok det var fel att pressa honom, eftersom själva övningen i sig satte gång en process i honom, han SÅG sin klasskamrat. Jag hade inte krävt av honom att prestera ett omdöme men nöjt mig vid att han uppmärksammat att tjejen fanns. Om några månader eller nåt år så hade han antagligen kunnat säga någonting positivt om henne som person, då han var medveten om att hon existerade. Ibland i min mentorgrupp så gör vi en likartad övning. Vi har lappar med allas namn (inklusive mitt) som vi lägger utspridda mitt på bordet. Var och en drar en lapp (frår man sitt eget namn så byter man) och den vars namn man får så måste man säga något positivt om/till. Visst det kan bli (om X är sur på Y just då) \"Du är så bra på att mobba andra\" Då blir det upp till mig som mentor att säga. Stopp och belägg, vad menar du med det? Varpå man reder ut den konflikten/problemet mellan dessa två personer.Detta är positivt i sig. Men för det allra mesta så säger alla snälla saker till varandra (men oj vad det tar emot i vissa åldrar) och alla mår bättre. Vi är så otroligt duktiga på att finna fel och säga negativa saker om varandra och oss själva att den här sortens övningar både behövs och är viktiga. Ta en grupp ungar och be dem komma på nedsättande tillmälen, skriv dem på tavlan. Be dem sedan komma med positiva tillmälen och skriv dem på tavlan. Jämför. Hur många negativa kom de på kontra hur många positiva? Fundera sedan på vad vi vuxna har givit vidare till barnen och vad vi kan göra för att förändra detta.
Skrivet av Lynxan
Att börja med denna övning i
högstadiet är försent. Jag är lessen att du blev utsatt för en klåpare till lärare. vilket bara bevisar för mig att dramapedagogik skall lämnas till dramapedagogerna. En sådan hade vetat när och om klassen hade varit redo för en sädan övning.
Skrivet av Lynxan
men inte
ska man väl göra detta i en NY grupp? Alla måste väl känna varandra väl för att göra detta! En skolklass som hållit ihop länge måste väl funka?
Skrivet av Linda, M och twinsen

Eftersom den lille pojken...
är min son måste jag svara dig. Du skrev: \"Den lille pojken som absolut inte kunde se någonting positivt hos en kamrat som han inte kände så väl behövde denna övning. Ok det var fel att pressa honom, eftersom själva övningen i sig satte gång en process i honom, han SÅG sin klasskamrat. Jag hade inte krävt av honom att prestera ett omdöme men nöjt mig vid att han uppmärksammat att tjejen fanns. Om några månader eller nåt år så hade han antagligen kunnat säga någonting positivt om henne som person, då han var medveten om att hon existerade.\" Han är egentligen mycket bra på att ge positiva kommentarer - men ärliga sådana. Han gillar inte att \"hitta på\" för sakens skull. Felet här var att han skulle \"hitta på\" något om en person som han inte kände utan bara sett några gånger.
Skrivet av MaNo
Jag håller helt med dig
att övningen verkar ha genomförts på ett helt galet sätt, av fel person och vid fel tidpunkt. (Det var på inte sätt kritik av pojken utan kritik av genomförandet. Jag är lessen att jag inte uttryckte det klarare, förlåt.) Det är därför det behövs dramapedagoger, tyvärr används dramaövningar lite hipp som happ av personer som inte vet vad de sysslar med. Tanken kan vara god och det är ju så roligt, men man måste vara förskiktig i val av övningar och känna gruppen.
Skrivet av Lynxan
det finns väl de som är utanför där med?!
Jag skulle tro att det är få skolklasser där alla barn är lika \"poppis\". Det är inte kul att vara den som bara får meningslösa neutrala omdömen när andra får mera personliga och varierande omdömen.
Skrivet av anonym socionom

Jag med
i en grupp under fsklärarutbildningen skulle vi gå varvet runt och helt spontant säga ngt bra om alla i gruppen. De flesta som skulle säga ngt om mig sa -ähh trevlig... eller liknande. medan alla alndra fick kanonfina kommentare efter mkt funderande. Jag är också sådan att jag öppnar mig långsamt inför människor, dessutom var jag 10-15 år äldre än de andra så det kanske spelade in, men det kändes tufft iallafall.
Skrivet av Anonym
Genomfört på lärarutbildningen
Det var säkert en trevlig upplevelse för de flesta. En udda personlighet fick ordet \"grön\" (efter en stickad grön, tröja hon aldrig bytte) och liknande adjektiv skrivet på sin lapp. Hon hade säkert inte fullt en så positiv upplevelse. Detta från ett utfört expriment på vuxna elever. Jag tror att man måste vara väldigt duktig, tydlig och oerhört medveten som pedagog när man genomför detta på alla ålderskategorier som använder sig av mobbning. Självklart kan det bli en solskenshistoria också... Personligen mådde jag toppen hela dagen efteråt, liksom de flesta andra i gänget...
Skrivet av förskollärare
Ja,
ungefär dramapedagog ja. Det var så jag menade när jag skrev under ditt bidrag (och andras) som \"förskolläraren\" angående kompetensen. (Det var föresten mig du svarade inne på feministsnacket om lyxtillvaron som hemmafru. Fast du hade en mer upptaggad framtoning där...ler)
Skrivet av förskollärare

en klassiker
Det här har jag både provat och blivit \"utsatt\" för, och det har varit jättetrevligt och stärkande. Självklart finns det \"risker\"...men det gör det ju med precis allting! Jag tycker inte att man ska avstå för att det KAN gå fel i en del fall. Det är ju här man måste vara professionell och utforma det som det passar i den aktuella gruppen! Kanske bedömer man att det nog inte är så bra i just den gruppen man har, men då är det ju bara att avstå (eller göra light-varianter, eller noggranna regler). Idén som sådan är absolut värd att ha i bakfickan och utföra någon gång, för det ger så många så mycket.
Skrivet av Fröken_Glitter
framför allt...
måste man ju förbereda eleverna på den här övningen...t ex gå igenom vad man får/inte får skriva, och att det alltid finns nåt gott att säga, även om de man inte brukar tycka jättebra om (bara DET är ju värt att göra övningen för). Har man med de lite äldre, mer förslagna eleverna att göra så kräver det förstås extra tanke! De som skrev \"fin tröja\" kanske helt enkelt verkligen tyckte att den komplimangen var lika bra som nån annan...kanske hade den kunnat tänka ut nåt mer personligt om den hade funderat, men förstod kanske inte valörskillnaden helt enkelt.
Skrivet av Fröken_Glitter
Ja man är ju
inte mer än människa. Har fler än en sida i min personlighet ;-)
Skrivet av Lynxan

Jag har gjort det!
Jag har gjort det både med år 1-3 och år 5, och det funkade jättebra! Jag gjorde det när vi jobbade med adjektiv, för att göra _det_ lite roligare! :-) Vi gick först igenom massa förslag på vad man skulle kunna säga på tavlan, så att det inte bara skulle stå \"snäll\" på alla lappar. Jag såg också till att få med sådana ord som passar bra på de som inte är så \"populära\", tex \"påhittig\", \"musikalisk\" osv. Barnen fick skriva på en klasslista, och sedan samlade jag in, och tillbringade helgen med att skriva allt snyggt med kalligrafipenna på fint papper. Man kan ev laminera. Jag skulle aldrig låta barnen (eller vuxna!) läsa lapparna själva! Om det blev tunt på någons papper kande jag lätt fylla i fler ord. Innan jag delade ut dem förklarade jag också att antalet ord inte spelade någon roll - färre ord betydde ju bara att kamraterna var överens. Jag rekkomenderar varmt denna aktivitet!
Skrivet av Jessika
Hoppsan!
_rekommenderar_ skall det ju stå! (jo, jag är svenskalärare...)
Skrivet av Jessika
Som
jag då... :-)
Skrivet av förskollärare

Så gjorde jag också
Vi gick igenom positiva och uppmuntrande ord i förväg som man kan använda för att uppmuntra och beskriva sina kamrater på ett upplyftande sätt. Därtill hade vi en lång diskussion om hur det känns att höra något positivt om sig själv jämfört med att bli sänkt genom trista och taskiga kommentarer. Vi försökte hitta orsaker till att man säger tråkiga saker till varandra, som att man är avundsjuk, omogen, sur den dagen, kär men inte vågar stå för det (mellanstadieklass) etc etc, Min dotter var med om något liknande på högstadiet och fick då - som några av er nämnt - lite slätstrukna omdömen på sin lapp. Hon var inte direkt glad, men började faktiskt fundera kring hur hon bemöter andra och vad hon visar av sig själv. Det här är ju lite mer för äldre barn och vuxna, när det blir som för min dotter, men någonstans måste man ju börja fundera på vilka signaler man själv sänder ut. Alla kan inte vara karismatiska och ha en magnetisk personlighet. Frågan är att om man ändå inte är riktigt nöjd med att hålla en låg profil så bör man fundera på att jobba med att bli lite mer inbjudande och utåtriktad och inte bara ligga lågt och ta avstånd. Man kan inte förutsätta att alla andra människor ska jobba hårt med att gräva sig fram till ens inre fantastiska jag. Det fungerar sällan så även om man skulle önska det.
Skrivet av Tutan
Du har kanske rätt, men jag tycker...
att det är fel att _tvinga _ på skolelever sådana här insikter på obligatorisk skoltid! Jag tycker faktiskt inte att eleverna ska uppmuntras att bedöma varandra över huvud taget! Skolan ska vara en läroanstalt. Glömmer aldrig när vi skulle sätta betyg på varandra i gymnastiken på gymnasiet. (Sant!) Gympafröken skulle sedan jämföra de betyg hon tänkte sätta, med de som kamraterna satt, innan hon bestämde sig. Ifall hon hade \"missat\" något! Gissa hur kul det var att se att \"kamraterna\" hade satt en 1:a på mig (alltså på en skala från 1 till 5 där 1 var sämst)... Tror man ska vara mycket, mycket försiktig med vad man gör med barn och unga!
Skrivet av Anonym pga ämnet
läroanstalt?
Det ordet skulle jag inte vilja använda om min arbetsplats, faktiskt... Visst ska man lära sig saker, men det är inte bara att rabbla fakta utan även sociala kunskaper man behöver lära sig. Sedan är det förstås en annan sak på vilket sätt man gör det....
Skrivet av Fröken_Glitter

när jag gick första året på gymnasiet
så hade vi denna övning o jag kan berätta att jag o många av de jag har kontakt med faktiskt har sparat våra papper. tyckte detta var något oerhört positivt...
Skrivet av malin-barnskötare
Inte bedömning
Jag tycker inte att det är frågan om någon bedömning, utan en beskrivning och dessutom en positiv sådan. Finner en ganska stor skillnad däremellan. Många barn har så lätt att beskriva varandra på ett negativt sätt att de knappt finner ord som är positiva. Ska man dessutom se skolan som en \"läraoanstalt\" så är det en otroligt viktig lärdom att kunna se det positiva hos andra människor och att kunna ta åt sig en positiv beskrivning (el komplimang) från sina medmänniskor. Allt man gör kan gå fel eller misstolkas, skulle jag se till varje möjlighet till fel i det jag gör och säger i skolan så skulle jag nog ställa mig i ett hörn och hålla tyst.
Skrivet av Tutan
Självgoda lärare/ledare
finns det gott om... tyvärr. Har själv drabbats hårt av det. Har sett det drabba andra. Jag fattar faktiskt inte att man kan vara så blind och självgod att man tror att man vet så mycket om människor man ändå umgås med så lite. Det gick jättebra... Hmm hur vet man det. Fick mycket beröm... Var man noga med då att ALLA tyckte så innan man gav sej själv det höga betyget. Jag mins hur jag log, svalde tårarna och tänkte på att snart ska jag ta livet av mej, det var det ända positiva jag kunde tänka på i skolan. Mina lärare tyckte givetvis att allt gick bra för mej, jag log ju...
Skrivet av Anonym

Fyyyy vad trist!
Ja, kära anonym. Är det inte bättre om vi SJÄLVGODA lärare skiter i att försöka lyfta elever. Vi är ju så SJÄLVGODA att vi inte kan se igenom precis varenda elev som ler trots att den mår dåligt. Det enda vi gör är ju att spegla oss i rutorna och känna oss så inibaljan BRA hela tiden. Vi gör ju absolut ingenting för elevernas bästa utan givetvis är en övning som denna bara för att vältra oss i SJÄLVGODHET. Nej, uppenbarligen lärde du dig ingenting alls av att ge andra människor positiva omdömen eller försöka hitta sätt att beskriva dina vänner på ett positivt sätt. Så bra att du nu kunde komma på ett sätta att sparka lite på oss SJÄLVGODA lärare. För hur j-kla förmätet är det inte av oss att försöka hitta vägar för eleverna att nå varandra på ett icke-destruktivt sätt. Bäst att sluta med det så att vi slipper få skit av sådana som dig, som hade en bunt tråkigheter i din barndom men väljer att trycka ner skulden för detta i lärarnas halsar. Ska nog bara lära ut fakta och skita i resten. OK för dig????
Skrivet av Jättesjälvgod lärare
Umgås med så lite?
Jag umgås med mina elever längre tid av dagen än vad deras föräldrar gör. Är det lite tid av dagen? Trist att du ska ta goda initiativ på ett så negativt sätt.
Skrivet av Man kan inte göra alla lyckliga
Ja det skulle ha varit bättre för mej i alla fall
Eftersom det lärarna gjorde bara ökade på mobbningen, ge tillfälle till den som annars inte skulle blivit lika lätt. Men i och för sej så i mitt fall var det oftas just läraran som var de som mobbade.
Skrivet av Anonym

Om du skulle bli utsatt för
vad liknade saker kan göra. Då skulle du se det som jag med. Ja rent i tid umgicks min lärare kankse mycket med mej. Men de såg varken att jag blev mobbad eller klasskamrater. Bara att man är där betyder inte att man ser eller förstår något. Det blev ett ramaskri när jag senare skrev i tidningen om mobbningen på skolan. Lärarna försvarade sej ganska exakt med de ord du använder. Sen att jag även haft flera lärare som direkt har mobbat eller är väll en annan sak.
Skrivet av Anonym
För den delen
Så eftersom du tycker så här om mej citat\"uppenbarligen lärde du dig ingenting alls av att ge andra människor positiva omdömen eller försöka hitta sätt att beskriva dina vänner på ett positivt sätt.\" Ja då borde du också hålla med om att dessa övningar och liknade inte fungerar. FÖR jag har blivit utsatt för massor av sådant.
Skrivet av Anonym
Tråkigt
Men jag har svårt att tänka mig att en övning som går ut på att tänka positivt om sina kamrater gjorde att du råkade ut för detta. Jag är lärare och var själv mobbad i skolan när jag gick i mellanstadiet ända tills vi flyttade och jag kom ifrån mina plågoandar. Jag vet en del om hur det känns även om jag inte vet hur det var för just dig. Den insikt jag fått är att det finns många, många anledningar (eller ingen alls!) till att man blir mobbad. Det är för jäkligt om ingen lärare eller annan personal i skolan märker det, eller gör något åt det. Men att döma ut människor som ändå försöker komma åt elevernas sätt att prata till varandra, som försöker hitta vägar där eleverna blir lyfta och inte tillplattade av varandra, att kalla dessa människor för \"självgoda\" är rätt förmätet. Om en lärare gör något bara för att vara elak mot en elev, om syftet med övningen vore att peka ut någon så förstår jag dig. Men så är det ju inte. Det är inte lätt att komma åt subtil mobbing, men som lärare kan jag ju inte sitta med armarna i kors och skita i att använda mig av olika metoder som funkar för majoriteten för att det kanske KAN bli fel. Ska berätta för dig, att det mesta jag som lärare gör, kan misstolkas, kan vändas till något negativt, kan av andra människor dömas som skit och dåligt, ungefär som du nu gjort. Känslan är väl inte så långt ifrån som när jag blev mobbad som liten. Men som vuxen kan jag ändå se syftet med vad jag gör och se det goda som det ändå medför hos MAJORITETEN av mina elever och kan därför stå emot sådana som kallar mig självgod bara för att jag försöker göra det bästa för klassen. Den minoritet som inte blir nådda av just den här övningen, den kanske jag kommer åt med en annan övning? Det är ju inte så att försöken att nå ett gott socialt klimat står och faller med just den här övningen.
Skrivet av Den självgoda läraren igen

kanske en idé för lärare eller t.om personalmöte?

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information