Aggression Replacement Therapy, sk ART

Aggression Replacement Therapy, sk ART
Skrivet av	politisk vilde
som flera av er nmänt nedan, har jag Gogglat lite på och hittat en rapport från Canada, som är rätt bra på att jobba med de här problemen. Där finns också den kritik som jag själv har av metoden: "The importance of dealing with abuse other than physical is noted by other clinical experience. For example, Star (1983) in her description of the Domestic Abuse Project in Minneapolis, quotes a therapist as follows: "it is possible to terminate the physical violence fairly quickly in therapy. Emotional, psychological or verbal abuse persists for a longer time, but even when that decreases you still find a lot of controlling and manipulative behaviour that continues for a long time". Similarly, MacLeod (1987) in a survey of transition houses, notes that physical aggression was often replaced by the greater use of psychological, verbal or economic violence. In an evaluation of group treatment for wife abusers, Hamberger and Hastings (1988) found that psychological abuse continued after the physical abuse had ended." Hela rapporten finns på http://www.csc-scc.gc.ca/text/rsrch/reports/r03/r03_e.shtml Jag tror själv inte, som jag flera gånger sagt, att behandling bör ske inom ramen för ett förhålande. Men om kritiken mot ART och liknande Anger Management-metoder stämmer, skulle den enda skillnaden vara att det fysiska våldet ersätts av en ökning av det psykiska och sexuella våldet. Då skulle metoden bara avlägsna det fysiska våldet och strunta i resten, vilket ju är helt förkastligt.
Svar på tråden: Aggression Replacement Therapy, sk ART

Säkerligen kan man hitta
kritiska rapporter, och säkert så finns det manipulativa beteendet delvis kvar - det är en del i personlighets-störningen. Jag har ingen generell åsikt om att det är bra eller dåligt om kvinnan eller mannen återvänder till ett våldsamt förhållande, men jag kan nog uttrycka mina tvivel att det skulle gå, så jag är beredd att hålla med dig. Men jag tycker nog ändå att steget mellan psykisk och fysisk misshandel är ganska stort. Att eliminera den fysiska misshandeln är ju oerhört viktigt. Visst skulle man vilja eliminera även den psykiska, men det är så mycket svårare.
Skrivet av Adde
håller inte med nån av er :-)
Tjurskallig som jag är? Adde: jag tror inte man måste ha en diagnosticerbar personlighetsstörning för att ha svårigheter att kontrollera sin ilska. Aggressivt beteende kan ju sträcka sig över en hel skala från att höja rösten till svordomar hot och faktiskt våld. Våldet kan också riktas mot möbler, självet eller närstående. Somligt beteende kallar man \"hett temperament\" annat kan man kalla symtom på psykisk störning, och sen har vi hela mellanläget på skalan.. Olika människor, grupper, kulturer, familjer etc har också olika toleransnivå för aggressiva uttryck/agerande. Ju allvarligare det aggressiva beteendet är, desto svårare att komma till rätta med, kan man väl utgå från? Jobbar man med personlighetsstörda personer krävs troligen en mer fördjupad terapeutisk behandling än enbart ART. Politisk vilde: Självklart är det möjligt att finna kritik av ART. Jag tror inte det finns någon enda problemlösningsmetod, oavsett om det gäller samhälls- eller relationsproblem (eller virussjukdomar eller whatever), som får 100% success rate, eller som får samtliga professionella och forskare att jubla. Vilken metod vi än tar som exempel så kommer det att finnas både tvivlare och förespråkare, eller hur? Jag exemplifierar självklart med sådana metoder som jag har någon kunskap och positiva erfarenheter av. Men det som verkligen vore intressant tycker jag, skulle vara att ta del av en bred intervjustudie med män och kvinnor som varit våldsamma/aggressiva och som slutat med det. Vad uppfattar de själva var största hjälpen? Svaren lär bli disparat olika. Alltså måste samhället kunna erbjuda en varietet av alternativa behandlingsformer/stöd, tycker jag. Bland dem jag själv kommit i kontakt med finns det följande svar: -samtalskontakt på kriscentrum för män -jag växte ifrån det -jag slutade dricka -jag blev frälst -jag började med kampsport istället -parsamtal på familjerådgivningen -jag bara bestämde mig -ART (och här är en länk till svensk översiktlig beskrivning av metoden: http://www.oasen.com/dokument/artikel.pdf ) Ingen jag träffat har svarat att könsmaktsteorin hjälpt dem bli mindre aggressiva. Angående frågan om huruvida behandlingen ska äga rum inom ramen för förhållandet så finns det ju bara två personer som kan avgöra det: de två parterna i relationen. Vi kan inte tvinga någon att lämna sin misshandlande partner, hur gärna vi än vill. Många människor återvänder gång efter gång till en misshandlande partner, antagligen av en rad komplexa skäl, men Kärlek är ett av dem. För oss som står utanför kan det tyckas vara en obegriplig form av kärlek, men känslan finns där ändå hos de två inblandade. Också i den djupaste förnedring kan leva ett glimmande hopp om att det en dag ska vända och bli bättre. För mig är frågan om hjälp/stöd/behandling till aggressiva och våldsamma personer en fråga om att hjälpa individer till ett drägligare liv. Teorierna och politiken kommer i tredje hand.
Skrivet av sisla

Delvis överens? Kors i taket ler
Nej, jag ska inte skoja. Tyckte bara det var trevligt att vi var lite överens. När man pratar med kvinnor som kommit till jouren för att få stöd och hjälp är de nästan alla rörande överens - den psykiska misshandeln var det värsta, inte den fysiska, oavsett hur mycket de blivit slagna. Den psykiska misshandeln nöter ned en och förminskar en som person, bryter ned ens motståndskraft. Skulden för misshandeln och de hårda orden lägger förövaren alltid på den utsatta. Om du har egen erfarenhet tror jag du känner igen dig. (Så sorgligt att du har egen erfarenhet, jag är glad att jag har sluppit.) Många tror att det är deras eget fel att de blivit misshandlade, att de är just så värdelösa som männen sagt, även de som aldrig fått ens en örfil. Ändå slogs jag av, precis som många andra på jourerna, hur mycket motstånd kvinnor gör. Kvinnor är inga viljelösa offer som bara viker undan för slag och hugg, de kämpar emot. Men detta till trots kan man få ärr i själen som aldrig läker. Och att komma bort från en misshandlande man kan ta åratal. Om mannen istället skulle gå på behandling får kvinnan inte den hjälpen. Hon får inte stöd för att komma bort och se hur hon upplever situationen. Istället fokuserar man på våldet, slag för slag, och glömmer den psykiska misshandeln. Det vore ytterst olyckligt omden situationen uppstod i Sverige. Om den typen av behandling skulle slå igenom på bred front vill jag se en minst lika stor satsning på kvinnorna som de misshandlande männen lever tillsammans med (eller männen, för de finns ju också).
Skrivet av politisk vilde
varför skulle inte kvinnorna få hjälp?
Det finns väl ingen behandlingsmetod riktad till våldsamma män som har som krav att kvinnan INTE ska få stöd/behandling??? Kvinnan kanske inte VILL komma bort, hon kanske bara vill att mannen ska sluta slå, hota och kränka henne? Det är inte så att de personer som är våldsamma är det dygnet runt, det brukar finnas goda stunder också, och fina sidor i personen som är våldsam. Nej vi ska inte bortse från det psykiska våldet, absolut inte. Inom ART, och olika former av psykoterapi brukar man fokusera på många olika sidor av problemet. Om problemet är aggressivitet så talar man om det ur alla upptänkliga perspektiv. Typ \"Hur påverkar din ilska dig? Hur känner du? Vad gör du då? Vilka tankar får du då? Vad tänker du om dig själv? Om din partner? Hur skulle du vilja reagera istället? Vad kan du göra annorlunda? Finns det alternativa sätt du kan svara, reagera, handla om den situationen uppstår igen? Vad behöver du för att kunna agera annorlunda?\" Jag vet ingen som förespråkar att man ska lyfta av den aggressive personen _ansvaret_ Eller att man bara skulle fokusera olika våldsincidenter \"slag för slag\" som du skriver. Kvinnorna som kommer till jourerna är ju en försvinnande liten del av alla de människor som har erfarit våld i sin familj. Det går inte att använda de erfarenheterna för en heltäckande beskrivning av problemet eller tänkbara utvägar för de inblandade -även om alla jourkvinnor skulle ha exakt samma önskemål (tex hjälp att bli fri från mannen) så säger det ingenting om behoven och önskemålen hos dem som inte uppsöker jourerna.
Skrivet av sisla
Jag är fullkomligt övertygad
att en person som beter sig som de dokumenterade misshandlarna har en personlighetsstörning. Diagnostiserbar... nja, personlighetsstörningar är generellt mycket svåra att diagnostisera. Men sättet att bryta gränser, empatisvaghet eller total brist på empati. Nej, jag skulle säga att någon form av personlighetsstörning handlar det om.
Skrivet av Adde

Hur slutar man misshandla psykiskt?
Som jag har uppfattat det ger könsmaktsteorin en bild av varför förloppet är så likartat från ett våldsamt förhållande till ett annat. Dvs i förhållandet våldsam man - misshandlad kvinna. Normaliseringsprocessen är densamma - gradvis läggs skulden för misshandeln på den utsatta och detta förhållande acceepteras av båda parter. Och könsmakten är tydlig i ett sådant förhållande, mannen är den som bestämmer. På jourerna brukar man prata om livsrum, och man kan illustrera hur mannen gradvis minskar kvinnans livsrum tills hon inte längre känner att hon kan ta vägen någonstans. Ofta kommer inte slagen förrän processen kommit ganska långt, och kvinnan känner sig delaktig i misshandeln, kan inte se att våldet kommer från mannen, inte från henne. Och det som utlöser slagen är oftast att kvinnan gör motstånd, envisas med att hon ska gå ut den där kvällen eller att hon ska åka till sin släkt, eller vad det nu är. Om mannen skulle söka hjälp då första slaget kommer kommer kvinnan inte att få hjälp att se vart hennes livsrum tog vägen, fokus hamnar då på mannens beteende. Men säg den kvinna som efter månader eller åratal av psykisk misshandel kan nå ett stadium där hon törs säga sin ärliga mening till mannen som övertygat henne om att hon är värdelös? Anledningen till att en kvinna återvänder till en misshandande man är att han har övertygat henne om att hon inte är värd bättre. Att leva och ta för sig är så mycket svårare, eftersom hon blir tvungen att omvärdera sin syn på sig själv och hela den tid hon har varit i detta misshandelsförhållande. Hon behöver få stöd att se hur han har minskat hennes livsrum, hur hon kan återta det på egen hand och hur hon ska kunna se nästa gång om den nye mannen hon träffat visar samma tecken. Den hjälpen finns idag på landets kvinnojourer, för alla kvinnor som vill ha den. Även om det är svårt kommer inte jourkvinnorna att vända ryggen till en kvinna som går tillbaka gång på gång, eftersom de förstår processen och hur svårt det är att ta sig ur den. Men utan jourerna kommer kvinnornas väg ut ur våldet att bli mycket längre. Därför blir jag ganska illa berörd när många som inte har en susning om vad jourerna pysslar med uttalar sig om ROKS-kvinnor hit och manshatande feminister dit, utifrån Rubars dokumentär. Den visar inte verkligheten på kvinnojourerna, även om en del verkar tro det. Om de bara visste hur hårt jobb det är att ständigt vara ett stöd, utan att fördöma, utan att pracka på, lyssna och lyssna och peppa och stötta så kvinnan kanske någon dag ska vilja våga ta steget ut, eller inte ta steget tillbaka, till mannen. Om männen ska få stöd att bryta våldet, ska kvinnor få stöd för att se om de vill stanna kvar. Det är en förutsättning, tycker jag, för att behandling öht ska ske.
Skrivet av politisk vilde
Normaliseringsprocessen
\"Kvinnan kanske inte VILL komma bort, hon kanske bara vill att mannen ska sluta slå, hota och kränka henne?/ Det är inte så att de personer som är våldsamma är det dygnet runt, det brukar finnas goda stunder också, och fina sidor i personen som är våldsam.\" Det vi på jourerna kallar normaliseringsprocessen (och som, tro det eller ej, fanns som empirisk erfarenhet redan innan Eva Lundgren satte namn på den) leder till att kvinnan övertar mannens syn på henne som den sanna bilden. Mannen växlar mellan våld och värme, mellan kärleksfulla handlingar och våld, och detta är anledningen till att kvinnans gränser för vad som är normalt och sunt suddas ut. Att fråga en kvinna i ett misshandelsförhållande vad hon vill ger oftast samma svar: \"Jag vill att han ska sluta slå. Jag vet att han älskar mig och att han inte vill slå mig, men jag provocerar honom/han kan inte behärska sig.\" Frågar man däremot en kvinna som lämnat ett sådant förhållande vad som var värst, svarar hon oftast att den psykiska misshandeln var långt värre än den fysiska. De kärleksfulla stunderna och den \"gode\" mannen kan aldrig uppväga vad förhållandet gjorde med henne. Detta att kvinnan och mannen har utvecklat strategier för att hantera våldet gör att det är väldigt svårt både för mannen och för kvinnan att se sig själva och sin egen roll i förhållandet. De behöver båda distans och tid att läka för att kunna se vad de själva vill.
Skrivet av politisk vilde
Låt oss säga så här då...
När det handlar om psykisk misshandel så blir helt plötsligt kön oviktigt. Det är lika enkelt för en man som en kvinna att misshandla sin partner psykiskt. Kontroll-behovet, saboterande av vänner, karriär, anmärkning på det ena eller det andra i all oändlighet. Använda sex som medel för att uppnå sina mål. Samtidigt finns det många människor som gör på detta sättet utan att slåss. Någonsin. Kanske nästa stora samhällsproblem...
Skrivet av Adde

Håller delvis med igen ;o)
Både psykiskt och fysisk misshandel kan ske i olika konstellationer. Små, taniga kvinor kan slå sina stora starka män, rullstolsburna män kan också våldta. Dynamiken för ett våldsmat förhållande är densamma, även i homosexuella och lesbiska relationer. Det är bara det att vore kön oviktigt skulle kvinnliga förövare vara lika vanliga som manliga och där är skillnanden påtaglig (därav behovet att förklara det med könsmaktsordningen). Den psykiska misshandeln är grundbulten - den är inkörsporten. Ett sådant förhållande kan tippa över i fysisk misshandel, men grunden är redan lagd, maktobalansen är totalskev och jag tror inte man kan bryta den utan en separation och terapi.
Skrivet av politisk vilde
Detta kan låta som en
förenkling av något stort och svårt, men ibland är det enkla svaret på en svår fråga. Sisla du skrev:Många människor återvänder gång efter gång till en misshandlande partner, antagligen av en rad komplexa skäl, men Kärlek är ett av dem. Jag betvivlar starkt att det är kärlek utan snarare \"Better the devil you know than the devil you dont know\". Det är kanske en del av normaliseringsprocessen, en misshandlad kvinna VET vad hon har att förhålla sig till, hon vet när och vad det är som triggar hennes man, mitt i kaoset så har hon en form av kontroll. Att lämna detta och söka sig till något annat helt annorlunda kan vara enormt svårt och hotfullt. Det är som att lämna ett spel där man känner reglerna till ett nytt spel där man inte känner en enda regel. Jag skulle vilja se kvinnor i misshandelsförhållanden på samma sätt som man ser på partners i missbrukarförhållanden, som medberoenden. Jag känner kvinnor som har gått från misshandelsförhållande till misshandelsförhållande med olika män. Det är inte bara männen som behöver någon form av behandling, det är även många av kvinnorna. Kvinnorna behöver hjälp att sätta sig och sin säkerhet före den skenbara tryggheten i ett välkänt beteende från deras partners.
Skrivet av Lynxan
Ska man tvinga dem att göra slut?
Hur gör man det i så fall? När jag skriver att kvinnan kanske vill att mannen ska sluta slå, hota, kränka henne menar jag att det finns relationer där aggressiviteten inte (ännu?) nått fysiskt våld, t ex, eller låt säga efter första slaget, att ingen av parterna är beredda att ge upp hoppet om relationen och den kärlek som först fick dem att välja varandra, om båda vill fortsätta vara tillsammans, och genomgå behandling/terapi för att kunna ha en sundare och mer harmonisk relation, så menar jag att vi inte kan sätta oss till doms över dem, som om de själva inte var kapabla att fatta sådana beslut. Med detta menar jag alls inte att man passivt ska låta människor gå tillbaka in i destruktiva relationer utan \"åtgärd\", men om partnerna i relationen önskar behandling/stöd/hjälp för att få det bra tillsammans -varför skulle man då aktivt jobba på att dra isär dem?
Skrivet av sisla

Kärlek är mer komplex än så.
Man kan älska en missbrukande person, man kan älska någon som ibalnd blir för arg eller någon som är psykiskt sjuk. Att älska en trasig ofullständig människa behöver inte begränsas till att kallas medberoende. Man kan älska vännen men avsky missbruket, älska mamman men vara rädd för hennes hysteriska utbrott osv. Det är lite förmätet att sätta sig till doms över någon annans kärleksupplevelse och påstå att den andre inte vet vad kärlek är. Jag skriver direkt under på att misshandlade kvinnor behöver stöd, både för sin egen själsstyrka och för familjens skull. Jag tror att både misshandlarna och deras offer bär med sig tidigare negativa erfarenheter av destruktiva relationer som gör att de lättare accepterar/kapitulerar för våld och aggressivitet. Det finns väl ingen som förespråkar att bara männen skulle få stöd och behandling? Jag förstår inte detta svartvita synsätt att antingen så är en person ett misshandlande mansmonster som är bortom all räddning eller så är han kvinna? Eller vad menas? Kan inte en människa ha problem med sin ilska och impulskontroll utan att det yttrar sig enligt de schematiska modeller som kvinnojourerna mött? TÄNK om vi på BUP skulle ha en strukturell analys av barnmisshandel som löd \"föräldrar slår barn för att behålla sin makt- och kontrollposition, för så har samhället sett ut i alla tider\" och sedan rikta allt stöd till att få barn att lämna sina föräldrar och omhändertas av \"goda\" utomstående vuxna (vilka nu det skulle vara??), istället för att ge de aggressiva och våldsamma föräldrarna råd, stöd, behandling och empatisk förståelse så att de kan bryta mönstren och börja skapa kärleksfulla goda cirklar i relationerna till sina barn....?
Skrivet av sisla
Skrev jag att
de inte vet vad kärlek är? Nej, jag skrev att jag inte tror att det är en fråga om kärlek. Skillnad. Självklart kan man älska både en missbrukare eller en misshandlare men kärlek innebär väl inte att man måste låta den älskade förstöra både sitt och ens eget liv? Att ta föräldra/barn hos BUP som exempel är väl att göra en utvikning som heter duga. Den relationen kan inte jämföras på en milijon år med relationen mellan två vuxna parter. Två vuxna människor kan man separera på, föräldrar och barn står i ett helt annat förhållande till varandra. Och om man inte inser det så........ Ett misshandle monster behöver inte alls vara bortom all räddning, men han måste vara villig att undergå behandling och han måste hålla sig borta från kvinnan under behandligen. Kvinnan måste också få hjälp. Om de sedan efter behandling och terapi kan fortsätta ett förhållande på nya grunder så är väl det helt underbart. Då har vi lyckats. Men att hävda att h*n älskar honom/henne är att stå på gungfly. Hur många mördare har inte just hävdat att de ÄLSKADE sitt offer?
Skrivet av Lynxan
Hur
VET du att det är vanligare att män misshandlar? Kvinnor misshandlar vanligen psykiskt och mörkertalet är enormt. Därmed faller teorin om könsmaktsordningen - igen!
Skrivet av Thunderstorm

du säger ju det.
Att människor kan påstå eller tro sig älska någon, men du vet bättre, nämligen att det -enligt din uppfattning- inte är kärlek. Jag har inte heller sagt att kärlek innebär att man ska uthärda misshandel, men det jag sagt är att det är förmätet att komma utifrån och försöka avgöra vad som är kärlek och vad som inte är det, och likaledes är det förkastligt att komma utifrån och säga att vissa människor måste avsluta sin kärleksrelation för att få ta del av en behandlingsinsats mot familjevåld.
Skrivet av sisla
Usch nu blir det så här
trassligt, när det skrivna ordet inte räcker till för att förklara vad man menar. Jag skev att jag inte TROR (att jag tvivlar på) att det är fråga om kärlek och det måste jag väl få säga utan att du anklagar mig för att - veta bättre. Jag sa inte att DU påstår att man ska uthärda misshandel, du skrev att många går tillbaka för att de älskar förövaren. Jag menar att jag TROR att det inte funkar så bra att behandla ett par där ena parten slår den andra så länge de lever tillsammans. Jag menar att jag TROR att parterna behöver få distans till både varandra och förhållandet. Jag vet att jag skrev \"måste separera\" på förövare och offer men det här är en hypotetisk diskussion eller hur. Vi diskuterar ju inte konkreta fall med levande människor nu utan vad vi tror fungerar eller inte fungerar utifrån det vi känner till. Jag är inte samlevnads-, misshandelexpert. Inte heller professor i psykologi, trots det så har jag både tankar och åsikter utan att hävda att jag sitter inne med några universallösningar. Tänk att det ska vara så svårt att tycka olika.
Skrivet av Lynxan
Snarare en stark rekommendation
att vara åtskilda en tid under behandlingen. Som jag citerade från rapporten i går så visar det sig att när man inlett behandling så minskar det fysiska våldet, medan det psykiska och sexuella våldet förblir konstant eller ökar. Är det rättvist att utsätta kvinnan för det? Kvinnan i förhållandet ser sig själv med mannens ögon. I ärlighetens namn tycker jag att hon ska få veta hur dynamiken i förhållandet fungerar. Då kan hon få definiera sig själv, för det är det svåraste för kvinnor som levt/lever med en misshandlande man, att de inte får definiera vem de är och inte sätta egna gränser.
Skrivet av politisk vilde

Upp till bevis!
Ett misshandelsförhållande där mannen är förövare och kvinnan utsatt, innehåller ALLTID psykisk misshandel, ofta någon form av sexuellt våld eller tvång, och ofta fysiskt våld (Kvinnojourernas erfarenheter i nästan trettio år). Anmäld fysisk misshandel cirka 20 000 fall per år, BRÅ räknar med ett ganska stort mörkertal ovanpå det. Visa mig siffror på hur vanligt det är med kvinnor som utövar psykisk misshandel.
Skrivet av politisk vilde
Och de som går tillbaka
på grund av hot om våld mot kvinnan själv (otroligt vanligt, typ 50 SMS per dag) eller hot om att mannen ska ta livet av sig (eller av henne)? Är det också kärlek? Man måste göra en bedömning i varje fall vilka risker det finns för kvinnan. Förlåt, men jag tror liksom inte på den här bilden av äkta kärlek i ett förhållande där mannen laddar upp under flera dagar/veckor, för att sedan explodera och slå henne sönder och samman och sedan avsluta med att våldta henne, för att sedan dyka upp på morgonen med blommor och gråta och be om förlåtelse samtidigt som han säger i förtäckta ordalag att hon provocerade honom. Det är sjukt, helt enkelt, och den kvinnan behöver skydd och en fristad för att komma underfund med vem hon är och vad våldet gjort med henne.
Skrivet av politisk vilde
men tjenare, kvinnojourerna vet ju inte allt!
Det finns ju mängder av familjer som lever i hot och terror, med fysiska och/eller psykiska kränkningar, i åratal utan att någonsin varken göra polisanmälan, hamna på akuten eller uppsöka kvinnojouren. Det är ju därför det är oerhört svårt att visa konkreta siffror på de fallen. Vi kan väl inte låtsas som om problemet inte existerar bara för att de inte uppsöker en kvinnojour?? I mitt arbete, där jag träffar både barn, ungdomar och vuxna, har vi en mängd ärenden där kvinnor utövar psykisk misshandel -både av sina barn och partners. Jättesvårt att hitta siffror på psykisk misshandel av partners, men om du sätter dig och läser lite om Borderlinestörning exempelvis kommer du att hitta många vittnesmål från män som anhöriga till psykiskt störda kvinnor, och vilken utsatthet dessa män upplever i relationen. När det gäller misshandel av barn googlade jag kort och fann följande notis från -99 (Aftonbladet): \"Ofta kvinnor bakom barnövergrepp Kvinnor ligger bakom fler övergrepp mot barn än vad som tidigare varit känt. Det visar en ny undersökning från organisationen Bris. Organisationen Bris, Barnens rätt i samhället, presenterar sin undersökning på DN Debatt i dag. Undersökning baseras på barns samtal till Bris hjälptelefon och visar att kvinnor är inblandade i fyra av tio fall av barnmisshandel. När det gäller sexuella övergrepp mot barn förekommer kvinnor i ett av fem fall. I hälften av brotten är det barnens mor eller styvmor som står för övergreppen. \" För mig är det ganska troligt att dessa kvinnor inte begränsar sina kränkningar till att drabba barnen utan att det troligen ofta finns med en partner som också blir drabbad av kvinnans raseri och bristande impulskontroll.
Skrivet av sisla

Så trettio års erfarenhet av misshandel
är irrelevant? Medan en undersökning från BRIS (som baserar sig enbart på de som ringt till BRIS, nota bene, dvs samma urvalsgrund som för kvinnojouren) är relevant? Jourerna har samma problem som BRIS med att ange i vilken mån deras siffror är representativa. Men jag vill fortfarande se siffror på kvinnliga förövare. Har inte BRÅ sådana? (Har letat men inte hittat).
Skrivet av politisk vilde
inte irrelevant, men otillräckligt.
Därför behöver jourernas erfarenheter kompletteras med andra professionellas. Inte ens om vi frågade alla elever i skolan, eller alla killar på mönstringen, så skulle vi få rättvisa siffror av antalet kvnnliga (eller manliga) förövare av hot och våld, eftersom somliga helt enkelt inte vill/orkar berätta om det ens i en anonym utfrågning.
Skrivet av sisla
Politisk vilde :-)
Så här kan vi ju inte hålla på. Vi kanske till och med kan komma till koncensus, och vad ska feministerna och de andra tycka då ;-) Så jag har inte mycket att tillägga, vi verkar ligga ganska nära varandra i åsikt i just detta ämne och jag nöjer mig med det.
Skrivet av Adde

Och nu ska det testas
i Sverige. Det är inte längre fråga om det fungerar eller inte - nu får vi en chans att utvärdera det hela. Ibland är det nog en fördel att jämställdhetsministern inte heter Margareta Winberg. (OBS Ironi).
Skrivet av Adde
Usch!
kryper in och gömmer mig under tangentbordet och skäms Men jag är iaf feminist och tror på könsmaktsordningen, men inte på jultomten om det hjälper ;o)
Skrivet av politisk vilde
*Nä, det kan inte hjälpas s* IMT**

Skrivet av Adde

Förvånande nog...
... får jag nog sålla mig till det konsensus ni kommit fram till. s Och jag tycker att BRIS siffror tydligt visar att kvinnor ju verkligen är mer sällan förövare. Trots att kvinnor tillbringar sammanlagt mycket mer tid med barn (om man nu skulle räkna ut tid med barn för hela befolkningen) och _trots_ det är kvinnor endast inblandad i 40 % av misshandeln och 20% av de sexuella övergreppen. Här har ju faktorn att misshandel skulle bero på fysisk styrka fallit bort (man kan nog räkna med att i princip alla kvinnor är starkare än barn, i en än mycket större utsträckning än att alla män skulle vara starkare än kvinnor.) Och då jag inte tror att kvinnor är födda godare än män så är det något \"annat\" som händer på vägen. Jag väljer att kalla detta \"annat\" för könsmaktsordning, men man kan säkert kalla det andra saker med. Men det är intressant att fundera på vad det är som gör människor till förövare. Vilka pusselbitar som samverkar.
Skrivet av -ES-

Aggression Replacement Therapy, sk ART

Säkerligen kan man hitta

håller inte med nån av er :-)

Delvis överens? Kors i taket ler

varför skulle inte kvinnorna få hjälp?

Jag är fullkomligt övertygad

Hur slutar man misshandla psykiskt?

Normaliseringsprocessen

Låt oss säga så här då...

Håller delvis med igen ;o)

Detta kan låta som en

Ska man tvinga dem att göra slut?

Kärlek är mer komplex än så.

Skrev jag att

Hur

du säger ju det.

Usch nu blir det så här

Snarare en stark rekommendation

Upp till bevis!

Och de som går tillbaka

men tjenare, kvinnojourerna vet ju inte allt!

Så trettio års erfarenhet av misshandel

inte irrelevant, men otillräckligt.

Politisk vilde :-)

Och nu ska det testas

Usch!

**Nä, det kan inte hjälpas s IMT**

Förvånande nog...

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information