Hur mycket distans ska man hålla?

Forumarkiv I Forumarkiv II

Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Hur mycket distans ska man hålla?
Skrivet av	Styvmamma-wannabee nr1
Jag är själv inte styvförälder, men skulle önska lite råd och tankar från er mer erfarenhet om någon orkar läsa. Jag är sedan tidigare ensamstående mamma till en snart 5-åring, och har i våras inlett ett förhållande med en underbar kille med tillhörande 2-åring. Vi har ett jättebra förhållande och jag kan verkligen se en framtid med den här mannen, men är samtidigt väldigt föriktig med att blanda in min son för mycket i förhållandet innan jag vet att det verkligen kommer hålla. Problemet är att jags jälv har svårt att hålla känslomässig distans till HANS son på det sätt som jag borde. Han är liten och kräver ständigt passning och då kommer man ju automatiskt väldig nära väldigt snabbt. Och jag är redan helt kär i ungen! Jag tror det på något sätt har med att göra att jag ångrar att jag själv inte själv skaffade ett barn till när jag hade chansen. Nu känns det för sent att skaffa syskon och hela den här graviditets- och bebisgrejjen är jag inte sugen på alls. Så då blir det svårt att hålla känslorna i styr när det plötsligt dyker upp en underbar och helt färdigproducerad liten knodd i lagom syskonålder och med tillhörande avlasting i form av bio-mamma. Kan det blir bättre än så? Jag vet att jag borde försöka hålla mer känslomässig distans, för det blir ju bara jobbigt om vi knyter an för mycket och det sedan plötsligt tar slut mellan mig och pappan. Men det är jättesvårt! Ni som är styvföräldrar här måste ju också någon gång ha varit "i början", och kanske har tips om hur man hanterar sina känslor kring det "nya" barnet?
Svar på tråden: Hur mycket distans ska man hålla?

Jag HAR nog inte...
...hållit distansen. Min styvson var också två år och helt underbar när jag lärde känna honom (han är fortfarande underbar fast han är 11 förresten :-). Jag har däremot försökt vara noga med att respektera hans mamma som förälder, att inte lägga mig i beslut som jag inte har att göra med osv. Och givetvis låtit pojken styra vår relation, inte tvingat mig på honom. Jag tror att det viktiga är att man försöker hålla sig fri från svartsjuka gentemot mamman, att inte försöka tävla med henne utan acceptera att det är hon som är förälder men ändå vara tacksam för en fin relation till barnet. Däremto att hålla distansen för att det kan ta slut med pappan, det tror jag inte riktigt på. Man måste ju ändå våga satsa sitt hjärta i relationen till sin partner, så man måste nog våga satsa det i relationen till barnet också. Om man känner så för barnet alltså.
Skrivet av Helena V bf 10/11
Min bonus var 2½
när jag träffade maken, nu fyller hon 10. Det jag var noga med i början var att inte ta över nån mammaroll när tösen var med oss. Pappa nattade, bytte blöja, trösta mm. Naturligtvis tog jag över \"för en gång\" om han var borta. OCh vi lekte, kramades och skapade vår egen relation utan nån mamma-roll. Det hade varit såååå lätt att ta över allt det där mysiga och gosiga, att göra sig betydelsefull för henne men jag valde bort det dels för mammans skull - så hon inte skulle känna sig utmanad, dels för min egen skull och flickans - om det tog slut så skulle avskedet bli lättare. Nu var vi nära att skilja oss i vår och det slet massor att tänka att hon inte skulle vara en del av min familj längre, så i längden kan man inte skydda sig mot såna känslor.
Skrivet av Monka

Min sd var knappt 2 när..
jag och min sambo träffades. Hon och jag träffades dock inte förrän några månaders senare. Jag gav nog allt från början, då jag var ung och inte riktigt tänkte mig för. Jag tyckte det var toppen att han hade barn och att hon var så liten. Jag älskade ju barn och hade under några års tid suktat efter egna barn. Så hon kom och fyllde mitt tomrum totalt! Hon blev \"mitt\" första barn och jag älskade henne totalt! Vi gjorde slut under en kort period och då sörjde jag något enormt. Jag fortsatte träffa dottern litegrann (tog med henne till badhus, parken, hem över natten bara osv). Sen nån månad senare så blev vi tillsammans igen och hon var återigen en given del i mitt liv. På ett sätt så gör man kanske fel när man går in så totalt i ett barn. Men samtidigt så känner jag att det är bra... om inte annat så har ju barnet fina minnen efter en ev. separation! Människor kommer ju och går dessvärre hela livet. Idag är min sd åtta, snart nio, år. Det funkar fortfarande fint men lite mer distans har det blivit mellan oss sen jag och hennes pappa fått tre gemensamma barn. Dom tar mkt tid och hon har dragit sig undan lite. Men jag älskar henne fortfarande och hon kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta. Hon är ju trots allt \"mitt\" första barn! Jag hoppas att det kommer att vi kommer att bli lika nära igen och jobbar på det. Kanske är det hennes ålder som gjort att det blivit lite större glapp mellan oss oxå. Får se... Men det funkar iaf toppenbra, även om det känns att hon inte är min på riktigt! Önskar dig lycka till!
Skrivet av Flubber
Gör som ditt hjärta bjuder
Jag tror att allt annat blir fel. Det gör ont när (inte om) man förlorar någon man tycker om, men det är en del av livet. Jag tror inte något barn (eller vuxen)blir bortskämt av för mycket kärlek och närhet, så bara ös på under lyhördhet från barnet och njut tycker jag.
Skrivet av madam mim

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv