Jag blir snart galen...

Jag blir snart galen...
Skrivet av	Adlaine v. 20
Jag blir snart galen av alla problem vi har i vår lilla familj. Jag har varit ensamstående med min son i två och ett halvt år tills jag för ett halvår sedan träffade min nuvarande sambo. Vi väntar ett gemensamt barn i vinter och vi har flyttat ihop och allt skulle kunna vara perfekt. OM det inte vore för relationen mellan oss tre, jag, sambon och min son. Jag blir snart totalt galen för vi har så olika uppfattning om hur min son skall hanteras. Jag tycker att han är alldeles för hård och hårdhänt. Ibland blir min son skrämd då han får en tillsägelse av min sambo. Jag blir helt frustrerad när det sker och vill trösta min son men lägger band på mig då vi har kommit överens om att jag inte skall gå emellan (vilket är klokt). Sambon tycker att det är helt okej att sonen blir skrämd i dessa sammanhang, det är ju effektivt. Och jag blir fruktansvärt arg över detta. Jag tycker inte attt man under några omständigheter skall skrämma ett barn till att göra som man vill. När jag sätter mig emot sambons beteende mot min son blir han otroligt upprörd och tycker att jag inte stödjer honom. Han menar att det här kommer att förstöra hela vår relation och han blir enormt irriterad på min son och har inget som helst tålamod med honom. Min son är en aktiv treåring och han kan vara ganska intensiv ibland, men jag tror inte att han skiljer sig mycket från andra treåringar. Ibland har vi det jättebra tillsammans men så stretar sonen emot någon gång, får en ordentlig tillrättavisning av min sambo och sedan har konflikten startat - igen. Vi har helt olika syn på hur ett barn skall skötas. Jag är mycket mer liberal och tycker att barn skall få vara barn och leva ut lite. Ibland känns det som om sambon ser sonen som en liten vuxen och jag tycker ibland att han begär för mycket av en som är tre år. Till exempel blev sonen blöjfri under nu sommaren bortsett från när han skall bajsa. Vi har försökt allt men han har en spärr som gör att det bara inte fungerar att göra det på toaletten. Nu låter jag honom göra det i blöja när han vill och min sambo tycker att det är helt galet. Han är jätteirriterad över att han inte kan göra det på toaletten och tycker att vi skall låta honom bajsa på sig i kalsongerna tills han väljer att då hellre gå på toaletten. Jag försöker förklara att sonen inte kan välja medvetet, att han har en mental spärr, men det verkar inte sambon förstå. Sonen bajsade på sig en gång i kalsongen och gallskrek, var helt förstörd och jätteledsen. Jag förstår inte hur man kan vilja att detta skall fortsätta? Vad skall jag göra? Jag blir snart galen.
Svar på tråden: Jag blir snart galen...

Självklart...
ska inte Din sambo tollerera vilken beteende som hlest, MEN han får absolut inte göra Din son illa, varesig psykiskt eller fysiskt. Det är trots allt DIn som och Du har ansvaret. Jag tycker Du gör helt rätt om Du säger ifrån till Din sambo! Jag känner igen mig lite idet här med att behandla barnet som en vuxen. Det probnlemet hade jag med mina bonusar i början. Men jag fick vackert lära mig att man inte behandlar barn som vuxna. Barn måste få vara barn! Min treåring kan inte heller bajsa på toaletten, men det måste få ta sin tid. Stå på Dig. DU vet vad som är bäst för Din son. Lycka till både med sonen, sambon och den kommande babyn! Kram...
Skrivet av Christel
En uppfostrar roll efter 6 månader??
Låter för mig totalt vansinnigt. Mina barn samt bonusarna var 4 år och uppåt när jag och sambon träffades, det tog flera år innan vi började agera uppfostrare åt den andras barn. Och nåja, uppfostrare och uppfostrare, de större striderna tog resp bio förälder men givetvis såg vi gemensamt till att våra regler flöt på. Hur som helst... Din sambo har inga barn tidigare, alltså är han expert på barnuppfostran, ett vanlig fenomen egen erfarenhet Skaffa en massa litteratur om hur små treåringar fungerar och sätt i händerna på honom. Vill han inte lära sig så kanske han inte vill vara med sen heller? Det finns nog inget ämne som kan spräcka relationer som just olika syn på barnuppfostran, och det din sambo förespråkar gränsar till psykisk misshandel. Vill han knäcka grabbstackaren totalt? Har också en treåring och vi går på din linje. Tillsvidare är han inte mogen för att bajsa nån annastans än i blöjan alltså skyndar vi långsamt. Hittills har jag inte hört talas om _så_ många ungar som fortfarande använder blöja på heltid vid skolstarten :-)
Skrivet av marib

Barn är också människor!!!
Skulle din sambo behandla en vuxen han är oense med på det sätt han gör ditt barn? Tycker att du ska ta och fråga honom det, faktiskt. Min dotter var torr vid 2 års ålder, men kunde inte bajsa annat än i blöjan på _länge_: alltså helt normalt, och att försöka skrämma/tvinga en liten unge är förkastligt och inget annat! Vad gör ni med ert gemensamma barn sen? Ta itu med era skilda föräldraaspirationer tvärt, annars kommer _alla_ att må dåligt!
Skrivet av MJ
Får dåliga vibbar
Det har gått fort för er. Ni har bara känt varandra i 6 månader och väntar redan erat första barn. Ditt barn kan omöjligt känna sig helt trygg med din nya partner ännu, tveksamt om han någonsinn kommer att göra det om han är elak. Jag tycker att du ska sätta ner foten ordentligt, det är INTE ok att skrämma små barn. Att din son bajsar i blöjan är inte ovanligt vid den åldern. Det är rätt vanligt att man har svårt att sluta med just bajsandet, när det gäller blöja. Det är inte heller ovanligt att barn bajsar på sig när dom känner sig otrygga.
Skrivet av ~Trixie~
du gör rätt!
Din sambo måste tagga ner på sina ambitioner att vara familjens gränssättare och uppfostrare. Som de andra har svarat: det är INTE okej att skrämma barn. Du gör rätt som skyddar din son, och även om uppfostran är en förhandlingsfråga när det gäller gemensamma barn så kan man väl säga att du har veto när det gäller din son från tidigare, som din sambo inte alls känt särskilt länge vad jag förstår? Jag tycker du ska vara mera aktiv i att skydda din son och bestämma på vilket sätt han ska uppfostras. Sen tycker jag också att du ska hjälpa till så att din sambo kan FÖRST bygga en bra relation till pojken, genom att lära sig söka kontakt och leka med honom. SEN kan han eventuellt få ta en mer aktiv fostrar-roll. Jag tycker också det är en bra idé att din sambo läser på lite om barnuppfostran, specifikt om treåringar. Mer allmänt finns här en bra intervju med Jesper Juul, familjeterapeut, om barnuppfostran: http://web.telia.com/~u87432770/jesperjuul.htm
Skrivet av sisla

Oj oj oj
Jag tycker inte att din sambo ska få ta några som helst konflikter med din son alls för han verkar inte vuxen nog att hantera situationen. Finns det ingen på BVC som kan ta ett snack med er vuxna tillsammans för du har alldeles rätt i att din son är ett barn och inte en liten vuxen. Du ska absolut inte tiullåta din man att skrämma din son, i mina öron låter det som psykisk barnmisshandel. Jag tror att du behöver stöd utifrån och det illa kvickt.
Skrivet av moteld
Tack för alla svar...
...Vi har stöd hos BVC och går till en psykolog men det har inte hjälpt så mycket då samtalsstunderna har varit alldeles för få. Vi skall dit i dag och det kan nog vara bra då vi har hamnat i allvarlig konflikt två gånger den senaste veckan. Jag har också funderat en del, dels efter dessa konflikter men också efter de svar jag har fått här. Kanske fungerar det inte att låta honom ta del i uppfostran, kanske måste jag ta den biten själv? Men hur separerar men det från det vardagliga livet då vi lever tillsammans och även snart skall ha ett gemensamt barn? Det fungerar ju inte då det nya barnet börjar bli större, då måste vi båda ha samma regler och uppgifter. Jag ville ha honom delaktig i min son eftersom vi bor ihop och eftersom jag såg det som omöjligt att ens orka ge något av mig själv även till sambon om jag både skall sköta sonen på egen hand och studier. När jag var ensamstående fanns det ingen energi kvar till en partner, och jag såg inte hur det skulle fungera om jag inte lät honom ta en del i ansvaret. Till saken hör även att min sons pappa inte finns med i ansvar och vård av pojken. Men kanske är det ända sättet? Att jag tar alla konflikter med sonen och låter sambon odla sin vänskap med sonen? Jag är beredd att ge det ett försök samtidigt som jag är livrädd att orken skall rinna ur mig, särskilt när jag redan är trött av graviditeten. Sambon har redan haft det som förslag, att jag tar allt ansvar över sonen, men jag har inte sett det som en möjlighet. Förrän nu. Skriv gärna mer om era tankar, jag är hemskt tacksam för alla råd jag kan få. Tack för de redan skrivna svaren! Rådvill mamma
Skrivet av Adlaine v. 20
Låt honom ta mera är så ler
_allt_ hushållsarbete tex. Tror ni alla vinner på att han i första hand får odla en positiv relation och självklart så måste han kanske ibland ta vissa bitar. Man kan inte vara överallt samtidigt ,men att man tar bort barnet från vad det nu är han håller på med och lyfter in honom till mamma för föreläsning är inte samma sak som att själv ta föreläsningen. Och att _skrämma_ barnet till lydnad ÄR inget bra sätt. OCh som sagt... litteratur i massor Lycka till
Skrivet av marib

Jag har redan försökt med...
...Att få honom att läsa en jättebra bok som handlar om just treåringar. Efter att jag läste den förstod jag min son mycket bättre och har mycket mer tålamod med honom. Jag har försökt att få sambon att läsa denna bok men han vägrar, han blir irriterad så fort jag referear till den och jag menar att han borde läsa den innan han uttalar sig om hur sonen bör hanteras. Jag vet inte varför han inte vill läsa den, han är ju egentligen engagerad... Tack för synpunkter, de är guld värda!
Skrivet av Adlaine v. 21
antog det..
Svårt med folk som vägrar läsa och \"utbilda\" sig lite på fritiden också.. Men om han nu vägrar läsa böcker om barn så får du prata desto mer, och ni får diskutera er fram till hur ni ska hantera de situationer när pojken busar/krånglar. Du får nog sluta försöka övertyga din sambo om vilket sätt som är \"det rätta\" att hantera treåringar på, eftersom han säkert är övertygad om att hans sätt är mycket Rättare än något som finns i en bok. Istället kanske du får bli mer bestämd och säga typ \"JAG som mamma accepterar inte att du skriker på min son, så hur ska vi lösa konflikterna utan skrik?\" (jag antar att du inte vill han ska skrika på ert gemensamma barn heller?). Vad är det MEST för konflikter ni har? Kanske kan du lära dig några bra sätt på egen hand som din sambo sedan kan \"härma\", när han sett dig göra på nåt sätt som snabbt får pojken lugn och glad?
Skrivet av sisla
Om någon hade
gjort så med min son så hade jag blivit vansinnig... barn ska få växa upp i en trygg atmosfär, med varsam gränssättning. Ett barn som skräms till uppfostran tror jag inte blir tryggt... Jag går till mig själv och tänker efter hur jag hade tagit det om någon hade skrämt mig... känslan i magen och i hjärtat... Du kan säga till din sambo att han inte får kröka så mycket som ett hår på ditt respektive erat gemensamma barn... och att han inte får skrämma barnen till lydnad... kanske ni kan få fler tider hos mvc/psykolog/terapeut och att ni (kanske främst han då) kan få nya sätt att hantera konflikter med barnen... För att jämföra med blöjbiten så blev vår son blöjfri på två dagar i somras. Han är 3,5 år och har aldrig visat det minsta intresse för att bli av med blöjorna och gå på pottan... Men nu tog vi helt sonika av blöjorna, och sonen började genast gå på stora toaletten... efter två dagar tog vi även bort nattblöjan, och det går hur bra som helst. Han både kissar och bajsar i stora toaletten. Sonens kompis, som är lika gammal, blev blöjfri förra sommaren... men han har kvar blöja på natten fortfarande och den är alltid blöt på morgonen så de kan inte ta av den än... Vi har också en 3-åring, med en massa egen vilja och temperament. De kan vara tålamodsprövande... men jag tänker att jag ju vill att han ska få med sig sin egna vilja och sitt temperament när han blir stor! Jag vill att han ska bli en trygg, självständig, viljestark, envis vuxen människa - på rätt sätt naturligtvis! Och då tror inte jag att man kan \"fostra bort\" viljan och envisheten först - för att det blir enklare för oss föräldrar - för att sen \"fostra fram\" samma egenskaper när barnen har flyttat hemifrån. Ibland kanske man måste tänka efter \"vad vill jag med mina barn\"... \"vilka värderingar och vilka egenskaper vill jag att de ska få med sig upp i vuxen ålder, för att klara sig på ett bra sätt i livet\"... Jag vill verkligen inte lägga sten på bördan, men vill i alla fall väcka tanken... tänk om din son som ser dig som sin stora trygghet i livet, känner sig sviken av dig när du inte finns där och tröstar när han fått sig en åthutning av styvpappa? Hemma hos oss har sonen båda sina föräldrar, som han är trygg med. Han reagerar jättestarkt på tillsägelser och har gjort så ända sen han var liten... man behöver inte säga till särskilt skarpt så förstår han budskapet... men det har hänt att han blivit verkligen jätteledsen när exempelvis pappa \"sagt till\". Jag, som då är rätt \"blödig\" jämförelsevis, kan inte låta sonen sitta där och gråta. Jag tar hand om honom och bekräftar det han känner genom att säga \"blev du ledsen när pappa sa åt dig\" - nu nickar kanske sonen - och jag säger \"mmm, jag förstår det, men pappa blev arg på dig när du..., det var därför han sa till\"... och sen får sonen sörja klart... sen är det borta. Jag säger aldrig att det är synd om honom, eller att pappa har varit dum, eller att pappa har haft fel... så jag TROR inte jag underminerar pappas budskap... men jag hoppas på att sonen ska lära sig att på sikt ta tillsägelser utan att bli så illa berörd. Och jag inbillar mig kanske, men jag tycker nog att det är lättare för honom idag. Nu händer det allt oftare att sonen visar ilska tillbaka och går till sitt rum och slår igen dörren som en markering för vad han känner för att få en tillsägelse... ibland gör han det flera gånger, tills vi säger att \"nu räcker det... sluta slå i dörren\". Inte vet jag om vi gör rätt, men det fungerar med vår son. Barn är olika... hoppas ni hittar ett sätt att mötas, som känns bra för er båda! Och kom ihåg - att ni båda är ute efter att göra det som är rätt för barnen... sen har ni lite olika syn på hur det ska gå till och vad \"det rätta\" är. Förmodligen har din sambo uppfostrats på ett liknande sätt som han själv uppfostrar... hör lite med honom...
Skrivet av Idril

Vi har...
...Nu varit hos psykologen och det var enda gången vi talade ut och förstod varandra. Jag fick mer förståelse för sambon och han fick nog mer förståelse för mig. Psykologen har nu boakt upp oss två gånger de närmsta två veckorna och vill hjälpa oss att mötas, att finna en medelväg. Hon sa något som fick mig att tänka efter. Hon menade att om en vuxen inte får stöd i sin föräldraroll och känner sig som en dålig förälder så blir denne en dålig förälder och låter det gå ut över barnet/barnen. Jag har sagt till min sambo som jag har känt, att jag tycker att han kränker och skrämmer min son men psykologen antydde att hon inte tycker att sambon tar i för mycket eller att det skulle vara skadligt. Hon menar nog att det är mer skadligt för honom om han kommer emellan oss, vi bryter upp och han känner skuld över detta. Det här får min bild av allt som jag upplever att riktigt ruskas om. Kanske reagerar jag så på hans tillrättavisningar just för att sambon inte är hans biologiska far? Och kanske upplever jag det hela värre än vad min son gör? Men vad ska jag göra med mina känslor? De är verkliga och de plågar mig. Jag märker att sambon blir mer irriterad och har lägre tolerans när vi är mitt i en konflikt och det förvärrar det hela. Psykologen framhöll vikten av att ha en enad front och nu har sambon sagt att han skall försöka göra så gott han kan och jag har lovat psykologen att ge sambon mer stöd. Vi ska träffa psykologen igen om en vecka och få vidare hjälp. Sedan skall vi ev. få en remiss till BUP för att arbeta med det här i närvaro av min son. Det kanske löser sig till slut men det är fruktansvärt svårt och jag vet inte hur jag skall kunna ändra på mina känslor, hur jag skall kunna ge min sambo stöd när jag tycker att han behandlar min son felaktigt. Vi måste nog göra det här tillsammans. Vi skall snart ha barn och det känns oundvikligt att min sambo har del i ansvaret om min son, det skulle kännas hemskt fel att särbehandla barnen. Och jag vet inte hur jag skulle kunna ha ensamt ansvar över sonen samtidigt som jag har en liten bebis att ta hand om. Jag måste nog ha hjälp. Jag hoppas bara för guds skull att jag inte handlar fel och att jag uppfattat situationerna som allvarligare än de egentligen är. Vi har helt olika syn på barn och hur barn bör uppfostras och jag hoppas innerligt att vi kan mötas och nå fram till en kompromisslösning. Utan hjälp från psykolog vore vårt förhållande dödsdömt, nu ser jag en strimma hopp. Och det behövs då vi skall gifta oss om en månad. Tack för engagemang och ursäkta mitt långa, långa inlägg.
Skrivet av Adlaine v. 21
Tack för...
...Ditt långa inlägg. Jag skrev ett långt svar här ovan till \"sisla\" där jag berättade hur långt vi kommit i det hela efter samtalet med psykologen i dag. Läs gärna det. Ja, vi har helt olika uppfattningar om hur barn bör fostras och nu hoppas jag att vi får hjälp att finna en gyldene väg. Jag vill självklart att min son skall fostras på mitt sätt, det sätt som har fungerat i två och ett halvt år, men jag inser att det inte är möjligt. Jag måste acceptera att min sambo har ett annat sätt och att om han skall vara engagerad i min son så måste han få göra på sitt sätt. Det är svårt att acceptera men det är bara för mig att välja. Och jag vill ju innerligt att vi skall hjälpas åt med sonen, jag har inget annat stöd och pojken har ingen annan far i sitt liv. Hoppas för guds skull att jag gör rätt och att detta är en prövotid som vi alla tre måste genomgå innan vi finner våra roller i denna familj. Det känns något bättre och mer hoppfullt nu när stödet från psykologen lovat att satsa på oss och hjälpa oss att lösa det här. Sannerligen, det är inte lätt med barn och familjerelationer. Tack för ditt inlägg och ditt stöd.
Skrivet av Adlaine v. 21
OCh jag funderar
vad i hela friden det är för psykolog som säger att det är ok att skrämma ett barn till lydnad och att kränka det... KAn mycket väl förstå dina tvivel. Lyssna på dig själv i första hand, vid behov så klarar man sig faktiskt mkt bra ensam :-)
Skrivet av marib

Skulle just skriva det samma
Har själv haft en styvpappa som behandlade mig så illa psykiskt att att jag fick gå i terapi som vuxen. Hans favoriter var just att kränka och förminska mig och han lyckades bra med det. Inte för att jag menar att det måste vara eller gå lika illa för din son, Adlaine, men jag får utslag av psykologer som inte verkar inse vilken inverkan föräldrar och andra vuxna faktiskt har på barn och som dessutom själv ägnar sig åt att förminska barnets känslor. Det enda jag kan råda dig Adlaine är att lita till dig själv och titta på hur din son mår. Om han faktiskt far illa av kränkningarna så spelar det ingen roll vad andra tycker om saken.
Skrivet av Bio med bonus
Vad skönt att
få stöd hos en psykolog, och att de tar er på allvar och ger er tider!!! Om psykologen säger att det verkar vara ok så är det kanske så. Huvudsaken är att sonen känner att han är trygg och att han vet att du alltid finns där för honom när han verkligen behöver dig! Du gör nog också rätt som vill försöka lösa detta genom att stanna kvar och ta hjälp av proffs... för tänk om du bara gick just nu, och sen ska du lämna ert gemensamma barn för umgänge hos pappan, utan att du känner dig trygg i att pappan kan hantera barnet på \"rätt sätt\"... jag skulle göra som du gör om jag satt i din sits! Du skriver att det förvärras när ni två är inne i en konflikt. Ni kan också göra en överenskommelse om att det alltid är du som tar barnen när något händer med dem när ni är mitt i en konflikt. Att han istället backar och du träder fram... då behöver han inte agera ut det mot barnen utan kan gå undan i fast förvissning om att du tar det... och du får ta det på ditt lite mjukare sätt... Men sen tänker jag också att du inte måste acceptera hela sambons uppfostringspaket... precis som du kanske \"måste\" bli lite mer stringent i din \"uppfostran\" så kanske han måste bli lite mer mjuk i sin... för att ni ska kunna mötas... Hoppas allt löser sig för er, och att ni får ett underbart septemberbröllop!!!!
Skrivet av Idril
Jag tvivlar faktiskt inte på...
...Att han kommer att kunna hantera vårt gemensamma barn, han kommer att bli en jättebra far. Jag tror att han är så hård mot min son just för att det inte är hans egna barn. Och så tror jag att det finns en del svartsjuka med i bilden. Han har ju heller inte samma kärlek för min son som jag har. Nej, att separera är inget alternativ, vi har så mycket i våra relationer som är bra, fantastiskt bra. Han och min son fungerar för det mesta alldeles utmärkt, bortsett från dessa stunder som jag berättat om. Ja, det har naturligt blivit så att jag tar sonen när jag märker att han är irriterad och då vi är i en konflikt. Jag tror och hoppas av hela mitt hjärta att han också är villig att bli lite mjukare och att det inte är bara jag som måste ändra mig. Han sa att han skulle försöka också och tiden får väl utvisa detta. Jag fick en del arga inlägg här ovan som ifrågasätter psykologens kompetens... Jag måste ändå säga att jag litar på henne i hennes yrkesroll, hon har sagt väldigt mycket bra saker och verkar kunnig. Jag litar nog mer på henne än på mina egna känslor, jag är beredd att ifrågasätta mig själv och har insett att de egna känslorna inte alltid är viktigast och de enda \"rätta\" när man lever i en relation. Tack för lyckönskningar! Bröllopet blir säkert bra men känns ganska litet i förhållande till att få ett gemensamt barn.
Skrivet av Adlaine v. 21

Psykologens kompetens
Jag litar faktiskt till hennes kompetens. Vad jag kan avläsa så tycker inte hon att min sambo handlar kränkande och att hans beteende inte kan skada min son. Jag hoppas verkligen att det stämmer och att mina känslor är fel. Jag har levt med en far som har givit mer bannor än kärlek och det har kanske präglat mig. Jag kanske är mer känslig för konflikter och utskällningar och jag kanske har svårt att skilja på mina egna och sonens känslor? Sonen har inte givit några tecken på att må dåligt men jag vet inte hur det skulle kunna visa sig nu. Jag visade nog heller inga tecken på att ta skada av min fars frånvaro och ständiga bannor förrän i vuxen ålder då jag får leva med ett ständigt dåligt självförtroende och mindrevärdeskomplex. Det fungerar över lag bra mellan min son och sambon men det är dessa stunder emellanåt som jag uppfattar som katastrofala. Men att leva själv är absolut inget alternativ, vi kan lösa det här, både han och jag vill ju lösa det här och jag tror att om viljan finns hos båda så är mycket vunnet. Jag vill inte påstå att jag klarade mig så mycket bättre när jag levde själv. Min son har fått en helt annan trygghet i att ha ett hem med två vuxna. Jag räckte inte alltid till som ensamförälder och nu vet jag att det finns en till som stöd till både honom och mig. Allt är inte svart och vitt och allt handlar om att rannsaka sig själv och fundera över sina egna känslor och varför de uppstår. Jag tror att psykologen vet vad hon talar om och jag får helt enkelt lita på att hennes analys av det hela stämmer. Något annat alternativ finns inte. Tack för din respons.
Skrivet av Adlaine v. 21
Tack för din respons
Det kan vara så att jag uppfattar situationen annorlunda än min son? Han visar inga egentliga tecken på att ta skada av allt. Han blir däremot väldigt bråkig och konstig när jag och sambon inte är sams och när jag blir förbannad på min sambo för hans beteende. Sonen ställer sig på min sida direkt och sedan blir hans beteende jättekonstigt mot oss båda. Jag hoppas att både jag och sambon kan få hjälp att finna en medelväg, att vi båda har förmågan att förändras och mötas i mitten. Men jag tvivlar inte på psykologens kompetens, jag vet att hon har verktygen till att hjälpa oss. Att leva själv är inget alternativ, jag har gjort det sedan sonen föddes och det var ingen glädjefylld tillvaro det heller. Allt har sina problem, dessa problem kan dock lösas, särskilt när vi båda vill det. Problemen som det innebar att leva själv kunde dock inte lösas eftersom de bestod i materiella brister och min otillräcklighet. Jag hade inget vidare stöd utifrån så dessa problem var cementerade i det livssättet. Tack för stöd.
Skrivet av Adlaine v. 21
Hej igen,
vill bara komplettera lite till. Om du känner att du kan lita på psykologen, och ni inte heller har kunnat avläsa att sonen far illa så är ju det jättebra! Ibland är det svårt att veta \"hur illa\" ett barn far, bara genom det lilla som framkommer i sådana här inlägg... ofta skriver man här när man är i affekt, och det påverkar ju också vad som visas utåt. Därför kan svaren man får ibland \"missa målet\" lite... När jag skrev mitt förra inlägg funderade jag också över det du just bekräftade för mig i ditt inlägg ovan \"Psykologens kompetens\"... att det ju också kan vara så att det är dina egna erfarenheter i livet som ger sig tillkänna... att dina egna \"gamla\" känslor aktiveras när du hör din sambo \"skälla\" på din son... och det är ju sådant du själv kan jobba med... kanske er psykolog kan hjälpa dig med det också??? Om du får hjälp med den biten, så kanske mycket av det andra också löser sig mer eller mindre \"av sig själv\"... Du vet inte riktigt vilka tecken din son skulle kunna visa, om han for illa nu... jag är osäker, men om han fick svårt med sömnen och ätandet så KAN det ju vara tecken... men fråga gärna psykologen om det också, för då kan du ju också vara trygg i att allt är ok om du inte ser de tecknen hos sonen... Men sen är det klart att alla barn i olika perioder kan ha det jobbigt, utan att det beror på \"dåliga vuxna\" om du förstår hur jag menar... Jag tror också att ni kommer att lösa det här! Ni båda vill det och båda är med på att ta emot professionell hjälp... (det är inte alltid lätt att få med sig den andra parten)... så förutsättningarna är ju stora - eller hur? Kram!
Skrivet av Idril

Inte arga ler
snarare oroliga men det Är svårt med nyanserna när man skriver. Många gånger så tror jag att det är så att man _vill_ så gärna tro på kompetent hjälp så man glömmer bort att man själv faktiskt är bästa experten på just _sitt barn_ och sig själv. Jag hoppas att allt går bra och att du har styrkan att backa OM det visar sig at det inte blir bättre. Självklart så kan man inte begära att någon ska älska sina bonusar som sin egen. Men vad man _måste_ kräva är samma behandling. För annars kommer din grabb att må pyton. Jag håller tummarna för att din sambo vet att kompromisser innebär möte på halva vägen. Inte kapitulation av dig.
Skrivet av marib
Det skall inte vara lätt...
...Med relationer och barn. Men som du säger så finns det nog stora förutsättningar. Jag läste nyligen här ovan inlägget som en mamma skrev. Hon tog upp problemet med att hennes sambo tog stryptag mm. på hennes barn. Plötsligt känns mina problem rätt futtiga. Allt är relativt och problem har vi ändå, jag tror att hjälpen vi får av psykologen är oumbärlig. Som du säger är man oftast väldigt påverkad, ledsen och arg precis när man haft eller är i en konflikt och problemen känns svårare och större. När allt lugnat sig lite så har man lättare att se att livet och vardagen består av fler nyanser och att det stundvis är riktigt bra. Jag känner dock att jag vill försvara eller faktiskt försvarar min sons beteende dagligen inför min sambo. Det känns som om han mest tycker att sonen är jobbig och irriterar sig på honom. Jag antar att det är så när det inte är ens egna barn, kanske får han mer förståelse och ödmjukhet inför min son när han får ett eget barn? Jag hoppas det. Om jag stundvis tycker att min son är jobbig, jag som ändå älskar honom villkorslöst, kan jag bara föreställa mig vad sambon tycker och känner. När han kritisrerar min son så känner jag mig kritiserad och det är väl också normalt som förälder. Kanske rentav ett friskhetstecken? Och jag hoppas att hans kritik mildras eller att sonen växer upp och färre tillfällen för kritik kommer att finnas. Jag vet inte, jag trodde aldrig att det skulle vara såhär svårt att leva i en familj som denna. Tack för ditt stöd. Jag kommer skerligen att skriva här mer och be om råd framöver. Det här är ett livsprojekt. ; ) Kram
Skrivet av Adlaine v. 21
Tack.
Jag vet att jag känner mitt barn bäst i många lägen men som förstagångsförälder står man handfallen inför barns beteende och hur man skall bemöta dem i vissa lägen. Och i aspekter som dessa, som diskuterats, så ger jag min fulla tillit till kompetent och erfaren hjälp. Ibland kan det vara bra att rannsaka sig själv och försöka se bakgrunden till sitt beteende. Som människa så reagerar man inte alltid rationellt och vissa händelser och upplevelser tillbaka i tiden gör att man kan bete sig på ett sätt som kan kännas fullt normalt men som ändå kan kräva att man ställer sig utanför och analyserar sitt beteende. Alltför få människor gör dettta, i min mening. Jag hoppas innerligt att min sambo kommer att behandla mitt barn och vårt gemensamma barn på samma sätt. Vi har talat om det och han är medveten om det hela och vill verkligen att så skall ske. Jag tror också att det här barnet kommer att bli ett kitt som binder oss samman och som får honom att känna mer tillhörighet till min son. Ja, jag hoppas också att vi kan kompromissa och mötas halvvägs, min kapitulation och totalt \"frånvändande\" från mina värderingar skulle vara en katastrof för mig mentalt. Här tror jag att vår psykolog blir mycket behjälplig. Tack för dina tankar och för att du håller tummarna!
Skrivet av Adlaine v. 21

Jag tycker att du ska lita
på din magkänsla och inte på en psykolog som inte ser situationerna när de uppkommer. Låt aldrig någon skrämma din son eller ta hårt i honom sker detta en gång till så ska du visa att du menar allvar, dvs flytta. Det är du som måste få din man att förstå att det här är allvar ditt barns psykiska och fysiska hälsa går först. Börja med att ställa krav på att han ska läsa boken klarar han inte ens det så vet jag inte om han är mycket att ha. Jag tror att du rätt och slätt är alldeles för snäll i er relation. Visa mer lejoninna takter. Hoppas att det ska gå bra framförallt för ditt barn.
Skrivet av moteld
du uppfostrar
generellt så ska bioföräldrar sköta uppfostran och vara överens om vad som gäller i uppfostran. Styvföräldrar kan kräva att styrbarnen visar dem respekt (typ som mot lärare i skolan) men ska inte ta huvudrollen i uppfostran
Skrivet av ops
Inte så enkelt...
Det är inte så enkelt. Eftersom min son inte har någon annan än jag så är han verkligen i behov av en till vuxen som tar ansvar. Jag har heller inte den ork som krävs för att fostra honom själv utan det stöd som jag kan få från min sambo och blivande make. Jag är nu gravid och väldigt trött och om jag skulle ta ansvaret helt själv över sonen så skulle det innebära att föga ork fanns kvar till någon som helst samvaro med sambon. Det bör tilläggas att jag ändå har huvudansvaret för sonen i de flesta lägen, det är jag som har hand om hans dagliga vård och när det behövs går sambon i och hjälper till. I vinter får jag ett spädbarn att rå om och kan omöjligt ha fullt ansvar och sköta sonen helt själv under spädbarnstiden. Det känns också enormt viktigt att de båda barnen får samma behandling senare och det förutsätter att jag och min sambo delar ansvaret om båda barnan lika. Att lita till sin magkänsla kan vara bra i många lägen men magkänslan är inte alltid rätt. Vi är präglade av vår uppväxt och skeenden i livet och detta påverkar definitivt det vi kallar \"magkänslan\". Magkänsla och intuition är de känslor vi känner direkt efter en händelse och att säga att dessa skulle vara någon form av universell \"moral\" är väl att ta i. Våra känslor varierar beroende på hur vi är som människor och huruvida vi är mer känsliga eller inte. Det är viktigt att ibland ifrågasätta sina känslor och sitt beteende, annars är man inte villig att förändras och att sträva mot att bli en bättre människa. Jag och sambon skall nu söka enskild hjälp, hos varsin psykolog. De gemensamma samtalen ang. familjelivet kommer troligtvis att fortgå. Bara det faktum att sambon är villig att reflektera över sitt egna beteende och att faktiskt söka hjälp tyder på ett engagemang och en vilja att lösa dessa problem. Livet är varken svart eller vitt och min \"magkänsla\" är varken rätt eller fel. Det är min \"magkänsla\" och den har lika stor betydelse i livet som de rationella problemlösningar som man gemensamt kan komma fram till i en familj, varken mer eller mindre...
Skrivet av Adlaine v. 22

Jag blir snart galen...

Självklart...

En uppfostrar roll efter 6 månader??

Barn är också människor!!!

Får dåliga vibbar

du gör rätt!

Oj oj oj

Tack för alla svar...

Låt honom ta mera är så ler

Jag har redan försökt med...

antog det..

Om någon hade

Vi har...

Tack för...

OCh jag funderar

Skulle just skriva det samma

Vad skönt att

Jag tvivlar faktiskt inte på...

Psykologens kompetens

Tack för din respons

Hej igen,

Inte arga ler

Det skall inte vara lätt...

Tack.

Jag tycker att du ska lita

du uppfostrar

Inte så enkelt...

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information