Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

5 år(långt svammel)

Skrivet av Anneli
Idag är det 5 år sedan jag sist träffade min pappa.
5 år sedan jag hörde hans röst, 5 år sedan jag kramade honom.
Att tiden går så fort...
Aldrig trodde jag då att det _var_ sista gången jag skulle träffa pappa, han skulle ju alltid finnas där.
Han skulle ju komma och hälsa på mig på bb, och komma och inspektera min första lägenhet.

Fast det har gått så länge, blir jag ändå så liten ibland.Saker som påminner om pappa, ett hastigt minne, och det gör så ont.
Visst har smärtan dämpats, och den kommer inte alls så ofta, men att man ändå kan sakna någon så fruktansvärt...
Det gick så fort-pappa åkte på jobbet, och kom aldrig mer tillbaka, han var plötsligt bara död.
Jag hade så svårt att förstå det då, att en människa kunde åka på jobbet och aldrig komma hem igen, och särskilt pappa.
Pappor ska bli gamla och knarriga, och sitta och gnälla på att allt var bättre förr-och jag var så arg på honom, att bara ha mage att gå och dö så där.
Det kändes som att han _lurat_ oss, som att han dog med flit.Idag har jag för länge sen accepterat att olyckor faktiskt händer, och att pappa naturligtvis inte ville dö:)
Jag kan visserligen aldrig acceptera den orsak som angetts som en möjlig orsak till olyckan, men det kommer jag heller aldrig göra..


Och jag har vuxit-allt hemska kring pappas död satte sina spår, men att ta sig igenom det gjorde mig så mycket starkare som människa.
Det låter så hemskt-att man ska kunna få något gott ur en älskad människas död, men det gör man ju...eller jag iaf.

Det är bara just den här tiden på året...när alla minnen dyker upp, och man minns allt det hemska som hände när pappa dog...Då blir jag såå liten, och skulle vilja krypa upp i pappas famn och säga "trösta mig".
Och jag blir så arg när jag faktiskt inte kan det...

Jaja, nu har jag fått älta lite och svamla av mig lite tankar.Kanske det går bättre att klara av de här dagarna nu..

Svar på tråden: 5 år(långt svammel)

En olycka häder så lätt

Det är fruktansvärt att ens förälder åker iväg pigg och glad och helt plötsligt inte kommer tillbaka igen. Kan inte fatta att en olycka kunde ta pappas liv. Förstår hur du känner det. Igår satt jag och stor grät och tänkte på pappa. Man blir så tom, samtidigt så tung i kroppen. Visst rinner tiden iväg väldigt fort men man kommer alltid att bära på denna hemska händelse hela livet.Ta hand om dig! MVH
Skrivet av    -Ann-

Tack

Visst är det så, man kommer ju tyvärr alltid _måsta_ bära på en del minnen;( Att det kan bli så tomt av en människas frånvaro.. Folk hade pippi på att tala om hur \"duktig\" jag var och hur \"stark\" jag var som klarade det. Jag förstår inte den delen än, var är det starkt? Det är ju inte att val att klara sig igenom sorg, man _har_ inget val ju.. Fast man får nöja sig med de bra minnena och vara tacksam att man har haft en bra pappa så länge man fick ha en helt enkelt. //kramar
Skrivet av    Anneli

Artiklar från Familjeliv