Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Osäker framtid...

Skrivet av Undra64
Hej alla. Jag är helt ny här, och över huvud taget i "barnsammanhang". Hittade detta forum, och hoppas kanske kunna få lite moraliskt stöd och inspiration...
Jag är 41 år, och har hittills i livet av olika anledningar inte velat ha egna barn. Nu har jag dock en ny sambo som fått mig att börjat ompröva min intällning. Sent omsider...
Jag är nu *eventuellt* gravid (inte vågat testa än), i ett förhållande som inte hunnit sätta sig ordentligt, och allt känns mycket osäkert.
Vet inte riktigt vad jag vill med inlägget, kanske behöver jag mest få höra att det finns hopp för framtiden? För det förstår jag ju teoretiskt (ingen ångrar väl ett barn), men känslorna är väldigt instabila...
Skönt att hitta hit till forumet iallafall.
/Undra
Svar på tråden: Osäker framtid...

Jag kan lindra...

Försökte i flera år i slutet av 90-talet få barn med min dåvarande sambo. Var efter en lång utredning övertygad om att det var mig det var fel på - trots att inget hittade fel hittades på någon av oss. Av olika anledningar gick vi isär efter 7 år tillsammans. Efter sex månader som singel träffade jag min nuvarande sambo. Vi var lite klantiga vid ett tillfälle och jag blev gravid efter två (!)veckor... Vi bestämde oss för att satsa... Idag fyra år senare är jag och han fortfarande tillsammans. Vårt andra barn kom efter ytterligare 2,5 år och vi är verkligen lyckliga tillsammans. Å andra sidan har vi verkligen jobbat på det!!!! Det har inte alltid varit lätt, men vi gav oss fan på att det skulle fungera! Hoppas allt går bra för dig också!
Skrivet av    Anonym idag...:-)

Du kommer inte att ångra dig

Jag har ALDRIG hört om någon som ångrat ett barn. Vad superhäftigt om du är med barn och det är ditt första, en speciell känsla! Visst finns det hopp, även om ni inte skulle välja att leva tillsammans för resten av era liv. Det går alldeles utmärkt att dela föräldraskapet mellan två hushåll. Välkommen hit. Lite om mig finns på min sida.
Skrivet av    ~Trixie~

Tack...

...för stödet bägge två, jag blir nog lugnare med tiden - man har ju som tur är ett tag på sig att vänja sig vid tanken...! Men visst svindlar det när man som jag under alla år ställt in sig på ett liv utan...
Skrivet av    Undra

Skönt...

...att höra att det finns andra som gör \"fel\" och klarar det! Vad sa folk & bekanta till/om dig? Jag är lite fundersam på det, skulle förstås behöva positiva reaktioner från omgivningen, men jag misstänker att jag kommer att få försvara mig lite och försöka förklara vad jag håller på med... Känns lite jobbigt! Men jag vet ju inte än, det visar sig väl - \"folk\" kanske är mer öppna än jag anar...?
Skrivet av    Undra

Jorå

... ett barnlöst äktenskap där vi kollade varför vi inte fick barn efter ett antal år. Så småningom skilsmässa. Vande mig vid, och accepterade tanken på att leva ett bra liv utan barn. Träffade en ny man - blev oplanerat (!) gravida efter 2 månader! Drygt tre år senare väntar vi nu nr 2, denna gången planerat. Tuff start - vi insåg vikten av att prata och vara på samma våglängd INNAN hormoner, krämpor nattvak och annat tog sin början! Och om vikten att finna tid för varandra för att inte tappa bort det lilla vi hunnit med innan vi blev tre - så totalt urviktigt! Och om vikten av att fortsätta prata med varandra!!! OCH: att inte kräva av varandra att vara den perfekta partnern! Inte heller total rättvisa! Utan tillåta varandra att vara de vi är - men kommunicera med varandra och utgå från att vardagens känslor/humörsvängningar/misstag/sysslor, osv, jämnar ut sig i långa loppet!!! Vi håller som sagt ihop det hela, har överlevt/övervintrat i relationen, men det bygger på massor av kommunikation och att vara realistisk!!! Så visst går det bra, det här - men försök hinna praaataaa! Lycka till!
Skrivet av    Pellika, 40 år

Nja...

inte så jättemånga kommentarer faktiskt. Men jag vågar inte ens tänka på vad folk har pratat utan att vi har hört det. Det skulle jag nog själv ha gjort - DÅ. Nu har jag inga som helst moraliska tankar om det. Ibland kan kompisar vilja skvallra om \"den och den ska ha barn - redan!\". Jag flinar lite och de kommer oftast på sig själva med vad de har kommenterat inför mig. De allra flesta som jag berättar det för nu - fyra år senare - tycker att det här är en solskenshistoria och vågar inte moralisera över det. Dessutom kan man berätta det på olika sätt - med skam och skuld eller som just en solskenshistoria där allt slutade lyckligt. Som Pellika skriver ovan - PRATA med varandra. MYCKET. Om annat än barnet. Det har vi varit mycket noga med, att vi inte bara är tillsammans på grund av barnen utan att vi faktiskt har andra intressen tillsammans också.
Skrivet av    Anonym

Bekräftat

Så, nu är det bekräftat - jag är med barn. Vecka 4-5 nånting. Mycket kluvna känslor!! Jag förstår nog med hjärnan att det inte kan vara fel med ett litet barn - ska bara få med mig känslorna också. Men det verkar inte finnas någon mer här inne som känt något annat än odelad glädje...?
Skrivet av    Undra

Självklart!

Gissa om jag var rädd! Helt skräckslagen! I flera månader! Men övertygelsen om att vi satsade rätt fanns ändå där. Och nu - nu när jag har världens underbaraste fyraåring, kan jag förstås inte förstå att jag någonsin har varit rädd. Låt beslutet ta tid (om ni inte redan har bestämt er). Vad ni än tar för beslut, så är det rätt för dig och din man.
Skrivet av    Anonym

Artiklar från Familjeliv