Vad..

Vad..
Skrivet av	Anonym för tillfället
ska jag göra? jag har ett bonusbarn som är 6 år. Vi har inga gemensamma barn men önskan finns. Saken är den att bonusen säger att bebisar är äckliga mm och skriker rakt ut om vi pratar om att skaffa ett syskon, att han hatar bebisar mm.Han slog mig t.o.m hårt i magen när han trodde att det fanns en bebis därinne.Han är ganska bortskämd och van att få bestämma. Känns ju inget vidare och hur ska man försöka vänja honom vid tanken? Tänk om han gör bebisen något? Ni som har bonusar och sedan skaffat gemensamt,hur har det fungerat och hur har det varit med svartsjuka mm? och i så fall, hur har ni hanterat det? Tusen frågor som behöver svar men börjar så här..
Svar på tråden: Vad..

Jo, du ska
nog fundera över varför du öht lever tillsammans med den här mannen. Är det verkligen vettigt att ALLS skaffa barn med en man som slår en i magen, med eller utan bebis i? Det är helt fel, förstår du inte det? Farligt, kriminellt, elakt och betecknas som misshandel = åtalbart. Tänk om du HADE haft en beis i magen?! Är det vettigt att dela sitt liv med någon som har en så barnslig, sjuk och onyanserad bild på livet? Som skriker och beter sig galet istället för att prata, resonera, utbyta tankar och åsikter? He is no good. Och, ja, tänk om han gör något mot barnet? Han drar sig ju inte för att göra DIG illa. Hur är han mot sin bioson? Var rädd om dig själv. Försök att hitta en man som är snäll mot dig, som delar dina drömmar om en familj och som går att prata normalt med. Kram
Skrivet av Miss Lyckad
Men det var väl ändå..
..bonusbarnet som slog i magen, inte pappan?!
Skrivet av Charlotte

Pinsamt illa läst
Tar tillbaka allt, missuppfattade hela upplägget :-)
Skrivet av Miss Lyckad
det är inte..
min sambo som beter sig så utan min bonusson... förlåt om jag skrev lite otydligt kanske.. kram
Skrivet av Anonym för tillfället
*ler*
ingen fara, kan hända vem som helst... kram
Skrivet av Anonym för tillfället

Det var inte alls du
- det var jag som hastade igenom inlägget på arbetstid och förfasades Och nu är jag hemskt glad över att jag hade fel, det kan inte vara soligt OM det hade varit så illa :-) Verkligen sorry Men, det problemet du verkligen beskriver måste också vara jobbigt. Hur beter sig bonusen när ni träffar på bebisar på bland vänner, på stan, i iflm och tv?
Skrivet av Miss Lyckad
Ja du
han ser bort, springer bort...när vi var på dop skrek han att han hatar bebisar mm. Provade att låna barnböcker om barn som får syskon mm men dom kastar han bara åt sidan och vill inte att vi ska läsa ...fattar bara inte varför han reagerar så här starkt? ok , om vi haft en bebis och han var svartsjuk men svartsjuk på något som inte ens finns? När vi frågar varför han inte tycker om bebisar vägrar han svara och springer iväg... vad gör man?
Skrivet av Anonym för tillfället
Det låter som att han
har det jättejobbigt med det här. Vet han om att ni önskar att skaffa ett syskon? Har han halvsyskon hemma hos mamman? Funkar det att prata om och titta på bilder på tiden då han själv var en liten bebis?
Skrivet av Miss Lyckad

Jag vet inte om jag kan hjälpa dig...
Men en tanke slog mig. Är det så att denna gosse är enormt beroende av sina föräldrar? Enormt mammig och pappig? Var seperationen dramtiskt mellan mamma och pappa och skrämde pojken? Hur gammal var pojken? Hur fungerar mamma/pappa relationen idag? Vet inte, men kan det inte vara rädsla som ligger bakom pojkens beteende. För det är ju inte normalt av en sexåring att verkligen hata bäbisar. Han kanske är rädd att ni ska älska babyn mer än honom. Kanske rädd att pappa ska bry sig om babyn mer. Kanske tror han att han mister sin pappa om ett barn till kommer till världen. Hur är han mot andra barn? Andra bäbisar? Har han kompisar med syskon? Mycket spelar ju in för att vi som läser ska förstå och kunna ge dig råd. Svara gärna på mina frågor och funderingar. Kram så länge!
Skrivet av Emma
Vi..
har inte pratat med honom direkt om att skaffa ett syskon men det är klart att han säkert hört oss prata om det. Han har inga syskon hos sin mamma heller. Jag har provat att se på bilder med honom från när han var bebis men då gråter han och säger att han inte vill veta att han har varit en bebis men han säger inte varför.. Jag vet ju inte om det är någon bebisverkstad på gång hos hans mamma och om hon har pratat med honom om detta men någonstans måste ju denna rädsla/ovilja mot bebisar komma ifrån... Jag vet varken ut eller in...
Skrivet av Anonym för tillfället
Tänker så här
Antingen så är det en tillfällig oro, inte djupt rotad. Då kan det bli bra även om ni skaffar barn typ redan nu/hinna gå över innan ni skaffar barn. Eller så blir det värre om ni skaffar barn snart. I så fall, om ni inte har biologiska klockor som tickar snabbt eller bråttom på andra sätt med längtan osv, kanske ni kan avvakta lite och låta det lägga sig eller åtminsone vänta ut den lille killen tills han känner att han kan prata om det? Eller så är det något som är riktigt jobbigt för honom och som han behöver hjälp att bearbeta. Svårt att vet det där. Barn kan få för sig alla möjliga saker att kanalisera sina rädslor genom. Det påminner mig om barn som kan vara pnaiskt ädda för att bli kladdiga och andra märkliga saker. Men visst verkar det märkligt. Själv har jag en 8-åring som tjatar envetet om att få en lillebror, trots att jag är skild från hans pappa och lever med en ny man. Ni får nog gå på känsla. Om ni tror att pojken har djuparee problem kanske ni ska ringa och rådgöra med BUP. Ibland kan man få fatastiska råd bara i telefonen om hur man kan förhålla sig till jobbiga situationer och problem. Det behöver ju inte innebära att din bonus måste gå på BUP. Eller sp tycker de att han behöver det. Kanske inte mycket till hjälp, men mina tankar so far. Skriv gärnamer om problemet så kanske du kan få fler tankar från mig och andra. Kram
Skrivet av Miss Lyckad

Jag
tror också att det ligger någon slags rädsla bakom detta, tror ju inte att han verkligen _hatar_ bebisar... Man kan nog säga att han är enormt mammig och väldigt beroende av föräldrarna. Dessvärre gör varken pappa eller mamma något för att han ska bli mer självständig eller uppmuntrar det.Dom behandlar honom snarare som han vore yngre än han är. Ibland känns det som att det är en tävling mellan dom om vem han är mest beroende/bunden av. Han var drygt 2 år när dom separerade och själva separationen var inte så dramatisk som jag förstått det, och just därför tror jag att det finns en massa outrett som förstör deras relation till varandra idag. Snarare ett tyst, psykiskt krig som pågår mellan dem, vet inte hur jag ska förklara men det ligger liksom\" något i luften\" när de träffas och om jag märker det så lär ju sonen göra det. Jag har föreslagit att de ska träffas och försöka prata ut dels om relationen dom emellan men även om sånt som rör sonen men icke! Han är väldigt snål om sina leksaker mot andra barn och ska få som han vill, vill tex inte \"turas om\" utan han ska vara först. Bebisar bemödar han inte ens med en blick. Han har kompisar med syskon. Däremot fungerar det bra på dagis med de andra barnen, där förekommer inte samma \"maktkamper\" som det gör när han umgås med andra barn utanför dagis. Hoppas att det var svar på dina funderingar annars är det bara att fortsätta frågor. kram
Skrivet av Anonym för tillfället
Vi ..
tänker väl som så att viktigast är att ss mår bra och vi vill gärna att han ska se fram emot ett syskon lika mycket som vi när det blir dags. Vi längtar båda efter ett gemensamt barn men inte på bekostnad av att ss ska må dåligt av det.
Skrivet av Anonym för tillfället
Jag vill bara..
säga till er som svarat att jag är otroligt rörd över att ni tar er tid att engagera er som ni gör ,samt att ni får mig att tänka i andra banor och även kommer med tips. Skönt att känna att det finns människor som man kan diskutera detta med! Ni är verkligen toppen! Kramar till er!!
Skrivet av Anonym för tillfället

Om ni nu...
har \"råd\" att vänta ett tag, så tror jag att det kan vara värt att prova att inte prata så mycket om bebisar öht ett tag. Kanske känner han att ni så gärna vill att han ska tycka om bebisar att det har slagit knut på honom. Förmodligen finns det ju någon helt logisk förklaring till hans beteende. Har ni tur kanske den kommer fram om ni kan \"vila\" honom extra mycket från bebisar en period. Hoppas verkligen att det ordnar sig! En parentes: En kompis till mig, snart 40, klarar inte av att se spädbarn. Hon har barn själv, men blev lämnad och sviken när hon var gravid med den yngsta. Första tiden med bebisen var därav jättejobbig och i det närmaste traumatisk för henne. Efter det vill hon inte alls gulla med, hålla i eller ens titta åt små bebisar. Hon är vuxen och kan ju prata om det, men har svårt att komma vidare till den punkt att hon fungerar normalt. Man kan bli oerhört skadad av jobbiga saker. Kanske hände det något under separationen eller innan (det behöver inte vara jättetraumatiskt eller \"dåligt\") som har påverkat din bonus? Och att han kopplar det till småbarnstiden är ju i så fall inte märkligt. Kanske är han rädd att pappa ska försvinna igen, typ?
Skrivet av Miss Lyckad
Och JAG anser inte att barn ska bestämma
vissa saker. Partners till sina föräldrar och syskon hör dit. DET bestämmer de vuxna och som barn så är det bara att anpassa sig. Visst ska man ta hänsyn, balansera och prata om det men _bestämma_ det skulle jag inte låta dem göra. _Självklart_ så talar jag om normala relationer i övrigt. Min (då 14 åriga) dotter protesterade vilt och var inte alls lycklig när sladdisen väntades. Hon vägrade ens titta åt minstingens håll i början MEN det vände. När sladdisen själv började jaga henne (hade minsann inga skrupler ler) och visade vem som föredrogs så smälte hon. Numera är de som ler och långhalm trots åldersskillnaden.
Skrivet av marib
Jag håller fullständigt med
Och på samma sätt anser jag att föräldrar inte ska lägga sig i sina vuxna eller nästan vuxna barns val av partner tex (som mina föräldrar försökte göra en gång i tiden). Vissa grejer är helt enkelt sånt man får bestämma helt själv.
Skrivet av Mustardseed

Det är föräldrarna som ska
bestämma om det blir barn i huset eller inte. 6-åringen har inget med det att göra, det är bara att acceptera. Ett barn kan inte, och bör inte få bestämma sådana saker.
Skrivet av Kakaobönan

Vad..

Jo, du ska

Men det var väl ändå..

Pinsamt illa läst

det är inte..

ler

Det var inte alls du

Ja du

Det låter som att han

Jag vet inte om jag kan hjälpa dig...

Vi..

Tänker så här

Jag

Vi ..

Jag vill bara..

Om ni nu...

Och JAG anser inte att barn ska bestämma

Jag håller fullständigt med

Det är föräldrarna som ska

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information