Apropå föräldraskap..

Apropå föräldraskap..
Skrivet av	.Carina
hur är man den bästa föräldern? En som belyser de fel man gör, som verkligen försöker få en att gå "rätt" väg, att bli den de anser är den man kan bli, att vara klädd på propert sätt, sätter håret i en stram svans för att det klär en? Eller en som stödjer en i de val man gör, oavsett om de är de rätta, har de kläderna man trivs i oavsett om de är "fina", har håret utsläppt och tycker att man är vacker, en som låter uppmuntrande och tycker att "det klara du" när man sviktar oavsett vad man som förälder tycker? Vart det svårbegripligt? Bakgrunden, min egen mamma har en massa åsikter om mig trots att jag är 40 och kan liksom inte bara säga "vilka fina kläder du köpt, de passar dig" utan att klämma till med "för du brukar ju inte tänka på hur du ser ut". Eller "det är bättre du sätter upp håret för du ser så ovårdad ut" när jag för engångs skull släppt ut håret då jag tyckte att det var vackert! Eller "det är bättre att du väljer receptarielinjen för du kan ju pladdra på om oväsentliga saker SÅÅÅ länge att du blir perfekt för det" när jag säger att jag nog hellre vill bli nåt annat än receptarie som jag tänkte först. Det är liksom så mycket negativt hela tiden, allt är fel, jag har fel, gör fel, är fel osv. Tänker på mitt eget föräldraskap - jag försöker verkligen att uppmuntra mina barn i allt de gör oavsett om jag tycker att det kanske inte alltid passar ller är der enklaste. Klart jag säger ifrån om de försöker springa över gatan eller göra nåt riktigt farligt, men att de får lära sig själva en massa saker om vad de tycker om och framför allt VAD de klara av att göra! Iallafall är det min intention att göra så.
Svar på tråden: Apropå föräldraskap..

Ryser och svettas...
Hoppsan hejsan, vad jag känner igen mej! Har vi samma mamma kanske??? Fast jag lackade ur för några år sen, och började kalla henne \"Krösamamma\", du vet jämmer-och-elände-allt-är-negativt-KrösaMaja i Emil - det tog, kan jag säga! Varje negativ kommentar, varje katastrofförutsägelse (lillen skulle inte äta av fallfrukten för då kunde han få barnförlamning, så j-vla ut i det blå!!!) möttes av \"hörru Krösamamma!\". Numera påpekar jag att jag inte behöver negativitet i mitt liv, är hon på det humöret kan hon gå hem - hemskt, va? Men: vi har en bättre relation än nånsin, och jag tvekar inte en sekund med att fråga henne varför hon har behovet att uttrycka sej som hon gör, eller alltid leta efter negativa aspekter (\"nää, fadderbarn, det är ju bara en massa mygel\" eller \"inte orkar han med det också!\" när storsonen skaffat ett fantastiskt extraknäck\"). Jag tror att hon faktiskt börjat tänka lite, och fundera över sej själv och sitt Krösamammabeteende - och jag försöker att låta dom där (oerhört sårande, fortfarande!) kommentarerna rinna av och förbi! Jag misstänker att det har nåt med \"krigsgenerationen\" att göra, kanske, vet att mycket av min mammas negativa språk är direkt nedärvt från hennes föräldrar (eller mamma, då...) och verkligen präglat av _faktiskt_ elände och rädsla för nöd och sjukdom (barnförlamningen...). Själv är jag tvärtom med mina barn, fokuserar kanske in absurdum på det positiva - men negativa människor möter de ju överallt annars, så här hemma ska de inte ha det! Jag tror att vi kanske ser vår \"beskyddaruppgift\" lite annorlunda än de äldre generationerna, eftersom de rent materiella förutsättningarna ju är så annorlunda, kanske...
Skrivet av EMJ
fniss ja det var en bra
liknelse \"Krösamamma\"! :) Jag känner att jag ju antagligen som du gjorde är på väg mot nåt utbrott. En protest, alltså. Tycker att det blivit värre de senaste åren. Det som är så motsägelsefullt är att hon efter att ha varit sjukskriven mycket länge pga psykiska osraker hittar en bok med Shakti Gawain om \"4 nivåer nånting\", tycker att hon äntligen förstår en massa principer för livet men ändå bara blir mer så där plump!?? Eller är det jag som nu för tiden inte bara låter det rinna av mig utan faktiskt tar illa vid mig? Hon är så rasande trångsynt och enögd att jag bara vill egentligen säga \"stopp - försvinn\", men så är det jag, det enda barnet, dottern och i princip enda länken till familj hon har. Åh, förresten så har hon sagt \"att jag förstår inte varför du måste ha godkännande av alla möljiga? Tycker du nåt så tyck det, inte behöver du bry dig om vad andra tycker\" Eh, kan det bero på att jag inte fått tycka vad jag velat, inte klätt mig som jag velat, inte fått gjort vad jag velat, inte fått något som helst stöd i min uppväxt? Eller fått och fått, OM jag gjorde det så har jag bara fått negativa kommentarer. Kanske hör till nån sorts \"härdningskur\" de fått leva med själva från generationer bakåt? Själv har jag nog alltid varit positiv och jag minns en händelse när jag var 13-14. Mamma och hennes kompisar skulle ut på krogen och gjorde sig i ordning hemma hos oss. Ena vänninnan säger att hon tycker så mycket om mig för att jag alltid ger så fina komplimanger, det gjorde mig glad. Den andre får nåt elakt över sig och säger att \"äh, hon bara fjäskar, du ser ut som en ko. Carina bara säger sånt för att vara snäll\" Alltså, jag tyckte att hon var fin, målad och uppklädd, att hon var rund som en tunna var liksom ovidkommande för min del. Men det är nog så som du sa, det har med \"krigsgenerationen\" de var väl tvugna att vara negativa för att det var en sån tid. Nån sorts överlevnadsinstinkt.
Skrivet av .Carina

Och så tänker de gärna...
..._mitt_ barn, possessivt alltså, istället för att se en som en alldeles egen individ som inte med automatik är en förlängning på dem - tror att det kanske har grund i att de levt stor del av livet _genom_ barne/t/n, inte _med_ dem... Och du som ensambarn får väl extra skuldbeläggning, kan jag tro, jag har 3 syskon som kan dela bördan, gudskelov!
Skrivet av EMJ
ja, och tack för att du delat med
dig av ditt, det är skönt att inte vara ensam om det. Att ha syskon att dela bördan med det var ju det JAG tänkte på när jag alltid sagt att jag ska minst två barn. Nåt ensambarn vill jag inte berika världen ytterligare med. Känns skönt att få skriva av sig! Tack EMJ!
Skrivet av .Carina
Uppfostra dem
Tror att det är det EMJ gör och det man ska göra i alla feationer. Inte i den autkoritära meningen tala om för maken/mamma/barnet vilka fel osv. utan ge konstruktiv kiritik helt enkelt för att ge dem en chans att växa och ge sig själv en chans att uppräthålla självrespekt. \"När du säger så om mitt hår blir jag ledsen och känner mig kränkt för jag hoppades att du skulle tycka att det var fint.\" Du sätter gränsen och ger möjlighet till eftertanke. Jag tror att det kan ligga nåt i det nedärvda de har(krig osv, men svenskar är ju inte mer krigsskadade än att de fick dricka kaffe på kupong...), men tror också att det hänger ihop med att dagens föräldrageneration är mycket bättre ledare. Beroende på jämlikhetsidealen, lika värden osv. Barnen respekteras mycket mer, känslor och kärlek är ok tom. hos män. Min mamma har alltid supportat mig men era ord kunde vara hennes. Hon är fortfarande bitter över min mormors tillkortakommanden och jag får ständigt höra vilken usel mamma mormor var. Men hon hade sitt ok att bära, det var andra tider och allvarligt talat är vi inte allla lite galna till mans... =)
Skrivet av Bubban

Feationer
är latin för relationer ;)
Skrivet av Bubban
Känner igen
Kan det vara ännu ett ensambarnöde undrar jag? För här är jag inte bara mammas stora stolthet, som hon så vitt och brett skryter om inför andra - utan också hennes alldeles egna hackkyckling. Hon tycker jag ser bra ut, säger \"att du orkar!\" osv - men jämt och ständigt får jag höra vilken dålig förälder jag är. För att inte tala om sambon, denne borde inte ens gå lös. Ett av barnen är hennes favorit och honom barnet är det alltid extremt synd om enligt henne. Om den ungen, en tonårskille, klappar till 8-åringen så hon börjar gråta, så får jag inte tycka att det var fel av honom. Nej \"Det får man ju förstå, han är ju tonåring\", osv.. Kritik kritik kritik i min roll som förälder. Men det har blivit bättre, oerhärt mycket bättre, än vad det var för flera år sedan då jag bara hade ett barn. På fullaste allvar, funderade jag på att låta en fosterfamilj ta hand om honom - så usel förälder som jag var. Nu tror jag inte värst på det mamma säger och har (tyvärr!!) börjat betrakta henne som ganska inskränkt, trångsynt osv.. Min forna idol och ännu min kärlek.. Ack ja.. Det gör ont att växa och förstå mer, att ändra uppfattning och syn på världen och omgivningen. Vad säger barnen om mig om 20 eller 30 år?
Skrivet av MsK
Sådär är min mamma också
men hon har lärt sig hemifrån sitt barndomshem att man inte ska tro att man är något. Hon var ett mellanbarn som hade en sjuklig storasyster och en nästan onaturligt söt lillasyster. Själv var hon alldaglig. Hon fick aldrig beröm hemifrån, hon fick aldrig höra att hon var fin eller liknande så hon har fört vidare det beteendet till oss. Som tur är så har vi ändå lyckats få god självkänsla - våra föräldrar var ändå rätt bra som de var men två av oss tre syskon har verkligen tagit till oss lärdomen och vi ser till att våra barn inte bara TROR att de är något, de ska VETA att de är något. Som sagt, man får gräva längre tillbaka och sedan försöka bryta de negativa mönstren. Sedan är det ju i och för sig kanske inte så bra med någon som applåderar allt man gör - min pappa tyckte att jag kunde bli konstnär eller operasångare eftersom jag var så vansinnigt begåvad. Sanningen å säga så var jag inte såååå himla begåvad som han ville ha det till men det var rart av honom att försöka...
Skrivet av Missmu

Följer dialogen med intresse
men måste bara lägga in en passande mild protest mitt i allt det jag håller med om, så som jag alltid känner mig piskad att göra när någon skriver eller säger sig \"ska ha\" minst så-eller-så många barn. Och det är inga fel på ensambarn, sådetså. Fortsätt gärna att sprida visdomsord nu, jag kan relatera till era mödrar så det anar ni inte. :0)
Skrivet av HwilaOrvar
Det föll bort en rad.
...när någon säger sig \"ska ha\" så-eller-så många barn. Man kan inte bestämma hur många barn man ska få. SÅ skulle det stå.
Skrivet av HwilaOrvar
Som du lägger fram det
blir frågan närmast retorisk. Klart att barnen ska få göra egna val, egna fel och känna sin egen stolthet. Ute i livet sen vill man ju inte att de ska vara såna som gör saker för att göra sin mamma (eller chef) glada. Man vill ju ge dem en styrka som kommer inifrån, ett eget rättspatos. Men samtidigt vill man ju så gärna pusha och skydda. Jag vet ju att andra ser på mitt barn på ett helt annat sätt om han är ren, välklippt och snyggt klädd. Jag vet att det om 5-10 år är en styrka för honom om han har en stabil hobby/sport som han kan vila i. Det kan ju inte han veta nu. Han vet ju bara vad han känner för i stunden. Just idag pratade vi om saken. Nu börjar ju alla aktiviteter. Jag frågar om han vill börja med någon sport, eller spela ett instrument, vara med i scouter. - Du vill bara tvinga mig hela tiden mamma säger han då till mig.Redan när jag var 4 tvingade du mig att gå på gympa fast jag inte ville, sen fotboll och fiol. Klart jag skäms, men jag vill ju inte heller att han ska känna sig bitter om 20 år att han aldrig blev pushad. Det måste ju också vara mitt jobb som mamma att ge honom en grund för ett framgångsrikt liv och goda sociala relationer. Eller?
Skrivet av Hanna med 2 söner

Åh nej inget fel på ensambarnet
men det följer en hel del ensamt ansvar som jag inte ville att en endaste människa ska behöva bära ensam. I mitt fall hur det är att vara ensam anhörig till en människa som får en psykisk sjukdom och hur tufft det var att ta hand om det som behövdes tas hand om........speciellt när man fått så dålig grund som jag, att ingen tror på en som en som gör rätt val här i livet! DET var därför jag kände att om jag får barn så ska jag ha minst två gärna tre! Jag vet hur det är när det är svårt ATT få barn, för oss tog det 4 år innan jag träffade en läkare som fick mig att byta gynekolog, men DET är en helt annan historia! :) Klart man inte kan bestämma, men önskningar måste jag få ha och planer på hur jag vill att mitt liv ska gestalta sig eller hur?
Skrivet av .Carina
Har försökt med
liknande att säga ifrån och då fick jag bara höra \"att du alltid måste få bekräftelse av andra, du behöver inte få andras tillåtelse\" Men det är väl bara att fortsätta protestera, eller vete sjutton om det inte är bättre att strunta i dessa sårande kommentarer helt. Får kanske visualisera att jag är en gås innan vi ses! Som allt rinner av utan att fästa! :)
Skrivet av .Carina
:)
ja, just det där med kritik av olika saker. Jag hoppas att mina barn inte behöver ha den dskussionen om mig när de är stora, utan att de kan känna att de fått utveckla en tro på sig själva. Och att jag tror på dem.
Skrivet av .Carina

:)
men din pappa var ju för gullig!
Skrivet av .Carina
ja, det är en evig vågskål
antingen gör man för mycket, eller för litet. :) Jag är också en sån där pushig mamma, kanske mina barn i sin tur blir de perfekta föräldrarna! :) Som är precis lagom! Det jag tycker är jobbigt är ju sättet hon säger, att få det till kritik hela tiden trots att det började som nåt possitivt , tex när jag köpte nya kläder och får höra att jag var fin, för det brukar jag ju inte vara.
Skrivet av .Carina
Tyvärr har jag också en sån mamma
och jag tror som EMJ att det delvis har med den generationens villkor att göra. Säkert ligger det gammal vidskeplighet och spökar också: Man ska inte ta ut saker i förskott. Vår generation som är så vana vid att ha det bra är nog mer avlsppnade och trygga i vår förvissning om att ha det materiellt sett bra. Lömska sjukdomar och missväxt är inte längre en del av vår vardag. Men jag förstår precis vad du menar, och du beskriver det så klarsynt och med både humor och värme. Din mamma säger ju att du är fin - och det räcker med det. Hon kan väl låta bli den sista harangen? Har du påpekat det för henne, förresten? (Kanske är det lite vidskeplighet som spökar hos henne - man får inte förhäva sig och prata om sin vackra dotter - då kommer kanske något fanskap och tar henne!) Eller så är det mest en dålig vana, hon har. Så tror jag också att våra mödrar ofta avundas oss kvinnor i den yngre generationen som kan välja yrke och utbilda oss om vi har lust. Våra mammor hade ju inte alls denna möjlighet på samma sätt. De är nog ofta avundjsuka på oss och tycker att vi tar det för givet, som de inte fick. Sedan ser de kanske inte hur vi sliter med dubbelarbete och stress (åtminstone inte min mamma).
Skrivet av H-n

Hm, det sista du skrev
tål ju att tänkas på, kanske det är nån sorts avundsjuka? Fast naturligtvis inte medvetet. Och jo, jag har pratat med henne det var då hon sa \"att du alltid måste få bekräftelse på allting\" Då handlade det om att jag glad visade att jag köpt nya gardiner till vardagsrummet, såna där tunna och så hade jag köpt dem i 2 olika färger som matchade. Jag tyckte att det skulle bli jättefint och så säger hon \"Fy vad FULT! Skulle aldrig sätta upp såna\" Då var jag på hugget och sa att \"så där säger man väl inte, och de ska ju inte vara hos dig. Kan du ändå inte se att de skulle passa hos mig?\" Sen blev det så knasigt inom mig att jag har inte fått upp dessa gardiner!! Det är nog snart ett år sen jag köpte dem men det är så svårt att sätta sig och sy på dessa kirshband.....:( Det är liksom de där två man har på vardera axeln som är motparter hela tiden, den där negativa har bosatt sig på dess stackars tygbitar och det blir motigt bara att ta fram dem. Kanske de är vrålfula? Visst verkar det helfånigt att som 40-åring haka upp sig på sånt, nog borde jag ha mer \"guts\" och skita i vad min mamma säger, eller hur? Och sätta upp gardinerna, släppa ut håret och klä mig som jag vill! Får ta och planera in en frigörelseceremoni och sätta mig ner och sy dessa kirshband, sätta upp gardinerna och känna mig stolt över det fina fönstret! Japp så får det bli, nästa lördag skickar jag barn och man till Heron City och filmen Herbie så får jag dona här hemma med det! Det är så det blir! Kram å tack allihop!
Skrivet av .Carina
Förstår!
Fattar att det för dig handlar om ett avståndstagande från en svår uppväxt och familjesituation - och att svårigheterna, eller smärtsamheterna för mig snarare ligger i att jag inte kan få fler barn hur gärna jag än vill, utan faktiskt får acceptera att ha ett ensambarn. Båda perspektiven möjliga att förstå och lika giltiga! Ledsen om jag uttryckte mig illa eller generaliserande, detta med \"ska ha\" si och så många barn är tyvärr en öm punkt för mig. :0(
Skrivet av HwilaOrvar
men jag lovar att du
antagligen gör allt för att ditt barn ska känna sig speciell och att hn skall känna ett gott stöd i dig! Och det var inte så att jag kände mig trampad på tån, snarare kände jag att jag trampat dig på tån och det ville jag ju inte! räcker över en stor bunt med vackra orangea Gerbera (eller vad du nu tycker om för blommor?)*
Skrivet av .Carina

Jag får ofta känslan
av att det kan vara en fråga om att undvika att \"ogiltigförklara\" livsvalen - mitt sätt att leva skiljer sej ju totalt och fundamentalt från min mors (och svärmors, för den delen), jag gör helt andra prioriteringar, tycker att helt andra saker är viktiga - och det måste väl kännas hotfullt? Jag menar, om hon/de ser att jag väljer bort nästan allt av det hon/de ansett vara viktigast, då måste jag ju på ett plan \"ogiltigförklara\" henne/dom? Undrar om nån förstod något av det där... Det är iallafall nåt jag funderat mycket över, som förklaring till negativa/aggressiva påhopp.... Försvar, helt enkelt?
Skrivet av EMJ
Sätt upp gardinerna!
Någonting säger mig att du kommer att må bra av det. Jag minns en sådan symbolhandling, när jag hade fått ärva ett skåp av en släkting och mina föräldrar transporterade det till mig och sa var jag skulle ha det. Vi hjälptes åt att ställa det på angiven plats. Jag tyckte om skåpet och var glad över det, men hela kvällen efter de hade åkt hade jag myror i kroppen och var olustig. Så började jag se mig om i rummet och tänkte: Var skulle JAG sätta skåpet? Och så flyttade jag på det. Jag kände en oerhörd befrielse av denna handling - att själv avgöra var det skulle stå. (Kom förresten på just nu att det ju är ett uttryck - \"att bestämma var skåpet ska stå\"!). Jag är också sådan att jag söker bekräftelse från min mor - men jag får den aldrig. Vid 42 års ålder börjar jag förlika mig med den smärtsamma insikten att jag faktiskt aldrig kommer att få den nära relation till min mor som jag längtat efter hela livet. Hon är inte någon vidare sympatisk person och eftersom vi inte står varandra nära så är det svårt att vara överseende med hennes otrevlighet och hennes sarkasmer. Jag tycker du gjorde helt rätt när du sa till din mor att hon var ohövlig som sa så om dina gardiner. Vad skulle hon tycka om du (eller någon annan) sa att hennes gardinder var fula? Det ÄR ohyfsat att inte visa respekt för andra människor. Jag tror att det man behöver jobba med är att frigöra sig från behovet av bekräftelse från en människa som aldrig kommer att ge en bekräftelse. (Även om det gör ont.) Titta efter personer som ger dig erkänsla istället! Kram!
Skrivet av H-n
Jag tror jag förstod
och jag tror det ofta ligger psykologiska försvarsmekanismer bakom \"konstigt\" beteende. Att ha (tvingats?) förlika sig med vissa livsvillkor och sedan se sin dotter strunta i dessa begränsningar hur lätt som helst - det kan säkert vara en tuff nöt för en äldre person.
Skrivet av H-n

Gerbera blir bra!
Gillar dem massor! De är så speedade, påminner mig om att det finns energi i världen och i livet, bara att sträcka ut handen. (om än de sitter uppe med ståltråd för att inte dingla med hakan) :0)
Skrivet av Hwilvar
Javisst!
Så bra att få andras synvinklar! Det ger mig nåt att jobba med iallafall, och kanske framför allt att få höra att man inte är ensam om känslan. Att inte bara min mamma är sån. Gardinerna skall komma upp på lördag, det är inbokat nu! Kram på er!
Skrivet av .Carina

Apropå föräldraskap..

Ryser och svettas...

fniss ja det var en bra

Och så tänker de gärna...

ja, och tack för att du delat med

Uppfostra dem

Feationer

Känner igen

Sådär är min mamma också

Följer dialogen med intresse

Det föll bort en rad.

Som du lägger fram det

Åh nej inget fel på ensambarnet

Har försökt med

:)

:)

ja, det är en evig vågskål

Tyvärr har jag också en sån mamma

Hm, det sista du skrev

Förstår!

men jag lovar att du

Jag får ofta känslan

Sätt upp gardinerna!

Jag tror jag förstod

Gerbera blir bra!

Javisst!

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information