Hur hade ni gjort?

Hur hade ni gjort?
Skrivet av	Helene S
Min son har precis börjat ettan. Han är inte överförtjust i det, kan man säga. Vilket jag faktiskt förstår. Jag tror att han, så liten han är, begriper att nu är det slut på friheten och nu är han fast minst 9 år - antagligen minst 12 år eller längre. Skolan är ju en väldigt kvinnlig värld som säkert passar många små flickor väldigt bra, men pojkarna lämnas vind för våg och djungelns lag råder. Min son skulle säkert ha mått jättebra av att få ha manliga lärare också och att även få göra lite "pojkiga" saker - fast under överinseende av vuxna. Att slåss med de stora grabbarna på skolgården är liksom inte hans grej. Han är inte bråkstake utan en snäll, busig och ganska klok liten person. Visst kan han lägga pärlplattor och rita men inte hela tiden. Han skulle behöva lite utmaningar. Min pojke trivdes förträffligt på dagis, så det är en ny situation att han tycker det tar emot så. På dagis gjorde de mycket roliga saker, experiment och annat. Sexårsverksamheten var verkligen ganska dålig och det var fler (pojkar) än han som inte trivdes, men nu är det ju skola och det känns så viktigt att det funkar. När jag försökte prata med damerna på sexårs, så fick jag veta att det minnsann inte var dagis längre och att nu fick ungarna lära sig klara sig själva. Där fick jag så jag teg. De vägrade hårdnackat att lyssna på mig. Nu är jag så rädd att göra mig obekväm. Jag funderar på att byta skola, men vad säger att det blir bättre i en ny? Är verkligen lärare så här trångsynta när det gäller små pojkar?? Jag blir inte klok på detta. Jag måste också fråga er andra föräldrar här: Tycker ni det är skandal om en snart sjuårig liten pojke blir ledsen och börjar gråta? Den inställningen verkar nämligen både barn och vuxna ha på min sons skola. (Flickorna är snälla och tröstar varandra med bistånd av fröknarna, men pojkarna lämnas som sagt vind för våg - de ska tydligen härdas.) Jag är både arg och orolig samtidigt. Vad ska jag egentligen göra?
Svar på tråden: Hur hade ni gjort?

Byta skola?
Jag känner igen mycket av det du skriver från äldste sonens tid på 6-års och fritids. Verksamheten var helt inriktad och anpassad för att sitta still och pyssla, och pojkarna \"var bara jobbiga\". Fick också precis samma svar som du när jag undrade varför killarna fick driva runt vind för våg och inte erbjöds sysselsättning som de gillade, att det här var ju inte dagis. För hans del löste det sig genom att det anställdes en del ny bättre personal på fritids det året han gick i 1:an, samt att han fick en väldigt bra lärare. Men när lillebror, som hade ännu större behov av utmaningar och att få röra mycket på sig, skulle börja 6-års valde vi en annan skola. Det var som natt och dag. Hela första hösten var de ute hela dagarna. Både de män (fanns flera!) och kvinnor som jobbade där visade verkligen att de älskade barn av alla sorter. De paddlar kanot och badar, är i skogen och har kul grejer för sig på skolgården.
Skrivet av ullen61
Försök se det positivt
med skolan. Din inställning tror jag är väldigt viktig för ditt barns inställning. När du skriver \"Jag tror att han, så liten han är, begriper att nu är det slut på friheten och nu är han fast minst 9 år - antagligen minst 12 år eller längre.\" tycker jag du verkar ha en tråkig inställning till skolan. Skolan är rolig och utvecklande, det är ingen frihetsberövande instans. Försök förmedla det så tror jag det går enklare. Sen ska ju självklart både pojkar och flickor få gråta (och busa, hitta på hyss och vara snälla!). Jag tycker du kan fråga lite försiktigt om hur de jobbar kring såna frågor som pojkar och flickor. Säg hur du har upplevt det, men var noga med att det är DIN uppfattning och be dem förklara hur de tänker. Kanske får de sig en tankeställare. Måla bara inte in dem i ett hörn utan ha en öppen diskussion.
Skrivet av Åsa

Men jag är positiv
Jag tyckte själv att det var en höjdare att börja skolan och jag stortrivdes långt upp i åren. Men jag var ju flicka, och det verkar vara stora skillnad. Min dotter har inte heller haft några svårigheter. Hennes blyga och försiktiga sätt passar utmärkt i skolan. Det jag menade var att min lilla pojke tänker rätt mycket fast han är liten. Han har pratat mycket om att han inte vill gå i skolan. När jag frågar varför säger han att han vill leka och göra vad han vill. Mitt sätt att uttrycka detta i mitt inlägg här är ju mitt och inte hans, men tankarna kommer från honom. Och jag förstår honom.Skolan är en väldigt kvinnlig värld med för lite utrymme för pojkars intressen. Det är långt tills han blir stor och får mer utrymme igen. Självklart engagerar jag mig för att få förändringar till stånd. Och att vara försiktig räcker nog inte på vår skola. :o) Där är det nog tydlighet och närapå hot som gäller, om någon ska lyssna på en stackars förälder.
Skrivet av Helene S
Varmt tack
för ditt positiva inlägg! Det värmde ner i hjärterötterna. Det verkar som du förstår vad jag menar. Vilken underbar skola ni verkar ha! Jag visste inte att sådana fanns. Får jag fråga var ni bor?
Skrivet av Helene S
Liljeholmen i Stockholm (imt)

Skrivet av ullen61

Jag.........
Jag förstår din oro, och tycker att de du pratat med beter sig oproffesionellt. Skolan är till för alla (flickor som pojkar). Om du inte får ngt gehör efter samtal med de inblandade pedagogerna tycker jag att ett samtal med enhetschefen är på sin plats. Ni kan ju kanske prata ihop er flera föräldrar!?!!! Det är meningen att en lärare TILLSAMMANS med föräldrarna ska göra det bästa möjliga för den enskilde eleven. Lycka till!!!
Skrivet av Läraren
Tack och håller med
Jag har förstått att det har varit en del problem bland personalen på skolan och att ledningen inte har varit riktigt så bra som personalen behöver. Jag tänker fortsätta att engagera mig och ge förslag. Jag är van vid att få gehör frånb personaln både från dagis ovch från min dotters lärere, så därför känns detta både nytt och obehagligt. Men jag hoppas det blir bättre. Tack för ditt svar!
Skrivet av Helene S
Han tycker väl inte om...
att ha krav på sig och inte få göra som han vill hela tiden. Fullt förståeligt, det är många sjuåringar som tycker så. Men min erfarenhet av lågstadiet (och hela grundskolan för den delen) är att det är pojkarna som styr och tillåts ta plats, hur få de än är och hur många kvinnliga lärare de än har. Så att problemen skulle bero på att skolan är en kvinnlig värld där allt anpassas efter flickorna har jag svårt att tro på. Det måste ligga annat bakom skolans problem än en ren könskamp. Vet du om de andra pojkarna i klassen trivs? Kanske beror det inte på att din son är just en pojke, utan att hans personlighet har svårt att passa in i skolan? (Då ska skolan givetvis hjälpa honom att trivas, jag menar inte att det är han som ska anpassa sig til lskolan.) Kanske ska man tackla problemen genom att se honom som en individ med en viss personlighet, än en pojke i ett kollektiv? Det här är bara antaganden från min sida, jag vet inte alls om jag har rätt. Jag ville bara ge dig en annan infallsvinkel på problemen.
Skrivet av

Hur hade ni gjort?

Byta skola?

Försök se det positivt

Men jag är positiv

Varmt tack

Liljeholmen i Stockholm (imt)

Jag.........

Tack och håller med

Han tycker väl inte om...

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information