Det är verkligen konstigt

Forumarkiv I Forumarkiv II

Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Skrivet av	H-n
Det är verkligen konstigt
att män (generellt) inte visar samma vilja som kvinnor att ta hand om sina barn. Men jag tror det har mycket med uppfostran, könsroller och social acceptans att göra. Kvinnor får social acceptans för att vara hemma med sina barn, medan män får erkänsla för att jobba och försörja sin familj. Det är nog bara att konstatera att det är viktigt för oss människor att vara socialt accepterade. Jag tror det t ex är pga av detta som män ofta tar arbetslöshet mycket hårdare än kvinnor. Jag har egen erfarenhet av att vara arbetslös och upptäckte då att jag fick mycket positiv respons från min omgivning för att jag hämtade mina barn tidigt och hjälpte till på skola och dagis. Jag upplevde min arbetslösa period som övervägande positiv. (Den var dock ganska kort ska jag tillägga och jag hann som väl var inte få problem med ekonomin.) I vår familj är det också så att jag tjänar betydligt mer än min man. Vi köpte hus när barnen var rätt små och sedan dess har vi faktiskt inte haft råd att skaffa fler barn, eftersom vi förlorar så mycket pengar på att jag är föräldraledig. Att min man skulle vara hemma från början är inte aktuellt för mig, så "biologisk" är jag ändå att jag vill vara hemma första bebistiden. Nu är det inte så att vi "försakat" fler barn för hade vi tänkt oss fler barn hade vi nog väntat med att köpa hus. Men jag tror att om om det varit min man som tjänat mest så hade vi nog skaffat åtminstone ett barn till. Min man tar stor del av ansvaret hemma, men inte direkt mer än jag. Vi delar nog ganska lika. När det gäller barnen så vill jag inte lämna bort dem helt utan jag vill ju verkligen träffa dem. Hushållsarbete har jag däremot inget emot att låta min man göra och han gör mycket av det. Jag har verkligen svårt att förstå de pappor som inte kräver att få vara med sina barn, för sin egen skull. Det konstiga är att många män upptäcker att de vill ha barnen, först när det blir separation! Är det någon sorts prestigetänkande? Eller inser han först då att han faktiskt älskar sin barn och vill vara med dem? Eller är det att så att han slutar "visa hänsyn" till mammans behov av barnen när hon vill seprarera? Argumentet att familjen förlorar ekonomiskt på att pappa är hemma är nog vanligast i familjer som inte har så god ekonomi. Då kan en tusenlapp hit eller tid ha stor betydelse. Är de familjerna mer traditionella? Eller är det ovanligare att kvinnan tjänar mer i familjer med små inkomster? (Jag vet inte.)
« Tillbaka till trådstarten

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv