Jo, jag kan förklara lite...

Forumarkiv I Forumarkiv II

Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Skrivet av	Korall
Jo, jag kan förklara lite...
...även om jag av personliga skäl inte vill bli allt för detaljerad. Bakgrundsinfo: jag har väldigt lätt för att uttrycka mig. Jag kan nästan bli lite pratig, och säger ibland lite för mycket. Jag har diskuterat och debatterat mycket i mina dagar, och har därför en tendens att "gå igång" s. Så här var det - ungefär för ett år sedan började jag på ett nytt jobb (jag är informatör). Det var ett jobb som informationsansvarig på en medelstor myndighet. Det visade sig att jag saknade befogenheter, inte var välkommen av personalen och fick en chef som var helt inkapabel och gav mig noll ledning. Jag vantrivdes kopiöst. När jag precis hade bestämt mig för att säga upp mig så blev min provanställning avbruten, med väldigt luddig motivering. Jag blev rätt knäckt, även om lättnaden när jag kom därifrån var helt enorm. Efter det jobbet så var jag på två intervjuer innan jag fick det jobb jag har nu. Dessutom har jag varit på ett ställe till efter det att jag börjat här där jag är. Hursomhelst - vid de första tillfällena så kände jag att jag blev lite "grinig" när jag pratade om min förra arbetsplats. Jag pratade nog mer om vad som saknades och mindre om vad den här erfarenheten lärt mig. Vid det intervjutillfälle som ledde till anställning så fokuserade jag mycket mer på vad _jag_ lärt mig om mina behov. Att jag lärt mig att jag gärna jobbar självständigt men inte ensam, att jag lärt mig att alla inte kan passa överallt, att jag lärt mig att aldrig mer ta ett jobb där jag bedömer att jag inte har tillräckliga resurser till förfogande för att lyckas... Det leder till att jag kan vara ärlig - men ändå positiv. Och faktiskt är det så att jag suttit och tänkt ut vissa formuleringar som stämmer med vad jag känner. Eller suttit och suttit - egentligen har jag ju ältat dem med min partner och mina vänner. Men det är egentligen samma sak. Självklart gör tiden sitt för att det ska kännas lättare. Ju längre jag jobbat på mitt nuvarande jobb (där jag trivs!) desto mer bleknar de hemska minnena av den där grå korridoren med de tjocka väggarna där människorna var som isstoder ryser. Trots att jag fortfarande har mardrömmar om tiden på den där arbetsplatsen (där jag blev utsatt för rätt allvarliga trakasserier), så kan jag nu berätta om det på ett sakligt, öppet sätt och utan att börja gråta eller bli för känslomässig. Och det har jag verkligen övat på, det har _inte_ kommit av sig själv!
« Tillbaka till trådstarten

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv