Man kan leva med sig själv.

Forumarkiv I Forumarkiv II

Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Skrivet av	Mammuten
Man kan leva med sig själv.
Eller jag kan i alla fall trots att jag (i ett annat liv, innan Papputen) t o m genomgått två aborter. Jag vet varför jag gjode det och även om det inte var lätta beslut, är det den typen av saker som man inte kan ångra. Väljer man att avbryta en graviditet är det helt enkelt rätt val. Å andra sidan - väljer man att fullfölja en graviditet så är det helt rätt. Man ångrar inte något av sina barn och kärleken till dem är lika stor oavsett omständigheterna. Drömjobbet är ett mindre viktigt argument - för alla arbetsgivare känner till det enkla faktum att vuxna människor kan bli föräldrar. Hur det ser ut från arbetsgivarens / kollegernas synvinkel är alltså irrelevant. Däremot är det kanske så att du trivs så bra på arbetsplatsen och vill etablera dig där och få känna dig som en vuxen individ - inte bara en (autism-)mamma - och det är viktigt, inte bara för dig utan även för resten av familjen. Dessutom kanske ni inte orkar ta hand om en liten människa till. Att få vardagen att fungera med den familj ni har just nu är tillräckligt komplicerat och ännu mer sömnsvårigheter och krav är inte vad ni har tänkt er just nu. En abort i det läget är något ni gör för era barns skull - de barn som lever med er i dag. De celler som kan bli ett framtida barn har ni inte samma förpliktelser mot som de barn ni älskar och kämpar för i dag. Hur stor riskern för ytterligare ett autistiskt barn är vet ingen. Väljer ni att behålla barnet kommer ni självfallet att orka hur det än blir. På något vis orkar man ju... Och kärleken kommer att finnas och räcka till även för en liten. Så blir ni en trebarnsfamilj är det ett bra beslut på många vis. Och avbryter ni graviditeten av de skäl du framför - att ni har ett liv som äntligen börjar fungera och att ni _just nu_ inte ska bli en större familj så är det ett bra beslut. På kvinnoklinikerna kan de förmedla en samtalskontakt där ni kan få hjälp att reda ut era egna tankar. För det finns inga rätta svar - eller rättare sagt, vilket alternativ ni än väljer, så kommer det att vara det rätta beslutet, eftersom det i så definitiva frågor inte finns utrymme för att ångra sig i efterhand. (Hade jag valt att behålla ett eller båda de embryon som jag bar på när jag var ung hade mitt liv varit helt annorlunda - och trots att jag hade varit fattigare och förmodligen ensamstående med konstig far till barnen hade jag kunnat ha ett bra liv - men ett helt annat. Eftersom Papputen, Fabian och Bella då inte hade funnits hos mig hade jag inte vetat vad jag saknade - men jag är självfallet tacksam över att det var just den mannen och de barnen jag så småningom kom att leva med. Det andra scenariot finns inte till och går därmed inte att se framför mig.) Virrigt. Men det är ett viktigt beslut som måste involvera både hjärta och hjärna. Vad säger din man?
« Tillbaka till trådstarten

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv