Aha, så om jag... (sorry, långt..)

Forumarkiv I Forumarkiv II

Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Skrivet av	Becka med Elvira 4år + 2 syskon
Aha, så om jag... (sorry, långt..)
"översätter" det till vad jag fick veta om Elvria nu i veckan så var det att förrut har dom trott att hon bara har haft impressiva svårigheter, att få talet att komma rätt ut ur munnen, bilda orden rätt. Men de kom alltså även fram till att hon även har vissa expressiva svårigheter, jag måste också se till att hon ser på mig, säga kort meningar och med tecken, inte ropa en lång harang från ett annat rum, det går inte alls. Jag känner mycket igen det där, om att förstå att olika grupper, att det finns olika sorters mat, fordon, olika sorters hus, prepositioner m.m. Sånt har Elvira mycket svårt med. Jag har flera gånger fått höra det där "fina" - du skall inte behöva träna, du är mamma, träningshjälp skall hon få av talterapeuten och assisten m.m. Men...det funkar ju inte riktigt så jättebra fastän det låter fint och bra. Visst vore det på ett sätt skönt att få strunta i allt och "bara vara mamma" och låta dagarna flyta på, men... Jag har haft många tankar på hur jag skull kunna träna Elvira (kanske p.ga. mitt yrke och utbildning), det borde ju finnas några bra roliga dataspel där man lär sig grupper, färger, ord os.v. Det skulle hon gilla. Har även tankar på olika sorters bildspel, memory och bildbingo m.m. Tänker att vi skulle kunna ha 45 min. varje söndag t.ex. De söndagar det är möjligt alltså, de dagarna brukar bli långa och tråkiga. Hon skulle nog tycka det vore kul att få ha en egen speciell tid med mamma, få leka och spela och sånt, öva utan att hon märker det nästan. Jag har lite svårt att INTE göra nått sånt, jag kan inte alls lita på att den hjälp hon får från talterapeuten/logopeden räcker till, för dit har hon ju bara varit 2 gånger! Det är konstigt, det är b.la. hon som sagt åt mig flera gånger just sådär att "träna får hon göra i skolan sen, det skall inte du behöva göra, inte nu, hon är så liten" Jag vill som sagt inte sedan då hon är 12 år sitta och ångra mig för att jag inte gjorde mer för henne, säga till mig själv att "jag kunde nog har gjort mycket mer så att hon skulle ha det lättare idag". Det vill jag ju inte! Jag känner att hur "vården" än är utformad så är det sisto ch slutligen jag som hennes mamma som har det största ansvaret för att hon skall få hjälp, av mig eller andra, men att bara sitta och rulla tummarna år efter år klarar jag inte av. Jag tänker på det lite som så, att ifall Elvira skulle ha diagnosen dysleksi så skulle det vara nått vi skulle få lära oss att leva med, hitta på vägar att lösa vissa situationer, hitta nya sätt att lära. Om hon skulle ha en mycket nedsatt syn så är det också nått vi skulle lära oss att leva med och det skulle till slut bli en naturlig del med alla hjälpmedel. Nu är de så att hon fått den diagnos hon fått (fonologisk syntaktisk dysfasi) och det är inte heller nått som bara hux flux kommer att försvinna som en influensa, utan nått vi hela familjen måste lära oss att leva med och förstå för att hon skall klara sig på bästa sätt. Det är en del av henne, vi måste hitta sätt att hantera det bara, och stödtecknena t.ex. är en stor sak vi redan gjort och gör. Det går i rasande takt just nu, idag lärde hon sig nya tecken, för "rida" "snö" och t.om "Jesus" då hon skulle till söndagsskolan :) Fort som attan gick det så hade det fastnat i minnet! Nu blev det här lite långt, har tänkt massor sedan i fredags då vi fick den rätta diagnosen, många tankar som snurrar, hade nog bara behov av att skriva av mig ler
« Tillbaka till trådstarten

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv