Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Nä, absolut inte ensamma

Skrivet av Helena & Maya 991020
Jisses människa...vi kan ta varandra i hand och gråta ikapp om du vill.
Hur mycket man än älskar sina barn kan man inte låta bli att önska dem lång väg när de tar fram sina värsta sidor.
Nu...nu när min 16-åring äntligen lugnat ner sig...ja då tar lillsyrran vid i stället!
Varje morgon...tjat och bråk.
Varje kväll...tjat och bråk.
Läggdags...KAOS!!!
Maya ber oss dra dit pepparn växer och vi...ja herrejösses vad gör vi?
Förklaringar...diskussioner...övertalningar...näven i bordet...listan kan göras oändlig.
Min räddning just nu är jobbet, jag kan åka till jobbet och ha sovande jour. Det blir min egna paus..tid att samla nya krafter.
Men pappa då?
Han sitter ensam hemma och får fortsätta fajten.
Nu åker vi bort några dagar över jul och sen flyttar vi i mellandagarna.
Vi hoppas - önskar och ber att det kan bryta den onda cirkeln.
Men visst sjutton blir man halvt desperat.
Tur är att man älskar dem över allt i livet.

« Tillbaka till trådstarten

Artiklar från Familjeliv