Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Förpubertal tonåring?

Skrivet av Wondergirl
Zacharias är bara 5 år, men ibland får jag för mig att han tror han är 13 år. Det sägs att 5-årsåldern är den lugna perioden, men det har jag inte märkt nåt av. Kanske straffet för att hans första trots inte kom förrän han fyllde tre år?

Han ska gå LÅNGT före när vi är ute och går, helst vill han gå en annan väg. Idag gick han över en traffikerad väg utan min tillåtelse. Jag såg honom först när han var över vägen, och han blev helt vansinnig när jag sa till honom att han inte fick gå över vägen själv. Han tyckte att han sett sig för och att det inte kommit några bilar osv.
På ett sett hade han ju rätt, allt gick ju bra, men hur mycket ansvar ska man egentligen ge en 5-åring? Jag tycker väl generellt sett att de är alldeles för små att gå själva över traffikerade vägar..

Det är bråk om det mesta, och han ska flytta hemifrån, och vi får inte göra det eller det utan hans tillåtelse. Han har mycket svårt att inse att vi är vuxna och han barn och att vi till största delen bestämmer.

Är det fler här som har förpubertala tonåringar, eller har de förvandlats till lugna änglar efter 4-års trotset?
Svar på tråden: Förpubertal tonåring?

Ni är inte ensamma

Skrivet av  Jennie m Ida 6/10-99
Hej,

Ida gör precis allt som hon vet att hon inte får och när vi tillrättavisar så slår, sparkar och spottar hon.
Hon är nästan ständigt i konflik med lillebror (som är 3 år och visserligen ganska bra på att härja med syrran han också).

Idag när vi var halvvägs hem från dagis och allt var bara kaos så var jag nära att ge upp, men sätta sig mitt på vägen är ju ingen lösning så vi tog ett rejält snack och kom hem slut.

På kvällen när vi läst saga och sagt godnatt så bad hon dock om förlåtelse och sa "du är världens bästa mamma"! Det värmde gott (även om jag fick lite dåligt samvete också...).

Efter att ha fått en lillebror vid 2 års ålder så var det ganska jobbigt ända fram till 3-3,5 års ålder så 4-årsåldern kom för oss som en befrielse. Då var hon lugn och glad och nöjd och hon och brorsan kom bra överens.
Runt 5-årsdagen så vände dock allt men förhoppningsvis så drar väl även denna period förbi.

/ Jennie
 

Nä, absolut inte ensamma

Skrivet av  Helena & Maya 991020
Jisses människa...vi kan ta varandra i hand och gråta ikapp om du vill.
Hur mycket man än älskar sina barn kan man inte låta bli att önska dem lång väg när de tar fram sina värsta sidor.
Nu...nu när min 16-åring äntligen lugnat ner sig...ja då tar lillsyrran vid i stället!
Varje morgon...tjat och bråk.
Varje kväll...tjat och bråk.
Läggdags...KAOS!!!
Maya ber oss dra dit pepparn växer och vi...ja herrejösses vad gör vi?
Förklaringar...diskussioner...övertalningar...näven i bordet...listan kan göras oändlig.
Min räddning just nu är jobbet, jag kan åka till jobbet och ha sovande jour. Det blir min egna paus..tid att samla nya krafter.
Men pappa då?
Han sitter ensam hemma och får fortsätta fajten.
Nu åker vi bort några dagar över jul och sen flyttar vi i mellandagarna.
Vi hoppas - önskar och ber att det kan bryta den onda cirkeln.
Men visst sjutton blir man halvt desperat.
Tur är att man älskar dem över allt i livet.
 

Nja

Skrivet av  Marie m. Al 5, Ol 2 & Al 2/4
Alexander har inte följt de där åldrarna när trotsen "ska" komma. Han fick sin första trotsperiod vid ca 2 1/2 års ålder och det sitteri än. Nej, jag skojar inte.

Jag tycker att Alexander är på TOK för liten att gå över själv! Men det är kanske olika på olika barn. Men just Alexander ser sig inte för alla gånger. Han ska alltid gå långt EFTER oss när vi är ute och går. Ibland tar han och håller i vagnen, men inte ofta. Handen håller han aldrig och OM han gör det är det MAX 1 minut.

Alexander vill också flytta, men inte p.g.a. bråk, utan han har velat flytta till sin mormor ett par gånger för han gillar att vara där. Så det är ju en helt annan sak. Det är mycket vi inte får göra eller säga för honom. Men vi förklarar för honom att han inte bestämmer vad vi ska göra och säga. Då gruffar han ibland, men ok då ungefär.

Något 4-årstrots har jag aldrig upplevt som sagt utan ett 2,5-årstrots som suttit i i 2,5 år... *puh*
 

Lilla tonåren? (6_årstrots)

Skrivet av  Åsa m A-99&E-02
Här är det precis samma. Alltså det där med att bestämma väg speciellt. När vi cyklar någonstans så bara sticker han om jag väljer "fel" väg. Vilket slutar i att jag blir arg och berättar att barn faktiskt inte "får" cyklar själva i trafiken de får vänta tills de blir mellanstadiebarn.

Jag försöker ge honom så mycket ansvar jag vågar. Vi har ju bott utomlands och det har ju min syster med så hon respektive Arvids gamla kompisars mammor påminner mig ibland om att de brittiska barnen ju gått 1½år i skolan nu och att gå till och från bussen, gå och köpa mjölk m.m. är helt ok för ett skolbarn där. Det brukar göra att jag vågar ge mer ansvar. Men allt måste vara baserat på om barnet klarar det eller inte.