Svar Jannika

Forumarkiv I Forumarkiv II

Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Skrivet av	Marlen v 28+
Svar Jannika
Ja, nu känner jag att jag upprepar mig lite. Men när jag läste din fråga och bakgrunden till den så känns det rätt att svara här. Håll till godo: Väntar mitt tredje barn i mitten på maj. Mina tidigare är två flickor på 8 resp. 1 1/2 år. I dag står jag på en ganska osäker punkt. Jag är nästan säker på att jag vill ha en hemmaförl. men vet att det inte finns personal som kan hjälpa mig och min familj med det. Bm jag har på MVC är samma som jag hade när jag väntade mitt första barn, så hon tycker väl att hon känner mig. Mina försök att prata om det här nästan viftar hon bort med att vi får väl stå ut med några falsk-alarm och åka in vid minsta misstanke; det ordnar sig nog. Dock har det gått många år och mycket har hänt både innom mig och runt mig. Bakgrunden till att jag vill föda hemma är inte ensidig, som jag vet att du förstår. Dels är det den praktiska delen i det hela: jag har hittills haft mycket korta förlossningar. Kanske pga att jag inte "fattat" vad som var på gång, men mest troligt för att förloppet helt enkelt har varit först smygande under ett längre antal dagar för att sedan plötsligt bli synnerligen effektivt de sista två timmarna. Hur som helst så vill jag inte bli störd i mitt "arbete" den här gången! Jag vill föda barn, punkt. En annan sida är att jag vill hitta lite rötter och instinkt. Som ung hade jag en mycket nära kontakt med andar och jordeväsen och trodde mer på känsla än på resonemang. Vuxenlivet dödar sånt rätt effektivt, eller åtminstonde har jag låtit det göra det. Här väver jag också in längtan efter att känna mig kvinlig. Urkraft som jag vill tro får en chans att slippa fram om jag slipper göra mig till för utomstående. Ja, jag har till och med fantiserat kring att helt på egen hand ta hand om förlossningen, men det skulle jag aldrig våga stå för och heller inte genomföra med "brått mod". Det här är bara början, men det är ändå det mest påtagliga. I bland blir jag jätte arg över att jag inte får bestämma själv. För när valmöjligheten inte finns där är det svårt att veta om viljan är den sanna eller om den är ett resultat av nån slags trots. Tänker i bland att de får väl säga vad de vill! Jag behöver ju inte åka in om jag inte vill. Men det innebär ju att vi blir helt ensamma om ansvaret, vilket jag inte vet om jag vågar. En erfaren BM (helst hem-bm) måste man väl ha, säger jag till mig själv. Å andra sidan läxas jag upp i bland av tankar som säger att jag är obstinat egoist som tror att man får som man vill! Självklart måste jag komma över de här dumma ideerna och förstå att egentligen så vill jag väl föda på sjukhuset och i stället koncentrera mig på hur jag ska lösa det rent praktiska kring det, som transport och täta resor osv. Snart ger jag väl upp och struntar i alltihop. Jag ger sjutton i att föda barn, vad tror du om det ;-) Hoppas mina tankar kan vara till någon användning. Jag berättar gärna mer, men det här får räcka för den här gången. Lycka till med ditt arbete, jag tycker att du gör något jätte bra, trots att jag inte har någon egen genomlevd erfarenhet av föda hemma. Men det låter underbart! Hjärtliga hälsningar från mig!!
« Tillbaka till trådstarten

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv