Funderingar från mig

Forumarkiv I Forumarkiv II

Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Skrivet av	Sabina
Funderingar från mig
Detta är ju jättesvårt, det säger du själv och jag tror att alla som har ett hum om vad det handlar om håller med dig. Kanske är det så att ni har två saker att välja på? Jag vet inte, men det är min spontana känsla i alla fall. Alternativ ett är du inne på själv, att tunna ut besöken, att inte umgås lika mycket med dem som ni hittills gjort. Vad blir plus och vad blir minus av det? Enklast kanske, men samtidigt tråkigt för alla inblandade och ingen hjälp för pojken. För visst behöver familjen hjälp? Alternativ två, mycket svårare men kanske rakare och ärligare? Vem av er, dig eller din man, har den här familjen mest förtroende för/lättast att prata med? Jag tror att ni behöver sätta er ner, en av er och båda de föräldrarna (för att de inte ska känna sig i underläge) när det är lugnt, utan barn runt omkring, och att ni alla är förberedda på vad det är ni ska prata om. Då måste ni förstås ha tagit upp innan att ni vill prata om detta och pojkens föräldrar känna att de vill prata med er. Du skriver att ni tagit upp det lite fint, men jag kan inte utläsa om det är med dem båda eller bara med mamman? Är pappan medveten om att detta är ett problem? Vad säger han i debatten som varit om curling-föräldrar? Börja öppet, inte personligt på honom, utan i allmänhet. Kom ihåg att man behöver mycket positivt för att kunna ta in kritik också. Ha många saker på lut som han gör bra, och som är positivt om deras son. Fråga om han vill ha hjälp och förslag. Försök förklara varför ni ser det som ett problem. Berätta att andra, som inte känner pojken, också har reagerat. Att ni inte är ute efter att kritisera utan för att hjälpa. Kom med konkreta förslag på hur ni kan stötta. Pappan har ju ett hästjobb framför sig, om han inser vad han måste förändra, men det är ett hästjobb under en begränsad tid - sen kommer pojken ju att förstå att det inte är nån idé att försöka som förr. Han är gammal nog att prata med, för pappan alltså, att berätta att så här kommer jag att göra i fortsättningen. Du kommer att tycka att jag är dum till att börja med men vi kommer att må bättre både du och jag senare... Försök kanske också få fram att om man inte får stopp på en 4-åring får man inte stopp på en tonåring - och det blir även den här pojken så småningom... Detta är mina spontana tankar, nedskrivna som de kom i huvudet. Det låter "lätt" så här men jag är väldigt medveten om att det är hur svårt som helst. Hur ni än väljer att göra - LYCKA TILL!!
« Tillbaka till trådstarten

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv