Handikappade barn

Forumarkiv I Forumarkiv II

Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Skrivet av	lm
Handikappade barn
Nu blev diskussionen lite snedvriden att handla om adoption av gravt handikappade barn. Visst är det så att det sällan adopteras (gravt) handikappade barn till Sverige. De mest gångbara barnen på "adoptionsmarknaden" är små (helst under året) friska barn. Samtidigt som man hävdar att man vill göra en insats för ett barn så vill flertalet ha ett litet friskt barn (som det är kö för)vilket rimmar väldigt illa tycker jag. Hur många av de som säger att de vill adoptera för att göra en insats är beredda på att adoptera ett gravt handikappat barn? Sedan det där med att adoptera för att det är det rätta, för att det är en god gärning. Varför gör man det? Vad är det för känsla som styr? För mig är det en känsla av medlidande, av barmhärtighet och det är ingen bra förutsättning för att bygga ett föräldraskap på. Hur förklarar man för sitt barn att man adopterat det om det inte främst var för att man ville bli förälder? Hur förklarar man för sitt barn att man adopterat för att det "finns så många barn i världen som inte har ett hem" (och det blev du). Hur förklarar för sitt barn att man adopterat det för att det var det rätta att göra för ett handikappat barn? Hur förklar man allt dett utan att lägga en tacksamhetsskuld på barnet, om än omedvetet? När man är adopterad är det är så många i vår omgivning som antyder om tacksamhetsskuld så jag tror vi är extra känsliga för det. Skulle funderingarna finnas även för våra föräldrars motiv till adoption så är det oerhört jobbigt och en extra belastning. Till sist, jag tror ingen skulle vilja vara sina föräldrars eget lilla biståndsprojekt. Inte heller vi adopterade vill vara det.
« Tillbaka till trådstarten

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv