När vi äntligen blev gravida med Viggo efter nästan tre års försök kändes det bara overkligt. Ännu mer overkligt blev det när han var född. Eftersom han var så enormt efterlängtad kunde man knappt hantera alla känslorna på en och samma gång. Vet att bland det första jag tänkte på förlossningen när han väl var ute, var: "Är det nu man ska känna sig så där himlastormande lycklig?" Låter lite knäppt kanske.