Nej, för det är jag som är äldst

Forumarkiv I Forumarkiv II

Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Skrivet av	Elanor
Nej, för det är jag som är äldst
Hela fyrtiofem fyllde jag i våras efter några års vånda (faktiskt). Jag är mamma till tre barn som är 20, 17 och 13. Jag kan verkligen garantera att man inte slutar att fundera kring feministiskt föräldraskap bara för att barnen blir äldre, tvärtom. Jag och barnens pappa, som nu närmar sig de sextio - delade alla barnledigheter och VAB-dagar rakt av. (Vi lever inte tillsammans längre). På pappret var han helt jämställd med mig, men under vårt äktenskap förvånade jag mig ofta över hur mycket han "inte såg" - ni vet, städning, barnens kläder, påsar med till dagis etc. Han förstod aldrig vad jag menade vid sådana konfrontationer. Däremot var det inga problem med att dela "mätbara" sysslor lika. Det var det där "osynliga" som var problemet för min del. Idag häpnar jag när min dotter (17 år) går genom köket. Det är som tornadoreklam, allt blir skinande rent på fem sekunder. Hon är snabbare och mer noggrann än vad jag är. Mina söner, däremot, är som tappade bakom varsin vagn ute i köket och får instrueras om allt. Det är som att dottern har snappat upp någonting av allt det där "osynliga" som tydligt var synligt för henne men inte för hennes pappa. Förklara det gärna för mig om ni kan. Själv vet jag varken ut eller in. Jag funderar mycket på hur vi förmedlar värderingar och beteenden till barnen och hur de snappar upp saker och ting. En sak är då klar: det vi kan ge barnen hemma är en spott i havet jämfört med den samhälleliga påverkan de omges av.
« Tillbaka till trådstarten

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv