Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Mina svar

Skrivet av Elanor
En alldeles feministisk skilsmässa måste väl förutsätta två perfekta personer som skils som vänner, bor i samma kvarter, har 50/50 vårdnad och delar på precis allt, från namnlappar i strumporna, kalaspresenter och besök på folktandvården. Det enda problemet är väl, att folk som är så sams, knappast har någon anledning att skiljas.

Jag skildes från mitt ex därför att han deprimerad och inte orkade vare sig arbeta (hade inte arbetat på fem år) eller sköta hushållet. Däremot tyckte han mycket om sina barn.

Jag var drivande i skilsmässan och hade ett sådant maktövertag i och med hans sjukdom att jag kunde få till det som jag ville.

Såhär blev det: vi bor i samma kvarter. Barnen har bott hos mig 2/3 av tiden och jag har haft underhållsbidrag. Detta för att jag inte trodde mitt ex om att orka med allt praktiskt, inköp, räkningar etc. Jag har också haft råd att bo lite större. Han har kunnat använda sin umgängestid till att bara umgås. Vi har haft varandras e-mailadresser och meddelat alla tider, möten och sådant. Jag har gått på alla föräldrainfon etc, han har gjort så mycket som han orkat med.

Jag har med andra ord inte genomgått någon "feministisk skilsmässa". Jag använde mitt överläge vid separationen (inklusive dyrare advokat) till att se till att barnen kunde vistas mer hos mig. Hade exet mått bättre och haft en inkomst, hade jag nog kunnat tänka mig en annan lösning. Men då såg jag inte det som bra för barnen. Våra barn var 6, 10 och 13 när vi skildes.

« Tillbaka till trådstarten

Artiklar från Familjeliv