Funderingar från en utan egen erfarenhet

Skrivet av	H-n
Funderingar från en utan egen erfarenhet
Jag har inte skilt mig själv, så jag ger ett "teoretiskt" svar utifrån mina iaktagelser och feministiska åsikter. Jag tycker att de som väljer att skiljas för att de inte trivs med att leva med varandra längre, t ex på grund av att kärleken tagit slut och de inte har något gemensamt, men som delar på ansvaret för barnen och kan samarbeta när det gäller dem, de har genomfört en feministisk (jämställd) skilsmässa. Detta bygger i sin tur på ett någorlunda jämbördigt förhållande där makten är hyfsat balanserad mellan makarna. Att utifrån ett ojämställt förhållande genomföra en jämställd skilsmässa tror jag är mycket svårt, eftersom den kräver samarbete. Obalansen kan ju förutom ojämn maktfördelning även handla om att den ena fortfarande är kär medan den andra tröttnat, men det har ju inte med feminism att göra utan med känslor. Och det är väl då man kan handla irrationellt hur vuxen och förnuftig (och feministisk) man än är. Jag har flera bekanta som skilt sig med gemensam vårdnad om barnen och som tycker sig ha fått det bättre än någonsin. Äntligen tid för sig själva (kvinnorna) och äntligen egen tid med barnen (männen). De som kanske kommer ikläm är väl barnen som får flytta mellan två hem.
« Tillbaka till trådstarten

Artiklar från Allt för föräldrar