Hej!

Forumarkiv I Forumarkiv II

Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Skrivet av	Sussie och Svante
Hej!
Tack för ditt fina inlägg! Jag kan ju bara prata utifrån egna upplevelser, hur vi har tänkt. Vi var jättenervösa inför en operation. Men när kirurgen sa till oss nere i Gbg att Svante är en klar operationskandidat, inga tvivel. Om han inte opereras så kommer att inte kunna leva ett fullvärdigt liv ur hjärtsynpunkt. Det var nog första gången vi förstod allvaret i det, och också insåg att vi inte hade något val. Jag blev jättearg när jag läste om den där läkaren. Han ska absolut ta er oro på allvar, även om de ser mycket "värre" hjärtfel så är ju detta ert barn och stort för er! Det är ju inte direkt någon nageltrångsoperation det handlar om. Vart går ni någonstans om man får fråga? Svante har ju ett tydligt ärr på ca 12 cm. De limmar ju yttersta så det blir en rätt så tunn linje. Dessutom har han tre ärr efter dränen. De är lite djupare. Han är jättestolt över sitt ärr, och det hoppas vi kommer fortsätta så. Han visar det gärna! Alla är dock inte lika glada... När vi var på sjukhuset och gick ute i korridorerna några dagar efter op för att aktivera honom. Mötte han en pojke på ca 5 år och de började leka. Efter en stund drog Svante upp skjortan och visade ärret, som då såg rätt illa ut. Pacemakertrådarna var ju kvar då också. Grabben blev jätterädd och började gråta och sprang till sin pappa. Då blev jag lite ledsen, min son, ett monster. Men nu är ungarna på dagis jätteintresserade och tycker det är häftigt. De har frågat mycket om hans operation och ärret. Så det känns bra, även om jag inte direkt ser fram emot att gå till badhus eller stranden, för man vet ju att det väcker reaktioner. Men så länge Svante mår bra så. Även om operationen var jobbig, så är vi glada nu att vi gjorde den. Vi behöver inte längre vara oroliga när han blir sjuk, eller gå och tänka på Svante som en tickande bomb. Nu är han frisk. Men det är så vi känner. Bära och trösta sitt barn. Ja, i början kan det ju vara lite svårt med alla slangar och så. Men då är de ofta så trötta, så det brukar vara rätt ok. Sen får man lyfta dom under rumpan. Känns lite ovant i början, men sen gör man det automatiskt. Kändes nästan konstigt när vi fick börja lyfta honom som vanligt. Vad gäller smärtorna är det ju jättejobbigt. Men, nu är det så att här i Sverige finns det en policy att barn inte ska ha ont. De har smärtschema att gå efter och medicinerar ordentligt, även i förebyggande. Vi upplevde det aldrig som att Svante hade ont, utan vi upplevde det som om det var vi som trodde att han hade ont och hindrade honom nästan från att röra sig när han ville, eftersom man sätter sig in i hans situation och hur ont det borde göra. Hoppas att du fått lite mer svar! Hör gärna av dig om hur det går! kram Sussie
« Tillbaka till trådstarten

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv