Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Nu rör jag väl upp ett jävla liv...

Skrivet av mfors
Jag har ungar som är uppväxta med Quake. Min dotter spelade Quake runt 1 års ålder. Med en farsa som tävlade i klan och som bäst innan annat viktigt tog över låg 7:a i europaligan. Hon är milt sagt uppväxt både med och i datorer.

Min mellangrabb spelade quake 2/Unreal när han var fyra, och sitter idag på grund av vissa neurologiska fördelar och spöar skiten ur "fjortisar" online. Och så vitt jag kan se det ser han det enbart som ett spel, då empati och övrig medkänsla fungerar "gött".

Idag spelar min snart 6-åriga son spel som quake3 och UT20003 på nätet och har blivit erbjuden att gå med i flera klaner, men eftersom han inte kan läsa, måste antingen jag eller sambon översätta.

Trots hans övriga neurologiska problem eller vad fanken det heter (ärkeexempel på ADHD och autistiska drag), kopplar han aldrig spelet mot verklighet, utan det är ett spel. Ännu. Men vi är sådana föräldrar som inte är rädda för att prova på saker.

Han är utan övervakning totalt utlåst från internet utan övervakning.

Jag ser inte det som ett problem att ungarna spelar våldsamma spel. Därför att från grunden är det en utvecklad "tjuv och polis"-lek.

Efter att jag visat barnhab här effektiviteten med att använda "adrenalinstinna" spel har barnhab här iaf gjort ett lappkast vad det gäller de symptom mina barn har. Brorsan som har "goa duktiga 13 och 15 år gamla barn" höll på att få tuppjuck på att grabben, oberoende av spel, fullständigt mosade han och hans barn. Och mitt barn hela tiden kollar att dom inte blir sura. (Tror det var något nätverksspel dom körde tillsammans)...

I fredags hade jag med mig mellangrabben till en granne, och lirade lite X-Box. Han har aldrig hållit i en Xbox kontroll förut, men fem minuter senare fick jag och min lika arkadgalna granne så mycket pisk att vi började få tråkigt. Även på sådana spel vi anser oss rätt ok på.

Det är bara så att barn och ungdomar tar inte TV-spel som det "naturliga" utan som en "händelse". Det var en JÄKLA debatt i början av 90-talet om detta när en viss riksdagsledamot började ifrågasätta saker.

Min treåriga grabb spelar glatt Harry Potter, även om det går åt skogen, så tycker han det är lika kul för det! Det handlar mer om att ha en förståelse för att människor är olika och har olika psyke. Så även barn. Jag tror knappast jag skulle sätta ett barn som överlevt bosnien/rwanda framför Quake/Unreal....

Bara funderar....


« Tillbaka till trådstarten

Artiklar från Familjeliv