Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Skrivet av anonym av hänsyn till släkten
Blir rörd av ditt inlägg, för jag tror att det är exakt hur min mormor hade kunnat formulera sig om det funnits internet på den tiden då min mamma var liten.
Mormor stannade och anpassade sig. Hon kunde av ekonomiska skäl inte lämna morfar och har med tiden kommit att bli hans känslomässiga fånge. Min mormor är en av de klokaste och varmaste människor jag känner, men hon själv är övertygad om att hon är dum, ful, onyttig, fånig, överkänslig... Men egentligen är det morfar som är beroende av henne, han skulle falla ihop som ett korthus om inte hon fanns där och tog hand om allt.

Så nu säger jag till dig som jag hade velat säga till henne, då:
Gå! Visa dig själv (och dina barn) att du är värd ett eget liv, att du är en människa värd att tas på allvar.
Du behöver inte ställa upp på hans fasoner och du behöver inte ge honom 1000 chanser. Det han håller på med är inte kärleksfullt, kanske vet han inte ens hur man visar/känner kärlek. Men det kan du tyvärr inte hjälpa honom att ta reda på, det är hans strid. Och så länge du finns där och accepterar (genom att stanna) så finns det ingen anledning för honom att ändra på något egentligen.

Du är värd mycket, mycket bättre än en halvdan kompromiss och en man som du bara älskar nån gång ibland. Låt inte dig själv ha det så.

KRAM

« Tillbaka till trådstarten

Artiklar från Familjeliv