Vill inte skrämma dig, men...

Forumarkiv I Forumarkiv II

Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Skrivet av	Mia - mamma till utsatt barn
Vill inte skrämma dig, men...
det du berättar är något du måste ta på allvar, utan att för den skull rusa iväg och tro det värsta. Jag är mamma till ett utsatt barn (snart 4 år - läs min efterlysning). Det började med plötsliga beteendeförändringar... Jag hittade en miljon andra förklaringar till dem - allt utom det värsta. Sen började han vakna på nätterna och skrika AAAAJ! Det hittade jag också en miljon andra förklaringar till. Fast någonstans i mig fanns en tanke som jag inte ville tänka. När han började skrika och protestera vilt vid blöjbyten/bad/dusch kunde jag inte längre tänka bort den tanken. De förklaringar jag hade hittat räckte inte längre till. När han kom hem med skador på kroppen efter umgänge blev jag rädd, rädd för de tankar jag bar på, rädd för verkligheten. Jag konsulterade barnpsykolog och fick rådet att vända mig till socialtjänsten - eftersom psykologen ansåg att det kunde handla om övergrepp. Men på socialtjänsten fick jag ingen hjälp - det fanns inga tecken enligt dem. Jag blev lättad, men visste innerst inne att jag inte borde vara det. Nu, två år senare, VET jag det jag inte ville veta - att min son har blivit utsatt för sexuella övergrepp av sin egen far. Det som började som något som kunde ha andra förklaringar visade sig vara det allra värsta, det man inte vill se eller höra. Men min son är en mycket stark och modig liten kille, eftersom han vågar berätta för mig vad han har varit med om (även om han inte kan sätta "vuxna" ord på det). Det jag vill säga till dig är: Ta din dotters ord på största allvar. Barn pratar inte om sådant som inte finns i deras begreppsvärld. Jag har svårt att tro att din dotter kan veta hur en vuxen mans snopp känns - om hon inte själv har kännt på en. Det faktum att hon pratar om "pappas snopp"... Du måste ta det på allvar - hur djävligt det än är att se det man inte vill se. Eftersom du har vänt dig hit är min gissning att du vet mer än detta som hon har sagt, att du har en oro för att något inte står rätt till. (Men det är som sagt bara min gissning). Försök att så lugnt och försiktigt som möjligt (när ni båda är på bra humör) ta upp det här med din dotter för att höra om hon har något mer att berätta. Var noga med att bara använda de ord hon själv har använt (d.v.s. kom inte med några förslag på vad som kan ha hänt, det blir vilseledande). När min son berättar för mig hjälper jag honom att prata genom att upprepa det han just har sagt i en fråga. Exempelvis: Han säger: "Min pappa gör dumheter". Jag frågar "Vad då för dumheter?". "Han stoppar in handen i stjärten". "Vems stjärt?" (alltså i stället för "Stoppar han in handen i din stjärt?" vilket är en ledande fråga - även om jag förstår att det är hans egen stjärt han menar). Jag använder bara hans ord fast i frågeform. Om jag någon gång behöver gå tillbaka till något han har sagt så upprepar jag ordagrant vad han sa, eller uttrycker mig luddigare (utelämnar pappa t.ex.), dels för att inte lägga in några värderingar eller tolkningar i det, dels för att få bekräftelse för mig själv att jag inte har missuppfattat något. (Ex. "Du sa något om stjärten förut. Vad var det?". Han upprepar då det han sa tidigare och utvecklar det till och med mer ibland). Jag är också noga med att avbryta samtalet så fort han visar minsta tecken på att det blir för jobbigt. Det måste ske i hans takt, på hans villkor. Skriv ner vad hon säger (OM hon säger något mer) så ordagrant som möjligt. Anteckna också i vilken situation hon sa det och på vilket sätt hon sa det (arg, rädd, ledsen, tyst...) om det kom någon reaktion efteråt o.s.v. OM hon säger något mer - kontakta BUP där du bor, eller Vasa BUP (specialistmottagning för utsatta barn - världens bästa stöd, 08-690 56 10) och be om råd. OM hon säger något mer - ta emot det hon säger så lugnt som möjligt (det är urjobbigt men man måste visa att man klarar av att lyssna utan att visa vad man känner). Stärk henne genom att tala om för henne att OM någon har varit dum så var det fel av den personen, att man inte får göra så med barn. (Jag har jobbat jättemycket med min son för att stärka honom, eftersom han har visat upp enorm rädsla både när han berättar och i övrigt). Jag hoppas innerligt att jag har fel och att det din dotter sa handlade om något helt annat, oskyldigt. Hör gärna av dig igen och berätta hur det går. (Även om det visar sig vara ett missförstånd - d.v.s. att hon inte har något mer att berätta). Varma hälsningar Mia
« Tillbaka till trådstarten

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv