Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

så lite så..... långt igen...

Skrivet av Lillemys
Vassego, det är bara kul om man kan vara till hjälp.
Att söka själv hos logoped tror jag funkar, men om man har remiss så går det säkert fortare. Då är det ju någon "kunnig" i ämnet som redan har träffat barnet som kan uttala sig om att hjälp behövs.
Det "kostar" ju inget att skolan hjälper till, de är ju deras jobb. Psykologerna har ju det som uppgift.
Sen finns det ju bra och mindre bra psykologer, men de ska ju kunna yttra sig i kännetecken för dyslexi.

Jag hoppas att det ordnar sig och att de snart ber om hjälp. För ju fortare ju bättre. Visar det sig sen att det inte var något så vet man det, då lossnar det säkert snart. Men om det finns tecken på något, tex dyslexi så har man fått svar och hjälp sätts in omgående. Som förälder ska man lita på sin egen känsla. Man känner barnet bäst. Känner man oro för att det tycks "vara något" då ska man be om hjälp.
Det kan kännas jobbigt. Många tycker det är pinsamt med psykologer mm. Men man får tänka på barnets bästa och dennes framtid. Barn får ganska lätt dåligt självförtroende just vid läsning och skrivning.

Jag kan berätta om en sak som hände inom vår familj och släkt.
Då jag upptäckte sonens problem med läsning/skrivning/matte/ordförståelse/minne var han 6 år.Jag pratade med min man, mina föräldrar, mina svärföräldrar. Bad om råd, ville ventilera, diskutera osv. Jag lånade många böcker i ämnet dyslexi och då fick jag ännu mer svart på vitt att det inte stod rätt till med sonen. han behövde hjälp.
Min man tyckte inte det var något, lossnar snart osv.
Svärföräldrarna tyckte jag oroade mig lite för mycket, han var ju bara 6 år. Tiden gick han började ettan och tvåan. Problemen kvarstod och förvärrades. Han fick stora problem även med självförtroendet.
Diagnos ställs och först DÅ säger min man så här:
ja jag har ju alltid haft svårt i skolan.... det kom som en chock för mig efter 18 års förhållande.
När svärmor får veta gråter hon och säger att hon var ju inget ljushuvud precis och inte min mans bror heller. Hon hade ingen diagnos men visste att så var det säkert. SNacka om en chockad tillvaro under lång tid för mig... Det var så tabu, och pinsamt att de valde att aldrig ha pratat med mig om det........

Nu har jag gjort nästan tvärtom. Jag har gått ut med det "mer öppet" osv att min son har dyslexi, han behöver hjälp, saker och ting tar längre tid för honom. MEN han är inte dum, han är smart men lite långsammare..... Jag har gått med i föräldraförening, gått kurser och läst i princip alla bibblans böcker i ämnet. Man blir starkare tycker jag. Man har mer kött på benen till att ställa frågor, ifrågasätta mm när man träffar logoped, psykologer coh andra inom vården som har med utredningen/diagnsoen att göra.
Jag vågar säga ifrån och jag ställer krav. Allt för att min son ska få det så bra som möjligt i skolan.
Men det är jag. Hur andra gör är ju upp till dem givetvis. Men ge inte upp. Det är bättre att söka hjälp en gång för mycket än inget alls.
Lycka till!
Lillemys

« Tillbaka till trådstarten

Artiklar från Familjeliv