Jag orkar inte längre!!!!

Jag orkar inte längre!!!!
Skrivet av	Anonym idag
Vet inte vart jag ska ta vägen! Min son är 7 år (fyller 8 om några månader) han har svår adhd och nu ikväll är han totalgalen. Det började med att han inte fick äta chips (han åt knappt någon middag) innan läggdags. Jag sa att han fick resterna av maten eller en smörgås. Han bad mig dra åt helvete, kallade mig alla fula ord han kan. Sedan tog han sats och hoppade på mig i soffan, slogs och sparkade och hotade med att slå mig i ansiktet med en knuten näve. Detta har hänt förut och han är väldigt stark så jag måste ta i honom hårt för att få honom ifrån mig. Nu går han bärsärkargång i sitt rum...kom just in och frågade var hans plansch fanns; kan du säga mig, med din tröga lilla skalle var min plansch är. Varpå jag blir arg och säger att; nej, inte med den tonen du använder. Ja, jag kan hålla på med exempel i all oändlighet. Saken är den att emellan dessa extrema situationer har det nu funkat GANSKA bra för honom. Bara det att lillebror 6 år inte bara lider av 6-års KRIS utan även tar igen ALL förlorad uppmärksamhet...och vem har han lärt sig av? Jo, storebror...totalvägrar typ ALLT, kallar mig fula ord, rymmer...jag står inte ut längre ärligt talat! Syskonen bråkar från det dom vaknar till det dom går och lägger sig, vi måste dela upp oss på helgerna! Lillebror berättar på 6-årsverksamheten att hans bror försöker strypa honom...och vi blir kallade till möte och måste bekräfta att ja, så illa ÄR det faktiskt. Det verkar också som den som har avlastningstimmar kommer säga upp sig...och vi kan INTE ha vem som helst till dessa ungar...det enda vi gör min man och jag är att gå på tusentals möten med bup, läkare, psykologer...så har det pågått i snart två år. Inkomst och möjlighet till att ha tid att arbeta...haha, det FINNS inte! Jag orkar inte längre!!!!!!
Svar på tråden: Jag orkar inte längre!!!!

Lilla vän!
Skrivet av Bittan
En tår kommer i mitt öga när jag läser ditt inlägg. Du fullkomligt ropar efter hjälp och jag riktigt känner hur musten har försvunnit från dig. Finns det inte nåt korttidshem i er eller närliggande kommun. Ni behöver ju verkligen akut hjälp. Om den som har era avlastningstimmar försvinner borde det ju finnas nån annan som kan ta över. Här får du en massa styrkekramar.

Och en tår kommer
Skrivet av Anonym idag
i mitt för att du är så snäll! Det finns säkert kortis men det känns SÅ hemskt att lämna bort honom, jag klarar inte det! Och vår avlastningsperson är den mest stabila lugna människa som finns och när inte ens han orkar...då är det illa! Tack för att du orkade läsa och svara.


Mitt i allt måste....
Skrivet av Bittan
man nog försöka vara lite egoistik. Du och din man känner att ni är på bristningsgränsen. Om ni brister och absolut inte orkar mer. Då orkar ni kanske inte alls ta hand om era barn. Och då är det ju bättre med ett korttidshem än ingen hjälp alls eller hur? Fördel med korttidshem är att där är det flera som arbetar under en helg och då är inte belatningen så tung som om man "bara" har en avlastare. Jag minns hur usel jag kände mig första gången min son reste till sin stödfamilj. Han ville förvisso dit, men jag hade såååå dålig samvete. Jag trodde att min son trodde att jag inte ville ha honom men han förstod. Jag tror nog att din pojke också förstår om man förklarar att man vill vara en bra förälder och att det kan vara bra att vara ifrån varann ibland och att inte skuldbelägga barnet att det är deras fel att man inte orkar som förälder. Han vill ju ha en glad mamma och pappa eller hur? Kram på dig igen

Usch vad jag känner igen mig
Skrivet av marib
sedan pojkarna var yngre, man fick överleva dag för dag. För OSS blev separatioen lösningen på problemet. Vi delade helt enkelt på dem. Inte från början men när älsta barnet började hamna i dåligt sällska + att det var ständiga krig. OCh då menar jag inte syskongnabb i vanlig mening utan strider med blodvite och stryptag. Det _blev_ bättre och nu för tiden kan de _nästan_ umgås nåja... vi ska inte överdriva. Be om hjälp! Ring BUP/ och Soc redan i morgon och tala om hur ni har det. Önskar jag kunde göra mera kramar om

Vi har stödfamilj
Skrivet av PiaFia
Hej. Först måste jag säga att jag känner starkt med dig. Så jobbigt ni har det! Stor kram till dig. Känner igen det du beskriver om hur det blir stryptag och att lillebror tar efter allt tok som storebror gör. Vi har fått stödfamiljer till båda. Vi vill inte ha dom i samma för då är vi rädd att familjen ska tröttna. De behöver också vila från varandra på helgerna. Vi har gjort det till en positiv och naturlig sak att ha stödfamilj så nån risk att dom skulle känna sig bortvalda av oss finns inte. De är så glada åt sina extrafamiljer.


Time out
Skrivet av mie
Du måste få vila... jag håller med om att om du får samla krafter en stund så orkar du vara en desto bättre mamma sen... Jag är skild med sonens far och jag är så glad att vi har halva "bördan" var. Jag känner att jag orkar vara en förstående och någorlunda samlad mamma eftersom jag vet att om en vecka, eller 4 dagar, eller vad det nu är, så tar Pappan "över". Och vår familj får vila. Det funkar jättebra. Hoppas du kan hitta en lösning, där sonen trivs och ni får vila. Kramar från mig

Här fick du många bra råd och jag
Skrivet av tanten
har gett dig ett erbjudande på en annan hemsida. Hör av dig bara!

Det låter alltför bekant.
Skrivet av AnneliN
Det gör så fruktansvärt ont när ens älskade unge vänder sig så emot en. Bekanta till oss tog våran son till sig en helg. Och det var så skönt. Jag hade hemskt dåligt samvete för att jag njöt av lugnet, men känner samtidigt att vi behövde det resten av familjen. Vi har kontakt med Soc som söker en kontakt person till honom som han kan tänkas fungera med. Det är svårt att ta emot hjälpen, för det känns nånstans att vi borde klara av våra egna barn själv. Så jag förstår hur du tänker. Men kan ni inte prova? Låter som ni skulle behöva en time out för att orka vidare. Ni ska orka i många år till.


Egentligen inte så mycket att tillägga...
Skrivet av Trebarnsmor
...du har fått många bra svar redan. Jag vill inte skrämma dig med mina ord, utan egentligen bara ge dig en anledning till att inte själv försöka "orka stå ut"... Om du står ut nu...och nästa år...och nästa...vad kommer att hända... Jo pojkarna växer...och det går så fort...och så tar er kraft slut precis när de står på gränsen in i vuxenlivet...om en sådar 5-6 år och VERKLIGEN behöver er...och då kan det vara stört omöjligt att få dem att åka till en stödfamilj,,,,INGET FEL PÅ MIG-det är ju DU som är knäpp och ligger och gråter varje dag...kanske svaret blir... Nej sök hjälp nu...och sära på pojkarna...framförallt för lillebrors skull...så att ni är hela och fungerar även om tio år! Det blir så lätt ett negativt mönster man hamnar i för att man vill fixa allt själv... Kramar i massor!!! Går pojkarna på olika fritids?

TACK ALLA!
Skrivet av Anonym idag
För era snälla och kloka svar!! Ja, de går i olika skolor.

Jag orkar inte längre!!!!

Lilla vän!

Och en tår kommer

Mitt i allt måste....

Usch vad jag känner igen mig

Vi har stödfamilj

Time out

Här fick du många bra råd och jag

Det låter alltför bekant.

Egentligen inte så mycket att tillägga...

TACK ALLA!

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information