Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Nja...

Skrivet av Totte
jag hade en "exsistentiell" kris då jag fyllde 31, i eftertankens sjukliga blekhet förstår jag att det hade med min Aspergers.

Då jag var 30 hade jag aldrig haft ett förhållande av längrevarande karaktär och då jag fyllde 31 kände jag att "nu jävla är det kört". Det var ingen kul tanka att leva ensam resten av livet.

Nu då jag är 43 har jag 2 underbara barn, är inne på fru nr. 2 och har upptäckt att jag faktisk har en autistisk störning (via min pojkes diagnos) och att det är den som har ställt till det väldigt mycket under mitt liv.

Så tiden läker många sår eller rättare: ger distans och insikt vilket kan få problem som känns stora till att i det rätta ljus bli småskit som inte är lönt att få magsår över.

Jag kan skriva sida upp o sida ner men det är essensen:
Man utvecklas, får distans och bättre överblick och sedan hitta man högre värden att fästa sig vid.
« Tillbaka till trådstart

Artiklar från Familjeliv