Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Vänner...

Skrivet av -Jools-
Vänner och arbetskamrater har fått fungera som ventiler då jag känt behovet av att få ur mig sånt som känts jobbigt och problematiskt.
Har du tänkt på hur mycket du har fått höra av dina vänner och hur lite av deras problem det är som ligger kvar i dina tankar? Det är väl så det fungerar, och det är så det ska vara.
Du kan ju hantera deras problem och de kan hantera dina. De kan komma med förslag, synpunkter och nya vinklingar på hur du löser dessa eller hur du vänder tänket. De är till för att ge dig positiv feedback, de gillar dig ändå trots att du har en tuff period och "klagar". Sluta upp att se dina problem som en belastning för omgivningen....använd dig av de redskap (vännerna) du har och "utnyttja" dessa. Du komer att bränna ut dig själv om du fortsätter att bära allt inom dig. Är inte det onödigt tycker du?


Och du, lägg inte skulden på dig själv. Dyslexi är verkligen inte något som bara dyker upp p g a att man är ett skilsmässobarn....
Med en diagnos som dyslexi så följer väl också helt naturligt andra "brister" som exempelvis koncentrationsvårigheter och eftersläpande inlärning.
Det som du idag uppfattar som ett problem som är grundat på ett misslyckat äktenskap och tillhörande skilsmässa är totalt felaktigt, hör du inte hur du resonerar och skuldbelägger er alla?


Se den utredning som följer som ett steg i rätt riktning istället och var glad åt att det upptäckts i tid.
Och var även glad över att din son har åtminstone 1 lyhörd och ansvarsfull förälder...
Kanske finns det i din kommun speciell verksamhet för dyslektiker?

Försök att hitta en aktivitet som sonen gillar och är bra på, uppmuntra det som igger till hans fördel. Kanske är han praktiskt lagd? Gillar han att snickra? Laga mat? Cykla? Simma? Bygga kojor? Rita? Sjunga? Det borde finnas mängder med roliga alternativ som underlättar er framtid och er vardag.

Skaffa dig även en kontinuerlig kuratorkontakt där du får ur dig det värsta eller svåraste.
Du behöver jobba upp ditt självförtroende och få höra att du duger. Att det du beslutar är bra, att du är duktig och att du kan.
Du behöver stöd.
Kanske är du i o m ditt ganska begränsade sociala kontaktnät också berättigad till någon slags avlastning?
Ta upp det med kuratorn.....som du ringer på måndag.

Stort lycka till och en lika stor kram!
« Tillbaka till trådstart

Artiklar från Familjeliv