Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Snälla, om ni har tid att läsa

Skrivet av Nausea
Jag har själv fastnat i olika resonemang men återkommer hela tiden till nollpunkten...

Jag har två tätisar: 1,5 år och 4 månader (killar) och det har visat sig att jag är gravid igen - oplanerat trots kondom och dagen-efter-piller... Nu är det ett faktum och mannen och jag var till en början helt överens om att INTE behålla. Nu har jag börjat tveka och börjat känna mig gravid och till och med börjat prata med magen (tror jag kan vara i vecka 8). Ska träffa en läkare nästa vecka för att bestämma exakt hur långt gången jag är. ALLA i min omgivning är negativa till denna graviditet och säger/tycker att jag inte har något alternativ och det HAR varit kämpigt med två tätisar och jag har gått på knäna många gånger men jag tror inte att abort är ett alternativ faktiskt... Min man tycker fortfarande att vi ska göra abort. Helst pratar han inte om detta överhuvudtaget - det är det ingen som gör, utan alla tiger och hoppas att jag ska ta mitt "förnuft till fånga".

Till en början tänkte jag att det skulle vara bäst för alla (levande) att inte behålla barnet - eftersom två små tar mycket tid och en till skulle göra syskonen och oss (föräldrarna olyckliga). Ja, en vän hävdar t o m att det är taskigt att skaffa barn så tätt... Helt enkelt schysstast mot alla inblandade.

Men det känns inte schysstast mot mig själv längre. Men det svåraste är att jag inte får stöd av någon. Mina föräldrar är t ex pensionärer och skulle kunna ställa upp lite mer (inget jag egentligen kan kräva - jag vet) som deras föräldrar (min mormor och morfar) gjorde när jag var liten. Eller bara lite uppmuntran och stöd. Det känns tungt om det ska kännas som jag är helt själv, typ skyll dig själv, under hela graviditeten...

Ni som har tre tätisar... Inte är det väl omöjligt att klara av detta? Kan man få kuratorstöd under graviditeten om omgivningen är negativ (försöker påverka till abort)?

Jag är egentligen inte villrådig. Har ju bestämt mig någonstans men vill bara ha lite kommentarer om detta.

Tack för att ni orkade läsa.
Svar
Har ju inte
tre tätisar, men skulle gärna haft så vad jag tycker du ska göra är ju att behålla den nya bebben, men du måste ju ta beslutet själv. Tror att din make kommer att tycka om barnet när det väl kommer, han blev väl chockad han oxå att det bli ett till tätisbarn, kanske tänker han mer pratktiskt, så som män gärna gör, som hur ska vi ha råd? Räcker bilen eller måste vi köpa en ny? Kan vi bo kvar osv...och så får han lite panik. Tycker du redan nu ska ta kontakt med mödravård, och framför allt bvc, de borde kunna förmedla kontakter. Jag håller på dig vad du än kommer fram till är bäst för er! *kram*
Skrivet av    -Selma-
Den där omgivningen.
Har alltid något att säga och klaga på tyvärr. Du/ni ska gå på maggrops känslan. Varför skulle ett litet underbar liv göra syskon och föräldrar olycklliga. Ett barn är ju det finaste man kan få. Barn tar mycket tid, men släpper man bara alla måsten och struntar i omgivningens \"goda råd\" och bara fokuserar på sin lilla familj, är det väl bara det mest underbara man kan hålla på med. Visst är där motgångar men dem finns till för att ta sig över. :-) Eller hur? Den där vännen är inte vidare schysst som hävdar att ett litet oskyldigt barn som ännu inte satts till världen, men lever och växer till sig, är oschysst mot andra. Om varken kondom och dagen efter piller fungerade, tror jag det är liksom menat att ni ska ha detta barnet. Jag har inte tre tätisar men två och skulle det bli som i ditt fall, hade jag aldrig ens övervägt abort! Då hade den lilla eller lille varit sååå välkommen till oss. Det enklaste för att få din omgivning att förstå är att förklara för dem att dem faktiskt sårar dig, när dem säger och gör som dem gör. Och att du faktiskt förväntar dig lite mer respekt och uppmuntran. Det som hänt har hänt. Hoppas du blir lite klokare och vad ni än bestämmer er för är det RÄTT beslut för ER. KRAAAAM
Skrivet av    Lisa m. Vilgot & Olivia
Lyssna inte på omgivningen
Man har både tid och ork med 3 tätisar, säger jag som bara har 2... Men jag har ju varit med i ganska många år nu och lånat en bunt syskonpar som även varit tätisar. Jag har också lyssnat på vänner som har 3 täta barn, och summan är att man hinner och orkar med. Det vanliga är att \"den tredje hängde med på köpet\", alltså inte någon större skillnad. Jag hade orkat med fler än 2, min man likaså. Jag har tom haft 4 barn i knä samtidigt, haft 4 barn i samma barnvagn, bytt blöjor på 4 st samtidigt (nästan... vit lögn), jagat ännu fler barn som smiter från sandlådan. Allt går, man får bara tänka om lite. Och, det är INTE taskigt mot syskonen, snarare tvärtom skulle jag vilja säga. Mina tjejer säger att de aldrig hade velat vara utan sin syster. De saknar också fler syskon... Men som sagt, jag har ju lånat ibland och då är det som rena filbunken här. Men du får snart fler svar från de med fler tätisar. Kram och lycka till! Du fixar det! Småbarn har man bara en pyttekort stund i sitt liv, sedan kommer belöningen med lite större barn och villkoren blir annorlunda! :D
Skrivet av    Lena_O
Håller bara med resten!
Lyssna INTE på omgivningen! Behåller du barnet kommer de tycka något om det, och gör du abort kommer de tycka något om det också! Kom ihåg att det är NI som ska leva med ert beslut inte omgivningen! Jag har tre tätisar (inte lika täta som dina)och dethar varit betydligt mycket enklare att få tredje än det andra barnet. Man är ju redan mitt uppe i allt! Lyssna på din maggropskänsla, så kommer du fatta rätt beslut! Kram och lycka till!
Skrivet av    Ango m. Paulina -00, Simone -02 & Victor -04
snart
har jag tre tätisar. Tre barn på lite mindre än tre år blir det. När jag först blev gravid kändes det ganska jobbigt och omgivningen tyckte att vi var ganska knäppa ärligt talat. De vet dock att abort aldrig hade varit ett alternativ för oss... Jag tror att man orkar om man vill orka. Fördelen för mig och min familj är dock att vi är helt eniga i vårt beslut. Vi stöttar varandra och jag kan räkna med att min man ställer upp. Annars är det nog klart svårare att orka... Svamlar lite gör jag... Jag vill dock säga att jag tror att ni orkar. Jag tycker heller inte att det är synd om syskonen, de får sitt i alla fall. Och om du gör abort utan att vara helt säker tror jag att du kommer att ångra dig resten av livet... Det är inte bara ett foster, det är ett barn... Lycka till med ditt beslut och försök få mannen att tala om det.
Skrivet av    Madde + J 02 + J 04 + bf 050926
Lyssna inte
på vad andra säger och tycker i din omgivning det är ju du som ska leva med beslutet sen. Vi har en son på 3 1/2 år drygt och tvillingar som är 5 mån.Det är jobbigt men det går,nu är ju din älsta yngre men vi fick 2 bäbisar på en gång och många undrade hur det skulle gå,men det måste ju gå. På nåt vis så går allt och småbarnstiden är ju så kort. Hoppas att du kommer fram till rätt beslut men låt inte omgivningen bestämma.Om du vill behålla barnet så tror jag att du fixar det på ett eller annat vis. lycka till och hoppas att du kommer fram till ett beslut som känns rätt för dig.
Skrivet av    Maria m 3 barn
Jag var ju i din situation...
för lite drygt ett år sen! Mina är inte riktigt lika täta... men ca 1½ år mellan dom är det iaf. Kände mig helt slut efter ett drygt halvår med två små och längtade verkligen till efter sommaren när min minsta skulle börja på dagis och jag skulle få komma ut och träffa folk igen. Åsså får man ett positivt gravtest. Det kändes inte alls kul till en början. Sambon ville nog aldrig att jag skulle behålla. Han sa inte så mkt. men underförstått så ville han tveklöst att jag skulle göra abort. Till en början så var jag med på dom noterna och gick till abortkliniken. Avbokade tre aborttider och grät massvis fram till v12, innan jag tillslut bestämde mig. Det var hemska veckor vill jag lova. Helst ville jag bara gräva ner mig och inte komma upp igen förrän nåt år senare... och bara behöva anpassa mig till det liv som då var, hur det än hade varit. Trodde att jag skulle få ett helvete under graviditeten eftersom att jag egentligen inte alls hade någon lust att vara gravid men känslorna av lycka och förväntan kom smygandes strax efter mitt beslut. Så i slutändan så var jag nästan mest lycklig och förväntansfull av alla tre gångerna. Och även om min kropp var sliten och trött, så gick det fintfint. Jag var ju förberedd på det hela denna gången och överanstängde mig aldrig. Så allt gick faktiskt finfint! Och nu så har jag ju haft tre små godisar i sex månader och det har bara gått toppenbra. Jämfört med ställa om från en till två... så har det här vart en barnlek! Vi var ju vana vid mer än ett barn, båda barnen var ju vana vid att ha ett syskon och behöva dela med sig. Dom kunde ju roa varanda medan jag satt låst med bebisen vid bröstet och allt har verkligen flytit på! Trodde att det skulle bli urjobbigt med tre små men det är absolut inte jobbigare än med två, än iaf! Men det kommer väl förstås! Jag är såå lycklig att jag valde att lyssna till min inre röst istället för att gå på andras viljor och på det rent praktiskt bästa (vi bor ju tex två vuxna, tre barn och ett varannanhelgbarn åsså kissen i en trerummare). Nu kanske det inte blir lika rosenskrimmande för alla... men för oss har det funkat toppenbra. Å sambon, han knystade aldrig om varken det ena eller andra när jag bertättade om att jag kände att jag inte kunde göra en abort. Jag fattade mitt beslut och sen kände jag att det var upp till honom att fatta sitt. Jag hade nog tom. kunnat offra våran relation för den saken. Nu hade jag ju tur och han kände nog som jag... att nu var det såhär och då fick vi göra det bästa av det hela! Lycka till! Hoppas att allt går bra för dig!
Skrivet av    Linn m N-0110, R-0304 & J-0501
Tack alla snälla
för bra svar. Jag har nog bestämt mig någonstans för att abort inte är ett alternativ men, som sagt, när-omgivningens stöd hade varit önskvärt. Jag tycker ju ibland att det är jättejobbigt med två små och att det är så tufft att jag inte pallar mer - men så kommer de där små \"belöningarna\" när allt går som på räls och ungarna är underbara. Har velat ha en till liten, kanske inte såhär tätt men kan faktiskt inte stå ut med att ta bort detta för att sedan försöka igen om kanske 1-2 år. Jag funderar fortfarande mycket men relationen till magen är redan utvecklad och jag känner att det är något där. Var ju bara drygt 4 månader sedan jag var gravid senast. Tack för alla svar. Återkommer kanske med fler funderingar och tillkännager mig när/om glatt beslut fattas. *KRAM*
Skrivet av    Nausea