Måste man vara *urmoder* när man har barn (tätt)?

Måste man vara urmoder när man har barn (tätt)?
Skrivet av	A-C
Finns det någon som har barn tätt och som inte känner sig som en urmoder? ler Jag väntar vårt andra barn och börjar känna mig rädd, för jag är verkligen inte någon mammatyp _egentligen_. Jag vill ha barn och jag älskar mitt barn men jag kan samtidigt tycka att det är ruskigt trist att bara vara hemma med barn ibland, att det tär med dålig sömn, att en stoor del av tiden går åt till tråkiga vardagsbestyr- hålla ordning, plocka leksaker, laga mat, diska... Jag får ofta uppfattningen att flerbarnsmammor verkligen älskar att vara mammor, att det är meningen med livet, att det t.o.m är värt en skiljsmässa för man har ju barnen kvar, och att man älskar varenda minut även om det är jobbigt. Man biter ihop och man klarar allt ändå. Inser att det kommer att bli mycket vardagsjobb och lite sömn med två tätisar hemma och visst överspeglas alla besvär av den lycka det är att ha två små, men ändå- jag känner mig rädd. Jag som inte ens trodde jag ville ha barn alls ska plötsligt ha två stycken?? Jag är livrädd att det ska påverka mig så att mitt förhållande med pappan blir lidande, att vi inte ska orka, att jag blir en trött, urlakad mamma åt min dotter, att vi inte kommer ha varken tid eller råd att göra några roliga saker... Kan man ångra sig i v.38?? ;-)
Svar på tråden: Måste man vara urmoder när man har barn (tätt)?

*räcker upp en hand*
Jag är verkligen inte en urmoder fniss Jag gillar inte att vara hemma utan vill jobba. Jag tycker vardagsbestyr är tråkigt och själsdödande och för mig handlar det mycket om att \"överleva\" som du beskriver det. Jag har ändå inte så tätt, men på tok för tätt för min egen smak. Vi tänkte ha 4 år mellan men så blev det inte. Nu är det dock som det är och det är bara att \"bita ihop\". Jag och sambon har haft det mycket tufft det senaste året och nu äntligen börjar det kännas en aning bättre igen, men det har verkligen inte varit kul. Förhoppningsvis går det bättre för er. Vissa familjer klara ju tättisar både en och flera så lätt som ingenting, jag hör dock inte till den skaran. :) Försök ta hand om varandra så gott det går och ge varandra egentid och vårda relationen så fort tillfälle ges så ska du se att det ordnar sig för er med. :) Det finns många kloka mammor här inne som vet hur man överlever som tättisfamilj så du får väl ställa frågor här inne. Själv är jag överlycklig över att börja se ljuset i slutet på tunneln. S
Skrivet av Gabbi med Alva och Jacob
Nej, inte jag...
... vår tvåa var inte alls planerad och jag mådde rent ut sagt skitdåligt av att få min planerade jobbstart uppskjuten med 1½ år. Jag blir absolut en mycket bättre mamma nu när jag jobbar igen och får vara någon annan än bara \'mamma Tinalill\'. Vi har också tagit chansen att ha barnvakt när tillfälle funnits. Både för att göra saker på egen hand men också maken och jag tillsammans. För min det blev det dock mycket mindre jobbigt med tätisar än vad jag föreställt mig... mina tjejer sov båda hela nätter tidigt (vid 2 resp.2½ månad) och det gör förstås massor. Lycka till med livet som tätismamma! kram
Skrivet av Tinalill m. B 0207 & V 0310

Nix!
Lite sent att ångra sig i v.38 L. Och du behöver inte alls känna dig som nån urmoder. Det gör i allafall inte jag fast jag har 8 barn och bara 11 mån och 3 veckor mellan minstingarna. Jag är helt enkelt dödstrött och känner mig inte alls som nån praktmamma. Jag älskar alla mina barn ändå. Har insett att man inte alls måste ge 100% av sin tid åt barnen för att duga, tvärtom mår man bättre om man är \"egoistisk\" nog att se till att få egen tid. Tätisar kräver enormt teamwork av föräldrarna annars blir förhållandet helt klart lidande. Se till att ni inte glömmer bort varann oxå mitt i all småbarnsskötsel. Ta hjälp av alla ni känner så ni får pusta ut ibland. Det är slitigt men helt underbart med tätisar, du kommer inte att ångra dig.
Skrivet av Monika m. Theo & Hannes +6 till
Förstår dig fullständigt
Är själv i v 36 och har känt hela veckan att jag inte kommer att klara detta. Är inte heller en \"urmoder\", gillar verkligen att ha tid för mig själv eller att vara på tu man hand med sambon, och är så less på allt vad hushållsarbete heter. Bara att borsta tänderna och plocka undan efter frukost känns övermäktigt emellanåt.
Skrivet av Klaudia m 2 små (snart 3)
Hoppsan, var ju inte klar... forts.
Men jag älskar mina barn jättemycket och är så glad att jag efter många års singelskap träffade en underbar man som jag kände att jag ville skaffa barn med. Sedan brukar jag tänka att den här perioden då barnen är små och sover dåligt/kräver mycket ändå är relativt kort. Innan man vet ordet av går de i skolan och man undrar vart åren tog vägen. :-)
Skrivet av Klaudia m 2 små (snart 3)

Nja, ordet urmoder
som benämning på mig skulle få de som känner mig att ligga i skrattkramper. Men visst älskar jag ungarna och visst har livet blivit förändrat. Vi har först nu kunnat få hjälp med ungarna ibland och visst har det i perioder varit både fattigt,utchasat och totalt oromantiskt. Men vi hoppas väl ännu på mer tid för oss själva igen... Det gäller väl att försöka planera och att ha någon som kan avlasta/barnvakta ibland.
Skrivet av -Dellen-
Tack för svar!!
Skönt att höra att man inte är ensam om att känna så här!
Skrivet av A-C
Känner igen din rädsla...
Här sitter jag med två oplanerade barn (jag och sambon har bara känt varandra i 2½ år) som jag älskar ihjäl! Visserligen har jag nog alltid haft en (omedveten) längtan efter att bli mor, men samtidigt var jag inte redo så snabbt och så tätt som det blev. Oroade mig för det mesta, särskilt mot slutet av graviditeten. Märkligt nog har det gått över förväntan... Vissa dagar kör det ihop sig fullständigt och man känner sig som jordens sämsta mamma, men för det mesta bara växer glädjen och lyckan. Jag har vuxit med rollen på något sätt. Och när jag får lite panik över att det tar sådan tid innan jag kommer ut i arbetslivet och innan jag och sambon kan åka på kärlekssemester och allt det där så tänker jag så här: troligen kommer jag att arbeta större delen av mitt vuxna liv och sambon finns ju kvar (förhoppningsvis!). Att leva nära sina små, underbara (för det mesta) ungar är en sådan glädje att det tar udden av all oro och jag känner mer och mer att mina barn förtjänar att ha en närvarande, engagerad mor. Faktiskt så känner jag mig mindre besvärad nu som tvåbarnsmor än jag gjorde när jag bara hade ettan. Och mer och mer börjar jag glädja mig över saker som gör mina barn glad. Sambon och jag gör det här nu liksom, det är vårt \"projekt\" och det ger jättemycket tillbaka. Tids nog tror jag vi kommer sakna den här tiden, när vi sitter där på vår söderhavsö med två barn kvar hemma som blev stora över en natt. Sedan måste man så klart få klaga och gråta också, och pratar man om det och drömmer och planerar för den där kärlekssemestern så undivker man katastrofen. Försök att inte tänka framåt alltför mycket, lev i nuet med dina barn och din man. Försök att inte stressas av folk och samhället runtomkring. Det är mitt tips!
Skrivet av Eleonor m Cesar 040107 & Bianca 050504

Ha ha!
Tror det är en myt. Jag har aldrig gillat att gå hemma och hänga. Började studera direkt med ettan, var hemma fem månader med tvåan. Älskar ändå mina ungar och familjelivet. Men att gå hemma är inte min grej. :) Jag och min make ger varandra mycket egen tid. Vi har turen att ha mina föräldrar och lillasyster i närheten. De ställer upp massor så vi kan ha egen tid tillsammans också. Tror att det betyder massor för vår relation. Men visst första året med en två-åring och en nyfödd, hjälp vad tufft det var ett tag. Man glömmer dock snabbt och nu med en ettåring och en treåring leker livet och vi har det verkligen toppen tillsammans. Lycka till! Allt ordnar sig.
Skrivet av Sol
du jag.
har tre barn ganska tätt.. emma är född 020302 nathan 030910 och lilla chloe är född 050723.. och så har jag och sambon ett företag ihop.. har redan jobbat 4 pass.. så jag tror inte det.. min släkt bor i sthlm och jag i karlstad.. min sambos släkt bor i england.. och jag är absolut ingen bull mamma.. mer i så fall min sambo
Skrivet av Moniquex med trion

Måste man vara urmoder när man har barn (tätt)?

räcker upp en hand

Nej, inte jag...

Nix!

Förstår dig fullständigt

Hoppsan, var ju inte klar... forts.

Nja, ordet urmoder

Tack för svar!!

Känner igen din rädsla...

Ha ha!

du jag.

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information