Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Det är lika jobbigt att vara den som alltid gör

Skrivet av Lat-javisst,som 17
minst!!!

Jag är kvinna och jobbar som sjuksköterska och min man är brandman och extraknäcker i byggbranchen.
Jag jobbar deltid och han heltid.....så enligt de flesta gällande normer skulle väl jag ta hand om merparten i hushållet,så är det inte och det leder till tjat tjafs gräl bråk etc...i år ut och år in....

Jaha,frågar ni då kanske men det är väl bara att hugga i...men jag tycker inte det! Jag är inte det minsta intresserad av hushållsarbete,jag ser inte om det ligger grejer framme,jag kan ha lakanen i några veckor,soppåsen på trappen,ölburkarna i soppåsen,damm i hörnen, disk några dagar smutskläder högar på golvet travar på stolarna av tidningar osv Det är helt ok,däremot kan jag inte tänka mig att leva utan att få sitta timmar på nätet när jag har lust,läsa flera böcker i veckan,ladda ned musik och njuta hela kvällar i mörkret med hörlurar.Mmmmmm
Jag har för länge sedan konstaterat om jag håller på ett par timmar om dagen med hushållet så hinner jag inte det.Och med det är diskussionen slut för min del.
Dessutom så kommer jag inte jag igång...det är så konstigt,om jag lovar att tex dammsuga så går timme efter timme,jag orkar bara inte det känns som om jag är jättesjuk och knappt kan röra mig....
Jag tror inte jag kan ändra mig även om jag skulle vilja,det här är ju jag.
Min man har försökt ändra sig han med.Första att göra mindre slappna av lite mer och göra vettiga saker men då blev han nervös och fick ångest för det var så fel för honom.Sen att sluta tjata på mig eftersom när vi pratar vuxet om detta är överens om att det ju inte hjälper vi blir bara osams så då får han ta hela lasset arg och ledsen.Det går inte heller.....
Detta är jobbigt att vi är så olika och ändå vill vi leva ihop,har vi förstått annars hade jag nog flyttat som han tjatar på mig.....
Svar
Mmm, jag har läst...
...någonstans att det finns en tydlig koppling mellan förmågan att motivera sig själv till att göra saker man anser borde göras, men som man inte har lust med, och hur lycklig man känner sig.

Och i så fall borde det ju rimligen vara mest synd om de som inte lyckas få något gjort hemma som alltså då dels är mindre lyckliga i sig själva och dels ofta skuldbeläggs (av partnern, omvärlden och sig själva) för att de inte får något gjort!

Iofs är det ju stor skillnad på om man vill ha det rent och fint hemma men inte lyckas motivera sig till att städa eller om man struntar i om det är jätterörigt (eller tryggt litar på att partnern städar).

Hemma hos oss är det helt klart jag som gör mest men min man verkar ändå uppleva hushållsarbetet som mycket psykiskt påfrestande. Han oroar sig över det och har skuldkänslor och jag gör det praktiska arbetet - det kanske ändå är en ganska rättvis arbetsfördelning? *s*
Skrivet av  Superwoman
Det där känns igen
Jag kan bli oerhört frustrerad över att vara den som är "latmasken" hemma! Fast jag måste säga att jag lärt mig med åren, jag var värre förut och numera är jag till och med den som gör mest ibland (fast under högljutt klagande *S*). Maken har fått lära sig att göra mindre och jag har fått lära mig att göra med och det är sällan vi blir osams om detta numera!

När jag har svårt att "se" vad som behöver göras så gör jag upp en "plan" liksom över vad som ska göras. T.ex. om jag ska städa i köket: 1. diska 2. städa på köksbänken 3. göra rent fläkten 4. torka av kylskåpet 5. dammsuga 6. skura. Utan denna struktur blir det kaos och inte ett dugg gjort!
Skrivet av  Fru Marmelad
Lite samma...
Jag gör också mindre än min man, han är så himla redig, börjar plocka och torka och fixa varje kväll efter middagen. Jag vill läsa lite bok och göra annat... Om han är bortrest funkar det faktiskt bättre, då VET jag att det blir svinstia om jag gör för lite, men när han kommer hem så vet jag ju att han fixar skivan. Känns inget vidare. Men vi har inget jätteproblem, jag lagar all maten så han gör lite mer än jag, men absolut inte allt hemma. Och det händer att jag får jätteryck och kan städa och fixa och dona en hel dag. Vi har lite accepterat att jag är latare, jag skärper mig dock och "mot min natur" så har jag börjat plocka upp efter mig. Jag tycker inte man kan bara konstatera att "såhär är jag", om din man lider av stökigheten! Du måste också kompromissa och se till att göra lite hemma.

Ett tråkigt men bra tips kan vara att dela upp ansvarsområden; då blir det tydligare och svårare att det blir att din man gör allt...
Skrivet av  Lena
Samma här...
... jag är en latare natur och vill gärna ha mina andningshål i fred och ta saker i min egen takt. Vilket kan innebära låååångsamt och ibland inte alls;-) Tänker ibland att det kanske inte är helt normalt att tanken på att städa badrummet kan sänka mig i två dagar... när jag på ett plan VET att det tar max en halvtimme att göra det riktigt ordentligt när jag väl sätter igång. Och det gäller tyvärr det mesta av "måste"-karaktär för mig.
Skrivet av  Betula
Du arbetar deltid...
... säger du. Det betyder att du rimligen har många timmar över per dag. Att då schemalägga t ex en timma av dessa för hushållsgöromål är väl inte helt orimligt.

Ni verkar ju inte ha samma standard för vad som är en vettig nivå på städningen. Men varför inte mötas på halva vägen, du höjer ribban, och han får sänka sig.

Eller varför inte låta dig arbeta heltid och maken deltid, så hinner han hushållsgöromålen på den tid du arbetar och så har ni båda fri tid sedan.

Att inte orka kan bero på många anledningar. Depression är en. Vetskapen om att det blir gjort bara man väntar lite till är en annan. Fundera ut vad det kan vara i ditt fall och är det depression bör du söka läkare, är det vetskapen att det blir gjort ändå bör du fundera på ifall det är ok att inte respektera sin partner mer.

Den enda vettiga fördelning jag kan se är att båda i slutet av dagen har ungefär mycket fri/egen tid. Och det inkluderar ansvarsbiten också.
Och har man svårt att "se" kan man få ta de tydligare bitarna, som att ha ett schema för hur ofta lakan ska bytas, tvätta när korgen är full etc. Så kan maken ta den del som är lite "luddigare".
Sök bakåt här på snacket, det har funnits en del listor på vad som görs i ett hem, och det kan man använda som grund för en diskussion över fördelningen.

För eftersom du arbetar som sjuksköterska så hoppas och tror jag att du faktiskt kan "se" vad som behöver göras i ditt arbete (annars vill jag inte träffa på dig) så förmågan bör finnas där.

Men hade jag varit gift med dig och du hade sagt att du inte har lust för att du vill sitta vid datorn alla timmar du inte jobbar - då hade jag skilt mig efter att vi hade uteslutit ifall det är en depression i grunden.
Skrivet av  ES
Håller helhjärtat med! *imt*
v
Skrivet av  Missy
Tillägg...
Du säger att det är lika jobbigt att vara den lata som den som jobbar. Men som jag ser det finns det två lägen;
1. Man bryr sig inte ett vitten om hur det ser ut och kunde lika gärna leva i ett pörte. Och då är det väl knappast jobbigt att vara lat..?
2. Man vill ha det städat runt sig men överlåter det hela till sin respektive eftersom man inte orkar. Visst, lite jobbigt - men lika jobbigt som den som får göra hela jobbet kan jag knappast tycka att det är. Snarare rätt bekvämt. Visst, lite tjat och lite dåligt samvete får man väl dras med - men när vinsten är att slippa undan allt jobb så tycker jag inte så speciellt synd om den som gör det valet.
Skrivet av  ES
JAg får ingen ro förrrän allt är klart
Vi har ingen jämlik arbetsfördelning hemma hos oss. Jag gör det allra mesta. Jag städar o fejar o plockar o plockar o plockar o tvättar o lagar mat o fixar med ungarna osv osv. JAg får ingen ro i kroppen innan allt är klart. Detta innebär att jag inte klarar av att unna mig roliga saker som exv att läsa böcker, sitta vid datorn, handarbeta osv förrän kvällen kommer men när jag väl satt mig i soffan o pustat ut så är jag så trött att det inte tar mer än ca en halvtimme o sen har jag somnat. O när jag sover blir det ju inga roliga saker gjorda.
För mig är detta ett stort problem, och jag önskar att jag vore litegrann som du (och min man) som klarar av att göra kul saker trots att det ser ut som fan hemma. Jag vet bara inte hur jag ska lära mig detta.
Har försökt, men jag tycker inte att tillvaron fungerar då. För om jag skjuter upp allt tråkigt som måste göras så blir det ju så himla mycket att göra sedan. Om jag inte lagar mat innan ungarna kommer från skolan blir det så himla tråkigt o grinigt när de kommit hem, eftersom de är hungriga. Om jag inte tömmer diskmaskinen nu, så belamras ju diskbänken med massa disk o det sammantagna arbetet blir ju större om jag väntar, eftersom det ju är mindre arbetskrävande att tömma diskmasinen för att få den tom så jag kan sätta in den smutsiga disken direkt från bordet. För ¨smutsig disk må¨ste bort från bordet för att vi ska kunna sitta vid bordet. Det går ju åt mer arbete om disken ska mellanlanda på diskbänken än om den kan sättas in i diskmaskinen direkt.
Detta blev svamligt, men jag hoppas du fattar vad jag menar.
JAg tycker dock att det bästa vore om man delade jobbet hemma lika. Fast det är ju en helt annan diskussion.
Skrivet av  Fyra barn och en man
Det är väl just det det handlar om?
Att man bör dela på arbetet så att var och en får ungefär lika mycket fritid kvar, utan att känna dåligt samvete över att man "tar" tiden från någon annan eller något annat?
Skrivet av  Betula