Mammor som chefer

Mammor som chefer
Skrivet av	Kristina
På mitt företag (ett av Sveriges största) ska vi snart få en ny vd, en kvinna. Det är intressant. Hon är också en intressant och mycket omdebatterad person som väcker starka känslor. Det som väcker ännu starkare känslor är det faktum att hon har en dotter på fem månader och började jobba för drygt två månader sedan. Vi morgonfikat här på jobbet startade en livlig diskussion om denna kvinna och hennes högst privata val i livet. Några av mina medarbetare tyckte helt ärligt att det var upprörande att hon började jobba så snart och att hennes man nu var hemma. "En mamma ska amma", löd argumentet. Hon kanske ammar ändå, menade vi andra. Det togs emot som ännu mer upprörande. Amma på jobbet! Andra tyckte att man inte bör ta ett toppjobb av den digniteten om man har så små barn (och är mamma). I ärlighetens namn är hennes val ganska ovanliga, åtminstone för oss här i Sverige. Vad har ni för tankar?
Svar på tråden: Mammor som chefer

Ja, fortfarande ovanligt
Skrivet av Mimmi
Om barnet har en pappa så är det väl inget att orda om? Det är ett ovanligt val - ja, och det innebär en viss förlust, precis som det innebär en förlust för männen att välja bort umgänget med barnen för karriären. Men det ska vara ett VAL som kan göras av alla, eller hur? Amning eller inte är underordnat. Ett tag skulle ju inga ungar ammas så det är ju till viss del en modefråga.

Kvinnor som väljer karriär är provocerande
Skrivet av Susanne med Viggo -03
Det är ok om hon tydligt valt bort barn helt och hållet, men om hon har barn som hon då anses försumma så är hon per definition en dålig mor och kan därmed kritiseras. Dock tror jag att man ofta kan kombinera barn och karriär om två kriterier är uppfyllda: 1. Barnens pappa tar sin del av ansvaret. 2. Man jobbar på en arbetsplats som är vänligt inställd till föräldraskap. Jag håller själv på och gör karriär eller vad man ska säga och har ett barn och planerar för minst ett till. Det går bra och jag förväntar mig inte att karriären ska gå lika fort som om jag inte haft barn alls, men det gör ju ingenting. Jag hinner ändå. Och jag försöker prioritera min son så mycket jag kan på min fritid. Tyvärr har vi en lång väg kvar att vandra innan synen på mammor och pappors karriärmöjligheter är jämställd. Pappan anses vara en bra papap om han är hemma hela 6 månader. Mamman är en usel mamma om hon bara är hemma futtiga 6 månader. Det är vi som måste försöka förändra synen på detta bland annat genom att visa att man inte måste välja antingen jobb eller familj. När det gälelr min egen mamma så är hon för övrigt professor och har verkligen gjort karriär inom den akademiska världen. Samtidigt tycker jag att hon är världens bästa mamma och min stora idol här i livet. mvh, Susanne


Ja, ovanligt
Skrivet av Annjo
är det såklart. Både att en kvinna får ett sånt toppjobb och att hon börjar jobba när barnet bara är 5 mån. Är barnets pappa hemma så är det väl inget att säga om då jag tycker att pappan är lika viktig som mamman. Amning är för mig inget argument till att man inte skulle kunna jobba. Dels kan man ju amma på jobbet (det stod i DN att de bodde nära) eller så behöver man ju faktiskt inte amma barn i sverige. Ersättning går precis lika bra. Men sen kan jag tillägga att jag personligen inte skulle ta ett sånt toppjobb när barnen är små, och det gäller självklart för min man också. För det handlar ju inte om något vanligt 9-5 jobb utan i den positionen får man nog "offra" mycket av familjelivet och det är _jag_ inte beredd att göra. Men hur andra gör lägger jag mig inte i.

Både ock
Skrivet av MiaMaria
Jag kan å ena sidan tycka att det är lite trist det liv som de flesta toppkvinnor i näringslivet väljer, minimal eller ingen föräldraledighet, snack om kvalitetstid med barnen osv. Jag förstår att man kanske måste det för att klara sådana jobb, men samtidigt är det inte mitt mål med feminismen att kvinnor skulle leva lika halva liv som män alltid har gjort. Å andra sidan handlar det för mig inte om att börja jobba efter tre månader, utan om att bli vd efter fem. Ett vd-jobb innebär nästan alltid att man måste jobba minst 60 h/vecka (kanske snarare 100, med mycket resor osv) och det kan jag ärligt inte begripa att någon skulle vilja med ett så litet barn. För mig skulle det inte vara någon skillnad om en man tog ett vd-jobb med en liten bebis, så det handlar inte om att hon är kvinna - ammar gör väl de flesta i alla fall inte längre än 6 månader. Å andra sidan inser jag ju att mycket av kritiken från andra handlar om just att det är en SMÅBARNSMAMMA som blir vd, och att det skulle vara särskilt förfärligt. Och då blir jag så arg att jag spricker. Dessutom kanske hon har ett superschysst avtal med banken (för jag antar att det handlar om henne :) som säger att hon inte ska jobba mer än 40h/vecka, att hon kan hålla representationen nere osv. Och då är hon ju bara att gratulera.

Ja, hennes val är ovanligt...
Skrivet av Helena
... för en kvinna. Och jag blir verkligen upprörd när jag hör att det finns folk i organisationen som sitter och TYCKER saker om det, så blint. Barnets pappa är ju hemma, det går ingen nöd på bebisen. Samtidigt reflekterade jag över hur en kvinnas liv och karriär i toppskiktet onekligen skiljer sig en del åt från en mans i samma ålder. Hårt arbete, ett barn vid 42 års ålder (även om jag förstås inte alls känner till historien bakom deras förhållande och val av tidpunkt för barn, om det nu var ett val).


Men de är ju två?
Skrivet av Allis +4
Inte en människa skulle ha reagerat om en 42-årig man med en femmånaders bebis börjat jobba som vd, då hade alla fattat att de är två som delar på ansvaret. Vad jag förstår av artiklar så har din blivande chef (om vi pratar om samma person) också någon att dela ansvaret med så jag ser inte vad som skulle vara så upprörande med att hon jobbar. Om hon ammar eller inte kan inte ens vara ett ämne för allmän diskussion tycker jag, det är faktiskt hennes ensak.

håller med!
Skrivet av Leax
kunde inte sagt det bättre själv!

Visst är det ovanligt
Skrivet av Annika60
... men hade det varit en man det handlat om hade ingen höjt ett ögonbryn. Amning går att kombinera med arbete om man vill. Och även om den här kvinnan faktiskt valt att sluta amma efter ett par månader så är det inget jobbarkompisarna har med att göra.


Amning etc
Skrivet av rhino
För det första är det ingen annan business hur de löser det. Ersättning är fullgod näring för barnen. Tänker dock på mina kompisar i USA som inte har mer än tre månaders föräldrarledighet. Där ställs krav på arbetsgivaren att det ska finnas möjlighet att pumpa. Sedan beskrevs det i DN som att arbetsgivaren brytt sig om hennes familjeförhållanden. Dels hade de väntat på henne eftersom hon skulle få barn, dels ska hon få ett förberedelseår innan hon tar över helt. Det låter faktiskt som att företaget ansträngt sig för att få den chef de vill ha och inte sökt någon annan för att hon inte kunde just då. Jag tycker det är bedrövligt att det då finns människor som klagar. På min arbetsplats blev en kvinna utsedd till chef precis när hon skulle föda barn. Vi fick en tf för ett år till att börja med. Det kändes också bra. Det är ju detta kampen måste handla om, att man ska kunna bli chef även om man har familj och att vi inte enbart ska ha manliga chefer med hemmafruar.

När ska näringslivet inse att alla barn...
Skrivet av Kattis
...faktiskt har TVÅ föräldrar? Det är min första tanke när jag läser detta. Väldigt länge har man ju verkat tro att barn bara har en förälder, nämligen mamman. Hon har förutsatts sköta all marktjänst så att pappan har kunnat göra karriär och jobba 80-timmarsveckor trots pyttebebis därhemma... Men nu verkar det som om man inom näringslivet helst vill förutsätta att barn inte har några föräldrar överhuvudtaget. Ska man lyckas uppnå en chefsposition krävs det, oavsett kön, att man är villig att satsa allt på jobbet och kanske träffa sitt barn någon enstaka timme på kvällen, på sin höjd. Sett utifrån barnets synvinkel kan jag inte se att det är särskilt mycket bättre att mamman jobbar ihjäl sig än att pappan gör det. Ett litet barn behöver ju inte "kvalitetstid" som det så fint brukar heta, utan KVANTITETSTID med BÅDA sina föräldrar! Därför tycker jag det är hög tid att näringslivet accepterar det här och gör det möjligt för båda föräldrarna att gå ner i arbetstid under småbarnsåren, utan att det ska behöva inverka menligt på den fortsatta karriären. Om det är dåligt att småbarnspappor jobbar häcken av sig och praktiskt taget aldrig är hemma (vilket jag verkligen tycker att det är) så är det ju lika dåligt om småbarnsmammor gör detsamma. Jämställdhet ska väl inte innebära att mammor ska behöva bli lika frånvarande föräldrar som pappor tragiskt nog så länge har varit? Verklig jämställdhet får vi aldrig förrän normen blir att alla barn har två föräldrar, som de behöver lika mycket och som delar lika på ansvaret för familj och hem. Sedan är det naturligtvis urlöjligt att man förfasar sig mer när en kvinna går tillbaka till jobbet med en tremånadesbebis hemma, medan man tycker det är helt okej att papporna gör exakt samma sak. Och hur länge man ammar, eller om man ammar överhuvudtaget, är ju självklart varje kvinnas ensak och inget som utomstående överhuvudtaget har rätt att lägga sig i! Men jag kan inte tycka att det ur barnets synvinkel är optimalt att föräldern tar ett vd-jobb vid ett storföretag när barnet bara är tre månader, oavsett om det är mamman eller pappan som gör det. Inte så som arbetslivet ser ut idag med krav på total satsning och total tillgänglighet. Varför ska jag applådera mammor som abdikerar från sitt föräldraansvar när jag kritiserar pappor som gör detsamma? Visst är det ju fullt möjligt att pappan i det här fallet stannar hemma med bebisen, men jag tycker alltså inte det är en bättre lösning än det skulle varit om det hade varit på det traditionella sättet med mamman hemma och pappan på vd-stolen. Ett litet barn behöver att i nlugn och ro få knyta an till båda sina föräldrar och jag tror det blir väldigt svårt om en av dem är frånvarande, fysiskt och/eller mentalt, under större delen av det första levnadsåret. Men jag tycker samtidigt att det är så otroligt fel och hycklande att kritisera det lilla fåtalet mammor som gör det här valet, medan alla mängder av pappor som i åratal har satt karriären före familjen går skottfria!

Tack för era svar!
Skrivet av Kristina
Uppenbarligen är det fler än jag som tycker att detta är en intressant fråga, och ja, ni har alla gissat rätt om var jag jobbar. Jag håller med om det som flera av er framfört. Det är ett löjligt hyckleri när man lyfter fram att en kvinnlig chef har småbarn, men inte ens nämner det om det gäller en man. Jag tänkte samma sak när jag läste en artikel - i Veckans affärer, tror jag - om de 100 mäktigaste i Sverige under 40. Männen var naturligtvis flest, men där fanns också en hel del kvinnor och i notiserna om några av dem nämndes att de hade barn och att det gav dem nya utmaningar eller de hade inte bara hunnit vara chefer utan också vara föräldralediga tre gånger med flera liknande formuleringar. Inte i en enda notis om en man stod det om han hade barn och om det var en utmaning för honom. Jag tycker att det är bra att kvinnor får toppjobb, oavsett om det är barn eller ej och jag tycker definitivt att det är upp till den kvinnan och hennes familj att fatta sina beslut. Jag blir irriterad på de diskussioner som förekommer. I rättvisans namn ska jag väl dock säga att de flesta är positivt inställda till både denna specifika kvinna, och till att även småbarnsmammor kan bli vd:ar. Att många av oss, jag själv inkludera, tycker att detta vore ett regelrätt mardrömsscenario för oss själva är väl lite beside the point. En liten extra betraktelse dock. Tvärtemot vad Kattis skriver har ju faktiskt inte alla barn två föräldrar. En annan kvinna i min närhet har ett barn som kommit till med hjälp av insemination. Hon har också just fått ett rätt högt chefsjobb, blev faktiskt tillsatt under sin mammaledighet. Rätt intressant. En annan sak som slagit mig, vad gäller att abdikera från föräldraansvaret och dylikt, är att jag känner flera småbarnsmammor som av olika skäl arbetar heltid (några brukar skriva på den här sidan) och som normalt inte heller ser sina barn mer än någon timme om dagen på vardagar. Är det då inte bra om de kvinnor som måste avstå från större umgänge med sina barn åtminstone får toppjobb och kan tjäna rejält med pengar?


hopplöst
Skrivet av rhino
Jag tycker att vi måste ha alla typer av människor på olika poster i samhället. Vi kan inte samtidigt hävda att alla föräldrar måste jobba deltid och vara hemma med sina barn. Det är ju den exakta förklaringen till varför samhället ser ut som det gör när vi lägger den bördan på fr a kvinnor. Det är ingen lösning att lägga samma bördor på män.

Fast är det en börda...
Skrivet av Kattis
...att tillbringa tid med sina barn? Det jag vänder mig emot är att det så länge har ansetts självklart att en nybliven pappa sticker iväg och jobbar 60- eller 80-timmarsveckor om han vill göra karriär, medan de få kvinnor som gjort detsamma har utsatts för hårda fördömanden. Och jag ser det faktiskt inte som en förbättring att kvinnor ställer upp på samma omänskliga arbetsförhållanden som männen så länge har gjort. Barn behöver mycket tid med sina föräldrar och det enda rättvisa är då, tycker jag, att båda föräldrarna delar ungefär lika på den tiden. Inte att en av dem ska göra karriär på den andra förälderns bekostnad. Det blir ju inte ett dugg mer jämställt att en kvinna gör karriär på sin mans bekostnad än vice versa...

...med börda
Skrivet av rhino
menar jag det dåliga samvetet, för att inte hämta barnen kl 15, jobba deltid etc. Sedan måste vi ha ett arbetsliv som inte kräver av någon att man jobbar 60-100 timmar i veckan, för då får vi bara chefer som är män med hemmafruar, men jag tror inte en toppchef kan jobba mindre än 40 timmar. En extrem behöver inte bytas ut mot en annan.


Jo...
Skrivet av Kattis
...visst är det jättebra (självklart) att kvinnor får toppjobb och tjänar bra med pengar. Problemet är väl att den absoluta majoriteten av kvinnorna aldrig får någon chans att få dessa välbetalda toppjobb utan sliter ut sig i tunga låglönejobb inom vård, skola och omsorg, samtidigt som de tvingas ta hela eller nästan hela ansvaret för hem och barn eftersom deras män struntar i det. Kvinnliga toppchefer i näringslivet har i allmänhet inte hemmamän som städar och diskar utan de brukar ju i stället ha tillgång till barnflickor och städhjälp... Jag tror alltså inte att jämställdheten automatiskt ökar för att vi får fler kvinnliga chefer, även om det naturligtvis är eftersträvansvärt av många skäl. Utan verklig jämställdhet får vi bara när också män tar sitt föräldraansvar fullt ut, och inte flyr från det genom att exempelvis jobba häcken av sig i karriären samtidigt som de låter barnflickor ta hand om barnen.

Det sista var vad jag tänkte
Skrivet av Y.T.
Jag har nämligen en person i min närhet med ett högt uppsatt jobb och barn. Hon jobbar 40 timmar i veckan men har städerska och barnflicka. När hon kommer hem hinner hon umgås med sina barn bra mycket mer än alla dessa som måste jobba heltid pga ekonomiska skäl och sedan kommer hem till all tvätt och städning.

Fast...
Skrivet av Helena
... varför ska det vara så omöjligt att liksom umgås medan man sköter hemmets sysslor? Jag tycker det verkar som om det är kravet på vad ett Gott Föräldraskap ska vara som har förändrats mest och som snärjer oss, inte kvinnans intåg på arbetsmarknaden, inte heller arbetslivets villkor...


ang hemarbete
Skrivet av rhino
När kvinnor tidigare arbetade enbart hemma skötte de hushållet och barnen samtidigt. Nu ska hemarbete och barn tas om hand efter åtta timmars arbete. Jag tycker inte att det då blir konstigt att man inte har samma "fantastiska simultantkapacitet" och orkar städa, tvätta och finnas för sina barn samtidigt...fast för mig spelar det ingen roll om jag är hemma hela dagen med sonen eller jobbar, någon simultankapacitet har jag inte helt enkelt.

Inte bara näringslivet ska fatta
Skrivet av G
utan alla på våra arbetsplatser vid tex fikadiskussioner om denna kvinna ska faktiskt också fatta att barn har två föräldrar (oftast). Här glappar det rejält och hycklas på för fulla muggar - och skrämmande ofta blir det oemotsagt.

Fråga
Skrivet av Sophia
Varför förutsätter ni att hon arbetar så många timmar? Om hon är en duktig chef kan hon också delegera. Det är inte nödvändigt att en vd arbetar mer än 40 timmar om hon är duktig. Hon kanske inte ens behöver arbeta heltid. Är hon 42 år har hon haft många, många år på sig att jobba intensivt och kan dra nytta av sin erfarenhet. Barnet kommer ju dessutom vara ett halvår när hon tillträder, och då behöver det inte amma timme efter timme längre. Jag tycker att denna kvinna är lovvärd och en sann förebild. Och jag håller med om att det är ganska obehagligt att människor tycker sig ha rätt att diskutera om hon ammar eller inte eller om hon är en bra mamma eller inte. Varför ska just hon behöva redovisa hur hon tar hand om sitt barn? Och hur kan man förutsätta att hon gör det dåligt? Jag tycker att det är en typ av avundsjuka som både feminister och andra borde hålla sig borta från.


Hon kanske har bättrat sig...
Skrivet av Kajsa
..., men jag minns en artikel för några år sedan där hon sade att hon jobbade extremt långa veckor. Då menar jag _extremt_ många timmar på jobbet. Hon verkade utifrån det inte vara en särskilt bra förebild - jag tycker precis som du att en bra chef utmärks bland annat av sin förmåga att delegera. Hoppas hon lärt sig delegera och att det går bra för henne - jag är trots ovanstående väldigt glad att hon fått vd-jobbet.

Om många timmar på jobbet
Skrivet av Sophia
Jag tycker att det är ganska obehagligt att debattera en enskild persons privatliv. Även om hon ovan inte är namngiven vet ju alla vem vi menar och bara misstanken om att hon skulle missköta sitt barn är både allvarlig och kränkande. Därför vill jag föra ett principresonemang hellre än att tala om den nyutnämnda vd:n: Att man jobbat många timmar tidigare säger ingenting. Det är tvärtom så att den som plöjt ner mycket tid har lättare att jobba färre timmar senare. Just av den anledningen är det en fördel att få barn sent. Nackdelarna talar vi oftare om.

Vilka inlägg läser du då?
Skrivet av Allis +6
Vilka är det som är avundsjuka?


Fanfarer och hurrarop?
Skrivet av Sophia
Jag menade inte något särskilt inlägg utan den allmänt negativa inställningen. Jag förväntar mig att feminister om några stöttar den som är modig nog att ta ett sånt arbete, inte bara feminister på den här sidan utan i allmänhet. Kan inte påminna mig om att vi någonsin på feministsidan diskuterat en manlig vd:s privatliv och eventuella misskötsel av sitt barn. Jag hade väntat mig fanfarer och hurrarop.

Jamen vilka är de?
Skrivet av Allis +9
Vilka feminister är det som du tyckt uttryckt avundsjuka? Jag kan inte komma på en enda i den offentliga debatten så jag är nyfiken.

Men...
Skrivet av Helena
... jag har tänkt mycket på det här under de gångna dagarna och om Falkengren är en förebild så är hon det på¨samma sätt som alla andra kvinnor genom historien som brutit sig ur ramar och gjort vad de velat - på männens villkor, genom att avstå från barn och till och med klä ut sig till män (just det slipper ju Flakengren iofs). Jag kan egentligen bara tycka att det är ganska sorgligt att en sån här utnämning än i våra dagar röner en sån våldsam uppmärksamhet. Varför?


Jag tycker att du ska be redax ta bort ditt inlägg
Skrivet av Sophia
Det är illa nog att en person vars namn vi alla kunnat gissa oss till får sitt privatliv ifrågasatt och diskuterat. I inlägg ovan ställs underförstått frågan om hon missköter sitt barn. När du väljer att dessutom namnge henne strider vad jag förstår mot reglerna för den här debatten. Ditt inlägg blir dessutom lika intressant om du väljer att ta bort namnet. Då skulle jag gärna vilja svara dig i sak för den debatt du tar upp tycker jag är intressant. Vänligast, S.

Nämen?
Skrivet av Helena
Får man inte diskutera offentliga personer med namns nämnande? För övrigt så reflekterar jag ju allmänt kring hur en sådan här utnämning, av henne eller någon annan tas emot och vilka åsikter och värderingar som genast poppar upp med god hjälp av medierna. Jag har ingen uppfatting om AF som person, VD eller mamma för den delen.

Jomen
Skrivet av Sophia
Det är inget fel på ditt inlägg i sig. Men den här tråden började med att Kristina tog upp frågan om en icke namngiven kvinna som är hennes chef, och därefter har flera gjort inlägg där de kommenterar hennes föräldraskap. De inläggen bygger på att kvinnan inte är utpekad med namns nämnande. Därför tycker jag att det var helt fel att du skrev ut hennes namn. Jag tycker för övrigt att inläggen recenserar hennes föräldraskap på ett sätt som vi aldrig utsatt någon man för. Ta bara trådens första rubrik: Mammor som chefer. Borde det inte ha hetat Småbarnsföräldrar som chefer? Jag tycker att kvinnan i fråga inte ska behandlas med samma värdighet som en man på liknande post. Innehållet i ditt inlägg tycker jag är så intressant att jag skulle vilja svara längre, men nu måste jag ta hand om familjebehoven. Återkommer!


Men hur läser du Sophia?
Skrivet av Allis +9
Vad då för underförstådd fråga om hon missköter sitt barn? Hur får du till det? Jag - och flera med mig - har uttryckt irritation över att det så tydligt handlat om könet på vd:n och det om något är väl en relevant feministisk fråga.

Sophia
Skrivet av Helena
Jag respekterar din åsikt men håller inte med. Och jag har läst snackreglerna också och tänker inte be redax ta bort mitt inlägg. Och jag tycker att de flesta inlägg faktiskt INTE diskuterar Falkengren som person utan det faktum att det blir ett helt annat ljud i skällan när det är en kvinna som utnämns till VD än när en man gör det, och på vilka grunder - egentligen. Och det är ju den diskussionen som är intressant, inte hur hon personligen väljer att lägga upp sitt liv, med eller utan barn.

det är väl provocerande
Skrivet av Spader dam
Hej Håller med mycket som skrivits här. Och jag är så j-a trött på att man går på mammorna i karriärsfamiljer och inte papporna som utför liknande arbete. Och sen tror jag att det är viktigt i en familj att ha en mamma och pappa än föräldrar som är som martyrer för sina barn och låter hela livet stanna upp bara för att vara bra för sina barn. Det ger barnen skuldkänslor. Själva har vi (min man och jag) valt att vara hemma ganska länge, men då har vi delat lika, för det passar oss. Sist men inte minst vill jag ha sagt att enda jag tror att enda sättet att förändra förutsättningarna för så kallade topp jobb är att fler kvinnor med barn får de jobben, för då tror jag att det i längden kommer att förändras till barnens och kvinnornas fördel. En stor anledning att sådana där jobb tar så mycket tid i anspråk tror jag delvis beror på att män har gjort det till deras arena i tider då de inte varit delaktiga i hemmet.


forsättning. 40 timmar
Skrivet av Spader dam
Vill också svara på det där med att ett chefsjobb inte kan ta mindre än fyrtio timmar. För att få det att gå ihop måste väl ofta någon i familjen jobba fyrtio timmar. Mannen kan väl ha kortare arbetsdag. Och en chef kan väl också jobba hemma på kvällarna när barnen har lagt sig.

Mammor som chefer

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information